Röd och Vit nya i hönsgården

Shipp, shipp, shipp låter det så fort jag visar mig, åtföljt av små snabba fötter i krasande grus. Det är den nya kycklingen som just nu bara får heta Vit. Jättetam och lärde sig redan efter ett par dagar att det var mig man skulle tigga mat av. Det går ju inte att motstå huvudet som läggs på sned med de tindrande ögonen, så visst blir det några extra små godbitar, havregryn, smuliga bullar, pasta och lövmask även om det innebär ett springande hit och dit över tomten för jag har knappast fickan full av godis hela tiden.


Vit har också en lite äldre kompis som helt enkelt heter Röd än så länge. Att de inte fått riktiga namn beror på att jag inte är säker på könet ännu. När man inte har en hel kull och kan jämföra hur de utvecklas är det verkligt svårt att avgöra vem som blir tupp och vem som blir höna. 

De här två små gynnarna hittade jag på lokala fjäderfäföreningens smådjursutställning härförleden.
Jag var ute efter en tupp som inte är svart eftersom de flesta egna blivit svarta på sistone och nuvarande Mr Houdini visade sig vara en dvärgsilkesras. Mina är vanliga silkeshöns. Jag vill inte att hönsen ligger på ägg han befruktat och att raserna blandas.

Att besöka en utställning är spännande. Det finns så många raser att titta på, men mer om det en annan gång. Bland hundratals burar var det faktiskt bara två med silkeshöns och många olika åldrar i samma bur. Försökte se något anlag till kam eller om de såg långbenta ut som silkesynglingar kan göra. Jag vill också att de ska hålla rastandard med fem tår och blå kam. Förstås ska de se friska ut med blanka ögon och vara fria från ohyra. Är 90% säker på att röd är en tupp och bli den som ska ersätta Mr Houdini till nästa vår.

Mr Houdini jätteduktig men fel ras

Sen kunde jag inte motstå lilla Vit, som jag håller tummarna för ska bli en höna. Om hon visar sig också bli en tupp är jag riktigt illa ute. Hur sjutton ska jag kunna välja?

Eftersom de kom till trädgården samtidigt håller de ihop. Vit är lite snabbare, mer social och en hejare på att leta mat, även om det är enklast att tigga. Röd håller sig gärna nära vit för att om möjligt sno en brödbit som visat sig för stor att svälja i en tugga. De solbadar ihop och håller värmen ihop när de sover tillsammans som en enda dunklump i en av matskålarna i hönshuset. De stora släpper inte upp dem på pinnarna ännu. Om nu vit är en höna kan de fortsätta att vara kompisar, men är hon en tupp kommer de så småningom att bli rivaler och börja bråka. 

Den stora hungern talar tyvärr för att båda är tuppar, men vit har inte fått de långa benen. Är de båda tuppar kommer de i målbrottet om ett par månader och då vet man säkert.

De gula ringarna markerar att de är födda
2017. Varje år har sin färg

Den bästa matbiten kan kanske ligga under Röd...

Allt gott

Bär hela säsongen

Nåt av det bästa med sommarhalvåret är att njuta av färska bär.  Jo, jag vet att det finns bär hela året i matbutiken, men det är inte samma sak så de avstår jag helt ifrån. De få gånger jag fallit till föga för den underbara sommardoften av hallon eller jordgubbar mitt i vintern har varit en stor smaklös besvikelse. Mycket hellre infrysta sommarbär. Behöver jag gå in på hälso- och miljöaspekterna. Nej, jag lämnar det till var och en att begrunda.

Här snackar vi bär som man ser från blomma, hoppet att de inte ska frysa, att det ska finnas gott om pollinerare och inte vara för kallt för dem, längtan från man ser karten formas, lyfta på blad... därunder... om några dagar så... överraskas. Doften från hallonkullen som kommer i pustar en varm sommardag. Ja, det är obetalbart.

Utan att jag egentligen tänkt så mycket på det har det blivit så att det ena bäret avlöser det andra under hela sommarhalvåret tills frosten kommer. Jag satte helt enkelt mina favoriter till att börja med.

Smultronen på solsidan som planterat sig själva i stensättningen längs husgaveln är först ut. Skyddade från tre håll, med full sol och stenarna som värmeackumulatorer. Jag håller dem i schack så de växer som en bård och inte ut över hela sittplatsen. Bara att se dem lysa där redan i början av juni gör mig glad.

Näst i tur är de vita på södersidan på gamla stenpartiet som blivit smultronkulle. Norrsidan på kullen ligger i halvskugga och förlänger säsongen med två veckor. Samtidigt kommer de röda som jag använder som marktäckare på 20 kvm i lunden. De gömmer sig i bladverket och blir stora som mindre jordgubbar.

Smultron- och första jordgubbssäsongen överlappar varandra. Jag har vita 'Pineberry' på friland som smakar lite syrligt av ananas. Lär tålas även av jordgubbsöverkänsliga. Tycker de är roliga eftersom smaken sticker iväg åt ett oväntat håll. Man ser att de är mogna när "prickarna" blir röda. Den till vänster som börjat bli rosa är övermogen och får då en fadd smak. De får vara ifred för fåglarna utan nät vilket är ett stort plus. 

I amplarna har jag röda remonterande. Första omgången kommer i slutet av juni. När man sen ägnat sig åt andra bär hela sommaren och hunnit bli rejält sugen igen kommer de med en andra och lite rejälare omgång i slutet av augusti till frosten kommer. Detta är en sort som vandrat i släkten de senaste 30 åren. Ingen kommer ihåg namnet eller var de kom ifrån, från början.

Nu är det blåbärstider. Har sex buskar amerikanska blåbär, som också tappat namnen efter 20 år. De växer mycket lämpligt vid infarten. Jag fyller handen när jag passerar för att hämta posten en bit bort. På hemvägen är det lagom att fylla igen. En av buskarna ger ca 12 liter per säsong och det räcker till att frysa också. Nån ger aldrig bär. Amerikanska bär tycker jag har fått oförskyllt dåligt rykte. Kanske var de första sorterna som kom blaskiga i smaken, men jag måste säga att det skiljer ordentligt mellan olika sorter. En del sötare än vilda andra mer bleka i smaken, men alla köttiga och saftiga. Jag äter alla bär utan socker så det är lätt att bedöma graden av sötma.

Vinbären finns med sen förre ägaren och är mannens favorit. Han kokar saft av det mesta. Jag gullar och fjäskar för två små svarta buskar som inte alls verkar trivas fast jag har dem på olika ställen och det är olika sorter.

Med sista omgången remonterande jordgubbar kommer också hösthallonen. De ger bär på årsskotten. Jag klipper ner dem på senhösten eller tidig vår. Stora vackra bär som ger tills frosten kommer. Även här hör man klagomål på smaken och de är inte lika söta som vanliga. Knepet är att ha tålamod och vänta tills de är alldeles vinröda och i princip faller av bara man nuddar. Då är sötman där. Nog så svårt när man är sugen.

När jag sammanfattar det här inser jag att det nog blir en hel del småätanande för min del. Sköna kvällar när man vill njuta och hålla på lite till i trädgården fast magen börjat kurra och en näve bär blir det perfekta mellanmålet,  eller som törstsläckare. Må vara hänt.

Nya för i år är blåbärstry och vita körsbär, men det dröjer nog ett par år innan de börjar ge.

Allt gott

Bra för plånboken och själen

Jag står där i kassan med min shoppingvagn, kollar veckans inköpslista en gång till. Det känns som jag glömt nåt. Behöver jag verkligen inte mer. I vagnen mest mejerivaror, en flaska olja, nötter, torkade bönor, frukt och choklad. Frukten hade jag kunnat strunta i för det finns mycket bär i trädgården. Men det är bra mellanmål att ta med sig när man är än här än där. Chokladen förstår ju var och en att man inte kan välja bort... Har ändå knappt fyllt botten på vagnen.

Nästan omärkligt har de egna odlingarna börjar leverera för fullt och stå för merparken av allt vi äter. Det kommer lite som en överraskning varje år när det plötsligt märks så där tvärt i plånboken. Detta magiska infaller när squashen mognar och kan fyllas med kantareller och gratineras. Potatislandet levererar, morötterna börjar skördas och det kan bli varma sallader av klyftade rödbetor. Sockerärtorna sprutar fram och ersätter försommarens sparris, kålen gratineras, wokas och blir till sallader. Svala dagar blir det färgglada grytor och soppor med dignande salladstallrik bredvid.

Den kålen jag tänker använda först står utplacerad lite här och var i trädgården och har klarat sig utan angrepp hittills, men nu börjar kålfjärilar och liknande djur sväva över landen. I tunneln på Södra filialen däremot står den trygg och säker till framåt höstkanten.

Fänkål går snabbt i blom. Jag hinner med tre omgångar per säsong. Så god grillad eller i pasta, med vitlök och parmesan.

Mycket av det jag odlar räcker året runt, som persilja, dill, örtsalt, basilika timjan, mynta, örtteer, tomater och tomatprodukter, färsk sallat, mangold, spenat, grönkål, vitlök, lök, vinbär, blåbär.
Annat räcker nästan hela vintern eller åtminstone fram till jul.  Jag vet helt enkelt inte vad veckohandlingen skulle kosta om jag hade behövt köpa allt året runt.

Potatis är en av de råvaror som jag har svårt att odla mycket av eftersom bara en sjättedel av jorden kan användas till knölarna när man tillämpar växtföljd och det gör man för att slippa sjukdomar. Den är också svår att lagra i mindre kvantiteter om man inte har jordkällare. Periodvis kan det ändå gå flera veckor mellan potatisrätterna eftersom det finns så mycket annat att variera med. Så det är inget stort problem.

Själv äter jag inte kött och fisk, men även mannen har omärkligt börjat dra ner. Måltiderna känns helt enkelt kompletta ändå.  När jag för länge sen gick över till vegetariskt var det viktigt att även lägga till kött för mannens skull, men numera får vi anstränga oss att planera in en kötträtt (Jag äter då nåt grönt sparat i frysen). Boxarna är fulla av vilt och fisk. Att ha egna ägg är förstås värdefullt, både i bak och som proteintillskott.

Idag blir det blank potatissallad, med mycket grönt, sallad, solvarma tomater i olika färger och pesto på basilika och persilja. Mannen får stekt vildsvinskorv till.

 Ha det så fint

En hyllning till Linné - utflyktstips

Här kommer ett semestertips som jag klämt på ett tag.

Kommer nån ihåg Ulf Nordfjells idéträdgård 'En hyllning till Linné' som vann guld på Chelsea Flower Show 2007? Efter CFS flyttades den till Göteborgs botaniska trädgård precis innanför entrén för att 2009 få sin slutliga plats i Växjö. Den är nu en av stadsparkerna även jag personligen tycker den är väl liten för att betraktas som park.

Växjös största och första stadspark, har förresten också anknytning till Linné genom att helt enkelt kallas Linnéparken. Den omger domkyrkan och ursprungliga Katedralskolan där Carl von Linné påbörjade sin utbildning till präst innan han skickades till Lund och Uppsala för vidare studier till läkare eftersom intresset för botanik var större.
Även om flera orter vill sola sig i Linnés glans, så tycker vi i våra trakter att han är vår.

Linné föddes nämligen i Råshult, Stenborhults socken, Älmhult som är en annan grannkommun, även känd för första IKEA-varuhuset och Ingvar Kamprads hemkommun. Råshult är nu kulturreservat med ekologiskt café i sköna omgivningar och väl värt ett besök. Passa på att boka guidning. Den är nåt alldeles extra.

Lyckan var alltså stor när 'En hyllning till Linné' fick ett fortsatt liv och hamnade på hemmaplan år 2009. Det är helt enkelt en fantastisk liten trädgård eller kanske installation som talar till alla mina sinnen med sina vilda inslag inom kontrollerade former, sina tak, väggar, gångar, stenar, vattenblänk, porlande och kvitter, anar till och med en doft av skog. En bit av Småland i stiliserad form och dessutom lika vacker året runt.  När jag har ärenden till Växjö tar jag ibland en stund för mig själv för att njuta och betrakta allt vackert ur olika vinklar och vrår. Står under det extremt hårt hållna äppelträdstaket några minuter där fåglarna stortrivs, sitter en stund och låter pulsen sjunka.
Det är en meditativ plats trots det inklämda läget mellan trafikleden till stadsdelen Teleborg, studentlägenheter och promenaden runt sjön Trummen. 

Det går inte heller att låta bli att fascineras över själva hantverket och logistiken. Hur sjutton gör man för att bygga en flyttbar trädgård, med växter, stensättningar, damm och rörligt vatten. Tänk bara hur svårt det är att förankra en vägg rakt upp och ner utan att den genom åren blir sned och vind eller helt enkelt blåser ner.

Allt gott

Svarta Sara och Appenzeller flyttar hem

Svarta Sara har bott i en kaninbur med sin Spetshättade Appenzeller kyckling, men plötsligt en kväll tänkte de inte gå och lägga sig. Flocken hade sen länge gått in till sig i hönshuset, men Sara och Appenzeller dröjde sig kvar i skymningen längs stensättningen. Lilla Appenzeller som jag tror är en fröken för hon har ingen slör (flapsen som hänger under hakan) for som vanligt upp och ner på stenarna, kvick som en vessla och silkesmamman ser ut att röra sig i slowmotion bredvid.
Märkligt att det kan skilja så otroligt i beteende mellan olika raser. Lillfröken kan dessutom flyga upp på staket, stenar, grenar och försvinna både hit och dit, medan Svarta Sara som har vingar av dun inte kommer mycket högre än hon kan hoppa. Frågan är hur det ska gå när lillmadam blir lite större. Kan jag hålla henne från grönsakslandet som bara har ett lågt staket runt?

Att Svarta Sara inte har kycklingar från egna ägg beror på att jag blev av med tuppen i våras och ersättaren visade sig vara en dvärgsilkestupp istället för en vanlig silkestupp. Han är alltså av en annan ras och bara hälften så stor. Jätteduktig tupp som sköter alla sina sysslor perfekt, men jag vill inte blanda in dvärggener i gänget. Alltså byter jag ut äggen mot andra befruktade av större raser som sen kan ingå i mannens blandade besättning. Jodå mannen har en egen hönsgård på Södra filialen. Hade jag haft tillgång till befruktade silkesägg på nära håll hade det varit förstahands val, men till nästa säsong räknar jag med att få tag i en vanlig silkestupp.

Roligt att prova nya raser, men en flock Appenzeller skulle aldrig kunna gå fria i trädgården som silkeshönsen gör. De är helt enkelt för livliga.

Så småningom har mamma Sara lockat med sig kycklingen till hönshuset och glider in i skummet där de andra redan kommit till ro och slumrat till på sittpinnarna. Allt för att inte väcka uppmärksamhet och stöka till hackordningen. Nån blir ändå väckt och kacklar till lite grand. För kycklingen är det här en helt ny miljö. Hon har aldrig varit i hönshuset tidigare och flocken har hon bara umgåtts med på håll. Nu ska de sova ihop för första gången, falla in i hackordningen och bli en del av kollektivet. Svarta Sara är en klok höna och har redan underlättat övergången så fint. Imorgon när de vaknar kommer den lilla att bli undankörd och hunsad och satt på plats av de äldre hönorna. Det är så det går till i en flock, men hon vet i alla fall vart de tar vägen på kvällen, var det alltid finns mat och vatten och var hon ska sova fortsättningsvis.

De flesta andra hönsmammor jag haft slutar helt enkelt locka på kycklingarna när de är halvstora och det brukar ta flera dagar innan tonåringarna fattar att det gäller att hitta mat och hänga med flocken på egen hand, för att inte tala om att ta det stora steget in i hönshuset på kvällen utan mammas beskydd, och vara lägst i rang. Så lilla Appenzeller blir ändå väl omhändertagen. Man skulle till och med kunna säga att hon blivit curlad.

Allt gott