Maja

På väg ut efter posten möter jag Maja. Med bestämda steg skyndar hon från hönshuset över parkeringen mot huset alldeles ensam.

Normalt sett så har hon uppvaktningen med sig, som för några dagar sedan innan snön kom.
Nuppe går hack i häl. Han är alfatupp, den som bestämmer, den som befruktar alla ägg och håller ordning på flocken. Just nu ruvar både Astrid och Petra så då är det bara Maja att pyssla om. Nuppe visar upp gobitar han hittar. Maja inspekterar, godkänner, ibland stoppar i sig nåt frö eller extra fint grässtrå. Höns betar mycket gräs och det är klorofyllet som färgar gulan gul. Petter som är andretupp född i fjol, håller sig på behörigt avstånd alltid beredd att rycka in om Nuppe för ett ögonblick skulle tappa uppmärksamheten. Väljer ofta en högre utsiktspunkt. Hans uppgift är nämligen att spana efter inkräktare, hålla uppsikt mot skyn, varna ifall duvhökens skugga närmar sig.
Ofta blir det bråk när man har flera tuppar, men silkeshönstuppar klarar rätt bra att hålla sams antagligen beroende på att de hittar en arbetsfördelning. Det skiljer dock mycket mellan olika raser. Jag tycker det är bra om de kommer överens, bra att ha en extra tupp om något skulle hända, som att en mård tar sig in i hönshuset eller räven slinker fram bakom husknuten. Det händer inte ofta, men kan aldrig uteslutas.

Idag är dock Maja alldeles ensam för ovanlighetens skull. Bangar kavaljererna för lite snö?
Vad rör sig i det lilla huvudet? Har det uppstått en konflikt i hönshuet, dålig stämning? Nä, i så fall hade det nog hörts. När höns gör upp, är det högljutt och irriterat, men tjuvnyp i det tysta förekommer i och för sig också.
Om det åtminstone varit vackert väder och solstrålar vid husknuten lockat, nej inte ens det. 
Uppför gången till entrén bär det som om hon fått nog och tänkt flytta in till oss. Passerar mig utan att vika en tum, tittar inte åt mig, nickar inte ens igenkännande. Nåt bestämt har hon i sinnet. Allt annat verkar kvitta. Fortsätter in bland hasselörten. Letar och sprätter bland fjolårets strutbräkenblad och torra löv som smält fram nära äppelträdets stam. Det verkar som om hon hittar nåt att smaska på då och då. Om det är en frusen larv under nån barkflik eller ett gömt frö som nån fågel glömt kan jag inte se. 
Är det månde så att ett plötsligt godsisug har uppstått. Det känner man ju till hur det kan vara när kroppen bara skriker efter choklad.
Efter en timme eller så är hon nöjd och ger sig med lika raska steg tillbaka till hönshuset. Dags att lägga dagens ägg.

Allt gott