Gängbildning i hönsgården.

Just nu har jag fyra hönsgäng. Det prasslar, piper och snackas i buskarna. 

Maja bor med de nyaste kycklingarna i en bur i hönshuset. Det är viktigt att få privatliv och helt kunna ägna sig åt kycklingarna när de är små. Eget krypin en nödvändighet.

Gammelhönan Astrid, 7 år är inne på sin tredje kull för säsongen. De följer henne lydigt och kommunicerar hela tiden. Om hönan fått bestämma skulle hon antagligen haft minst femton kycklingar på rad, men här råder barnbegränsning, annars skulle trädgården svämma över. Silkeshöns har en mycket stark drift att ruva och kan till och med ligga utan ägg under. Det är viktigt att naturen får ha sin gång och att det blir kullar för hönan att ta hand om för att hon ska må bra.
På många hönsraser har man avlat bort driften att ruva eftersom det inte blir några ägg unden småbarnsperioden. "Fabrikssorterna" värper istället hela tiden, men blir i gengäld inte så gamla. Om man inte vill hålla på att pyssla med kycklingar eller bor i tätbebyggelse där tupp inte är tillåten är "fabrikssorterna" att föredra.

Petra med sina fyra. En del av dunet har börjat bytas ut mot fjädrar och gör att de ser toviga ut. Petra och Astrid bor med sina kycklingar i varsin bur i trädgården. När hönan är redo att börja värpa igen flyttar hon självmant in till de andra i hönshuset. Hormonerna styr.

Tonårskycklingarna blir i början lite förvirrade av att ingen lockar och säger till dem vart de ska gå och var maten finns, men rätt snart lär de sig att haka på de vuxna. Håller sig i utkanten av flocken för de är ju längst ner i hackordningen, lägst rang utan hönans beskydd.

Tuppenuppe längst bak håller koll på gänget. 

Allt gott