Sandsenap en favorit

Sandsenap eller ruccola, rucola som den kallas i butik är en av mina stora bladfavoriter. Den tillhör de korsblommiga växterna precis kål. Jag gillar den peppriga smaken och jag gillar att den är flerårig. En liten tuva i kanten av grönsakslandet kan man ha glädje av många år. Det råder en viss förvirring i fröhandeln beträffande namn, så man kan inte alltid lita på att det som säljs som sandsenap är flerårigt. Det finns ettåriga varianter också. Man får läsa det finstilta. Vild rucola är ett annat namn på den perenna. Ursprungligen kommer den från Sydeuropa där den växer vild, men finns även här på vissa ställen.

Ibland odlar jag den som krukväxt inomhus på vintern. Funkar bra, men man får starta krukorna tidigt på hösten eftersom den växer ganska långsamt. Att lyfta in en färdig planta är nästan enklare. Kräver dock en riktig djup kruka för här snackar vi ordentlig pålrot. 

Precis som kålväxterna är sandsenapen törstig. Desto mer vatten ju mildare smak och motsatt ju mer plågad och torr desto pepprigare i smaken.

Den kan få samma insektsangrepp som kålen. Jordloppor till exempel visar sig som små torra prickar på bladen eller ännu värre hål och undviks bäst genom att hålla jorden fuktig. Ibland lägger jag strängar av stenmjöl eller aska precis runt plantorna och det fungerar bra men måste göras innan angrepp visat sig och förnyas efter regn och vattning.

Nåt år när kållarverna varit extra rikliga har de också gått på sandsenapen, men det är undantag. Oftast klarar den sig fint och de små prickarna från jordlopporna går att överse med. Inget farligt.

I juni, juli kommer blomningen. Jag brukar nypa bort blomställningarna efter hand för att dra nytta av bladen lite längre, men till slut brukar blomningen ändå vinna.

Sandsenapen är användbar till mycket, men här blir det ofta pesto, eller som bladgrönt på pizzan.
Även om jag odlar mycket grönt på vintern också är det skönt att vara inne i den perioden igen när man kan hämta det mesta från landen och naturen. 

Allt gott

Ps. Har ju glömt att tacka för namnförslagen till mannens äventyrliga höna i förrförra inlägget. Brunhilda efter en av asatrons valkyrior tilltallade mig lite extra. Så när det är min tur att stänga in hönsen på södra filialen säger jag: "Natti, natti Brunhilde" och våra blickar möts i hemligt samförstånd där hon sitter på näst högsta pinnen lite till vänster bland de andra i hönshuset. Hon fick en gul fotring så jag är säker på att känna igen henne bland alla andra bruna Lohmann. Höns är vanedjur och väljer samma sovställe varje natt och dessutom har hon ju inga fjädrar på huvudet, så än så länge skulle jag känna igen henne även utan ring.

//

Länk till fler trädgårds- och odlingsbloggare HÄR

Styrketår till tomaterna

Dags att plantera om tomaterna i sina slutliga krukor och hinkar. För att hålla nån slags ordning delar jag upp dem i grupper beroende på var de ska bo. Tio i lilla växthuset, drygt fyrtio i stora, ett par i amplar och tio utomhus mot garageväggen. Det är kul att testa samma sort både utomhus och i växthus. Oftast ger den växthusodlade tidigare och dubbelt så mycket, men jag har några busktomater som gillar utomhusläget väldigt bra också.

 

Men först ska alla få sig en styrketår. Paprika, aubergin och mini pumpkin tree får också hänga med.

 

Alla få de dra en stund i nässelvatten innan plantering. Hur jag doserar beror på hur länge nässlorna har legat i. Har de bara dragit under natten använder jag vattnet outspätt. Har de dragit en vecka eller mer spär jag med tio delar vatten. Nässlor innehåller många nyttigheter som t.ex. kisel. Kisel stärker cellväggarna och gör att plantorna motstår angrepp av ohyra på ett fenomenalt sätt.

Skulle man mot förmodan få ohyreangrepp, kanske på obehandlade plantor, går det alltid att spreja ett par gånger med nässelvatten när som helst under säsongen med samma spädning. Även bladen suger åt sig blandningen. Tomaterna tar inte smak.

Däremot gödselvattnar jag inte slentrianmässigt med nässlor på tomaterna eftersom skalen blir obehagligt tjocka om man överdoserar.

Mitt lilla nässelbestånd i en vild del av trädgården. Bra att ha till hands.

Hönsen känner på sig var nyttigheterna finns. Av tre vattenställen i trädgården väljer de bunken med nässlor i första hand. Här låter jag inte vattnet stå och bli gammalt utan byter varje dag. Nässlorna däremot går att återanvända fyra-fem gånger.

Allt gott

--//--


 Samlade trädgårdsbloggar HÄR

Hönan från skogen

Sitter vid skrivbordet och blir plötsligt medveten om att hönorna signalerar för objuden gäst, skulle kunna vara katten som nonchalant går rakt genom flocken. Jag lägger först inte mycket vikt vid detta, men det speciella kacklandet fortsätter och jag är redan så störd i mina tankegångar att jag lika gärna kan lyfta på rumpan och ta reda på vad som försiggår. Hade det varit nåt allvarligt som en rovfågel, hade de gallskrikit och jag hade rusat direkt. Inte heller låter det som om nån signalerar "Tjoho, jag har värpt!" (Höns har 34 olika läten och jag kan knappt tio).

Jag hittar hela gänget på gräsrundeln framför växthuset. Petronella som slagit larm, stirrar in mot skogen där en helt främmande höna av annan ras uppenbarar sig.

Hon saknar fjädrar på huvud och vingarnas "armbågar", krävan är platt och tom. Stackars liten! Men hur sjutton har hon hamnat i skogen? Det första jag tänker är att hon kidnappats från nån besättning i byn och förts bort av rovfågel som tappat henne. Sånt händer. Skadorna ser ut som om nån suttit på henne. Kanske har hon klarat sig i blotta förskräckelsen och irrat i skogen i flera veckor. Jag hämtar mat och vatten.

Hon vill helt klart komma in till oss, men håller sig på säkert avstånd bland torra jätteverbenor i en ostädad rabatt. Ser du henne under backarna?

Efter några timmar är hon inne på tomten och hittar genast den förbjudna men åtråvärda myskmadran innanför flätade staket. Hur tuff ska man vara mot en främling? Ska jag säga till henne att detta är förbjuden mark eller vara artig och låta henne sprätta. Silkeshönsgänget betraktar henne. De vet vad som gäller.

Det är ingen hejd på vilka friheter nykomlingen tar sig. Strax är hon bland vitlöken och härjar. Plötsligt känns mina egna marodörer till höns riktigt skötsamma och väluppfostrade.

Tuppen bekantar sig. Stirrar, men beslutar sig för en avvaktande hållning. Hon får vara med, men det blir inget flirtande eller fjäskande i så här tidigt skede, annars är han inte den som är den.

Basil har intagit åskådarplats i väntan att det ska bli dags att gå in för kvällsmat.
Grannen går förbi med hunden och vi tittar båda förundrat på den röda hönan och diskuterar vad som kan ha hänt. Går igenom vilka raser som finns i byn och kommer fram till att man får gå till grannbyn 2 km bort för att hitta närmaste rödbruna.  Visst ser hon ut som en Lohmann och jag vet vem som har såna.

Under tiden käkar hönsen brödbitar som jag slängt ut på gräset, även damen från skogen är framme och förser sig. Det uppstår en kontrovers när Petronella och nykomlingen siktat in sig på samma bit. Petronella får sig ett nyp i nacken och ser mycket förvånad ut, avstår brödet med sammanbiten näbb, lätt chockad över tilltaget, att nån överhuvudtaget och dessutom en nykomling ser sig som högre än henne i hackordningen. Även jag tittar storögt. Det är ingen mespropp vi fått besök av utan en högt rankad höna som är van att ta för sig.

Senare står nykomlingen innanför myskmadrastaketet igen med fingrarna i syltburken så att säga, samtidigt som silkeshönsgänget i enad trupp traskar förbi mot hönshuset för att ta kvällen. Hon vill förstås följa med in, vara en i gänget och upphöjer sin stämma i en förfrågan.  Det låter som Sarah Leander i en barnkör. Flocken låtsas inte om henne utan fortsätter mot hönshuset under tystnad. Man kommer inte in i gänget så där bara.

På morgonen hittar vi henne i en lövkorg med kottar under lutan. 

Vi hittar ett ägg också. Fint och skyddat ställe. Om inte kottarna varit för knöliga har hon nog sovit gott, trots att en sittpinne hade varit att föredra.


Mannen som varit borta under hela historien och kommit hem sent på natten, berättar att när han dagen innan släppte ut sin flock med BRUNA LOHMANN i föräldrarhemmet i grannbyn, hade det varit ett himla liv i flocken med höns flygandes åt alla håll.

Den enda rimliga förklaringen är nog att hönan skrämd, gömt sig under pickupen och helt enkelt åkt med. Med tanke på hennes förmåga att använda näbben kan hon mycket väl suttit och hållit sig fast i nåt stag.

Känner en viss beundran för denna morska fröken som visat sig vara både äventyrlig och så duktig på att ta hand om sig. Att hon saknar fjädrar på huvud och vingar beror nog snarast på att hon är tuppens favorit. 

Innan hon reste tillbaka, denna gången lite mer bekvämt, fick hon en gul benring så att jag känner igen henne bland de andra tjejerna på Södra filialen.  Försökte komma på ett bra namn till henne men hittade inget tillräckligt värdigt. Har du nåt förslag?

 Allt gott

--//--

Trädgårdsdag i Tyrolen, Blädinge söndag 6 maj kl 10-15
Tema kryddor
Catharina Malmgren-Snoddgrass ger tips kring kryddträdgården
Fia Sjögren om hur du planerar din trädgård
Thorvald Fält "Potatismannen" visar olika sorter
och mycket mer!

Arrangör Hållbara Blädinge länk HÄR
Tyrolens sommarprogram HÄR

--//--

Trevliga trädgårdlänkar hos TrädgårdsFägring HÄR