Krasch, bang!

I samma sekund jag sätter nyckeln i dörren hörs en rejäl smäll. Nånting rasar och landar med en bang. Två sekunder senare möter jag ett lågt svart skinn som liknar Ture katt. En svart skugga som gör en så stor sväng runt mig som det går i köket. Tar sig förbi med skräck och ångest i ögonen. Jag blänger tillbaka.

Öppnar dörren och han rinner ut. Inte ens nån mening att skälla på den stackaren. Han visste att han inte borde varit i fönstret och blev vettskrämd när dörren öppnades. Han satt säkert och drömde, lyssnade på suset i träden, fascinerades av småfåglarna, var i en annan värld precis som jag kan vara ibland. Han vet vad som är rätt och fel och är väldigt känslig för tillsägelser och skäll. Antagligen den mest lättuppfostade katt jag nånsin känt.

Men med katter och särskilt unga kissar, är det ju så att regler bara gäller när matte är närvarande, annars är de tänjbara och glömmer man att stänga dörren till vardagsrummet får man skylla sig själv. Extra lurviga saintpaulior avslöjar att det ibland tänjs lite både här och där.

Skadorna ses över. Min TRÄDTAKLÖK Aeonium arboreum har gått av på mitten och endast ett litet skott sitter kvar. Trots lerkrukan var det ingen stadig planta. Kronan var stor och tung. Toppen och ytterligare några skott hamnar i nya krukor och förpassas till svalare garaget under belysning.

Som tur är tog jag sticklingar i våras. De har stått längst in och högst upp i växthuset, alltså där det är som varmast och vuxit sig nästan lika stora som modersplantan på en säsong. De verkar gilla hur mycket värme som helst och en skvätt vatten nästan dagligen som får rinna igenom den porösa jordblandningen.

Framåt kvällen kommer Ture katt tillbaka igen som om ingenting hänt, allt är som vanligt, jag serverar kvällsmat, det kelas som vanligt, vi småpratar som vanligt eh... ja, det är kanske mest jag som pratar.