Ampelgubbar

En av mina bättre trädgårdsidéer är definitivt att odla en del av jordgubbarna i amplar. Det heter ju att nöden är uppfinningarnas moder och min nöd består i ett begränsat utrymme innanför snigelfritt område i trädgårdslandet. Att hänga upp jordgubbarna gör att jag utnyttjar lite av luftutrymmet också och kan ha jordgubbar som inte skulle få plats annars.

Jag har en remonterande sort som funnits i släkten mer än 30 år. Ingen kommer ihåg vad de heter längre, men de blir stora, ganska söta och är godast när de fortfarande har en ljus ring runt flugan. Första omgången mognar i juli sen laddar de om och återkommer i september och ger tills frosten sätter stopp. Enstaka nätter lönar det sig att täcka dem för sen kan det vara frostfritt långt in på senhösten.

Så här års känns jordgubbssäsongen ganska avlägsen och de som mognar nu uppskattas alldeles extra. Jag har åtta hemgjorda amplar som är lite större än de man vanligen kan köpa. Gjorda av kycklingnät och klädda med juteväv och plast invändigt. Tre plantor i varje. Totalt blir det ett par nävar bär om dagen. 

Det är en fröjd att gå kvällsrundan i kvällssolens gula sken, inspektera vad som är på gång att mogna, vända på några jättegubbar... ska jag plocka eller ska de få hänga en dag till... längta, vara sugen. Just det där med att längta efter ett bär eller en grönsak är underskattat. Vi behöver ju inte det längre när allt i stort sett finns tillgängligt året runt. Men jag rekommenderar verkligen att äta efter säsong och låta längtan förhöja upplevelsen och smaken.

Det blir inga mängder i amplarna, men alldeles tillräckligt för att sätta guldkant på frukosten nästa dag. Hellre lite av varje i trädgård och odling än mycket av få sorter.

På vintern lyfter jag ner amplarna och förvarar dem frostfritt. I fjol hängde jag dem ljust i ladugården på Södra filialen och glömde vattna när de började växa i januari så de blev lite medfarna och plågade. I år tar jag vara på revorna och sätter nya plantor till våren. Att förvara mörkt och frostfritt fungerar också bra. Då behöver man inte tänka på vattningen. I södra Sverige tror jag till och med de skulle klara sig hängandes i amplarna hela vintern, men jag bor i zon 4 och här blir det för tufft för rötterna med temperaturväxlingarna.

Kulturrunda

Helgen den 7-8 oktober kl 11-17 har vi Kulturrunda i Alvesta kommun och jag deltar med Öppet växthus. I norra halvan flyttar mina handgjorda kort in som pop-up butik och i andra halvan blir det kransverkstad. Testade konceptet redan i fjol och vi hade jättetrevligt trots regn. I år är tanken att det ska finnas ännu fler kransar och olika stilar. Det kommer även att finnas ett begränsat antal plantor av släktens remonterande jordgubbar.Se samtliga deltagare HÄR

 Allt gott

Hönan som blev långbent

I våras behövde jag ny silkestupp. Letade med ljus och lykta inom femton mils radie, för det är få som har möjlighet att spara vuxna tuppar under vintern. Till slut hittade jag Houdini, tuppen som fått vara kvar för han rymde när han skulle slaktas. Han har verkligen skött sina uppgifter exemplariskt. Stöttar sina hönor och främst alfahönan Astrid i allt, befruktar varje nytt ägg så snart det gamla är lagt, hjälper till att leta mat och äter själv sist, spanar efter inkräktare, håller sällskap när Astrid ruvar och bråkar inte. Det är bara ett litet problem och det är just att han är liten. Bara hälften så stor som han borde. 
När köpet var klart sa säljaren sådär i förbifarten, att det kan vara lite dvärgsilke i honom, men han är ung och kommer fortsätta att växa. Utmattad efter allt letande och överrumplad tog jag ändå stackaren och åkte hem. Han sköter som sagt sina uppgifter perfekt och är så grann, men jag vill hålla flocken rasren.

På fjäderfäutställning inköptes därför en röd tupp. Alla fåglarna i buren hade olika storlekar så det var svårt att avgöra könen. Enklare när man ser en hel kull samtidigt. Jag kunde inte heller motstå en liten vit som jag gissade och hoppades skulle kunna bli en höna. De har i sommar fått heta Vit och Röd och håller ihop som ler- och långhalm. Sen tidigare har jag också Svart, men han är kvar på nåder eftersom eftersom flocken tenderar att bli helsvart. Det verkar vara en dominant färg.

Jag ser ju hönsen varje dag och många gånger om dagen oftast, ändå verkade det som om Vit plötsligt blivit misstänkt långbent bara under natten, långbent som en tupp! Ånej! Det var ju detta som inte fick hända.

Nu har jag alltså fyra, snälla, fina tuppar. Normalt får de vandra vidare så snart jag kan avgöra kön för det blir bråk när alfatuppen känner sig hotad. När tonåringarna hest börjar testa sina stämmor, börjar det galas ikapp så både jag och grannarna far illa och kan man inte vinna galkampen slutar det med slagsmål och att alfatuppen försöker jaga iväg de andra från flocken. Inget av detta har hittills hänt i sommar trots att de är fyra, därför är de kvar. De yngre har haft vett att hålla näbben och Houdini verkar inte känna sig hotad än så länge.

Ändå måste ett val komma till skott. Om ett under sker går det kanske att hålla dem även i vinter. Ynglingarna får förstås inte sitta på samma pinnar som alfatupp och höns men tillåts ändå sova lugnt i hönshuset. Till våren blir det lättare att hitta nya hem, för nu känner vi varandra för väl för att tänka på slakt.

Valet står alltså mellan vännerna Vit och Röd. Båda är friska och det är länge sen jag hade de färgerna. Röd är lite försiktig av sig och litar mycket på Vit för att hitta mat.
Vit däremot är den tamaste kycklingen jag haft på länge. Är först fram när det vankas bröd ur handen eller jag öppnar garagedörren där den magiska matpåsen förvaras. Det är också nåt med utseende på Vits ögon som skvallrar om näringsbrist under uppväxten. Det får mig också att fundera lite över om han kanske varit sjuk som liten, haft svårt att få i sig tillräckligt med mat av nån anledning, alltid varit hungrig och därav blivit tamare. De kommer från samma uppfödare. Supertama höns är och andra sidan väldigt trevligt, men man vill inte föra eventuella sjukdomsgener vidare.

Ett beslut måste tas, men jag skjuter på det tills de börjar gala ikapp och håller tummarna för att det dröjer.

 Allt gott

Konsumentköpslagen gäller även växter

Vi har en fantastisk torghandel i Växjö där jag gärna njuter av både säsongsväxter, frukt och grönsaker, men ibland går det inte som man tänkt sig.

I fjol vid den här tiden föll jag för tre buxbomsklot. Att lägga till några klot i trädgården hade mognat fram under längre tid, men att köpet blev just nu var mer impuls. De fanns helt enkelt där i olika storlekar, de var snygga, jag hade råd och jag kände mig mogen. Sagt och gjort.

Stortorget Växjö

De planterades i ett av de skuggiga partierna med mullrik jord och vattnades ordentligt tills kylan kom. Under vårvintern fick de skyddande granris mot uttorkning, men när de borde börjat växa såg resultatet tråkigt ut.

Jag tänkte ändå ge dem en chans och beskar de två tråkigaste extra hårt för att få fram levande material och fortsatte vattna ordentligt, men det hjälpte inte. Det stora klotet visade sig under sommaren vara definitivt dött och jag tänkte för en gångs skull reklamera.

Med framletat kvitto och foto i hand åker jag till onsdagstorgningen i staden. Väntar en kvart på att ansvarig ska prata färdigt i telefon bara för att få veta att deras ångerrätt är satt till 48 timmar. De är i Växjö onsdag och lördag.  Få personer lär ta sig hela vägen till Ronneby 1,5 timme bort, där de annars håller till.  Alltså en helgardering för att inte få några klagomål. Dagens ansvarig tycker dock att kloten helt klart inte ser okej ut och hänvisar till chefen som kommer på lördag. 
-Men du får vara här väldigt tidigt, tillägger hon två gånger. 
-Kan jag inte mejla? 
-Nej.

Lördag och jag är på torget väldigt tidigt. Kör en halvtimmes enkel resa bara för detta. Har med kvitto, bild och för säkerhets ligger även det stora klotet i kofferten.
Chefen är informerad och säger helt enkelt tvärt NEJ, med invändningar som:
-Hur skulle det se ut om jag skulle byta alla växter som inte tar sig. Du kan ju ha skött dem hur som helst. Jag får själv byta ut mina med jämna mellanrum. De kan ju har mask. Har du kollat rötterna? Ingen handlare byter in växter! 
Jag argumenterar lite, men är inte helt påläst om vad som gäller. Kan bara hänvisa till hur handelsträdgårdarna gör i trakten och då får man byta om växterna dör har jag hört, även om jag aldrig själv utnyttjat möjligheten. 

Alltså hem igen, något slokörad. Slänger det förgjordade klotet på komposten.

Händelsen fick mig att kolla upp vad som verkligen gäller. En vänlig man på konsumentverket är mycket tydlig på att konsumentköpslagen gäller även växter, är tvingande och kan inte förhandlas bort. Man har rätt att reklamera upp till tre år från köp. De första sex månaderna ligger bevisbördan på säljaren. Man räknar med att om nåt tokigt händer inom den tiden är det ett fel på produkten från början. Detta skulle alltså gällt i mitt fall om jag inte gett kloten en chans under sommaren.
Efter sex månader är bevisbördan köparens. Här hade jag ju bilden med kloten som är planterade på samma ställe men tagit sig olika. Pengarna tillbaka eller ny växt har jag alltså rätt att kräva.

Diskuterar vidare med mannen på konsumentverket och konstaterar att just växter kan vara knepigare än andra produkter, men är en växt felmärkt vad det gäller färg, sort, höjd eller inte klarar det första året är det definitivt ingen tvekan. Säljaren kan inte sätta upp egna regler. 

Har förhört mig om hur de större kedjorna gör och där är det inga problem. Blomsterlandet tillägger att växten ska vara planterad i jorden och inte stått i kruka.  Ja, det känns ju självklart tänker jag. Handelsträdgårdarna i trakten verkar också följa lagen.

Inte heller skulle jag reklamera träd som dör av skador från sork och hare. Växter som inte är ämnade för zonen eller om jag vet med mig att jag missat vattning eller klantat mig på annat sätt.

Kontentan blir att man alltid ska kolla med handlaren vad som gäller för säkerhets skull, att han seriös och följer lagen, alltid lossa krukan för att se om rötterna är friska, inte har för mycket rotsnurr och inte för med sig några maskar (larver).

Allt gott

Septembersådd

Inlägget har flyttats till https://www.atligatradgarden.se/septembersadd/

 

Odlingslotten

På besök i staden häromdagen fick jag ett infall att hälsa på min gamla odlingslott på Annaegärde.

Jag svänger in vid Stadsträdgården som förresten fått en stor fin skylt och parkerar på gräsmattan.

Det känns som att passera porten till ett annat liv, som att på en sekund segla igenom en tidsmaskin och landa på 1980-talet. En våg av nostalgi och ögonblicksbilder far genom huvudet.

Jag var i 25-årsåldern och bodde i en privat lägenhet några kvarter bort, visserligen med tillgång till gräsmatta och säkert hade jag fått krafsa i rabatterna också, men lotten var det givna stället att vistas på så ofta tillfälle gavs. 30 kvadratmeter ren lycka och avkoppling. Det var till och med så att när vännerna inte hittade mig hemma, var lotten ett givet ställe att leta på. Det var på den tiden när mobilen inte var mans egendom utan möjligen ägdes av en eller annan företagare och var stor som en jättebanan och internet inte var uppfunnet.

Går ett varv och konstaterar att de flesta verkar gett upp för säsongen, ogräset växer högt och torkade grönsaker står kvar. Kanske har de inte tillgång till vatten längre. Å andra sidan är dubbellotten bredvid min grön och fräsch. Det finns mycket att skörda, inte ett ogräs i gångarna och jorden är fet och svart. Är det verkligen möjligt att samme odlare är kvar som på min tid. Det verkar minsann så! Det var en ”gubbe” kanske närmare 50-årsåldern som kom från Norrland och raskt tog sig an den utarmade jorden genom att systematiskt gräva ner allt trädgårdsavfall han kom över från de andra lotterna. Med öronen rätt ut sög jag i mig det han hade att berätta. Det skulle ta mer än en säsong för materialet att kompostera sig, men det var helt okej bara man odlade uppåtväxande grödor nästa år och väntade med rotsakerna.

Det är rätt fantastiskt att man ibland vet precis vilket ögonblick som förändrat ens liv radikalt. Önskade starkt att ägaren till dubbellotten skulle dyka upp, men inte en människa syntes till. Det var ett stillsamt område förr också. Man kunde sitta länge på bänken under en av balkongerna och njuta av sitt verk och de andras med för den delen. Om jag nån gång stötte på nån människa var det oftast i all hast när nån hämtade grönsaker, plockade en bukett eller vattnade lite nysått, men jag var ju inte ute efter att umgås. De var alla minst dubbelt så gamla som jag.

En gång fick jag dock sällskap som jag kommer ihåg. Jag grävde och slet. Hyreshuset vid sidan av användes som kommunalt boende för missbrukare och en glad person hängde ut genom fönstret från andra våningen och skrek åt mig. Tjatade om att jag skulle komma upp med en bukett blommor, försökte på alla sätt få uppmärksamhet, vilket jag struntade i och jobbade på. Det hade pågått en bra stund när en av odlargubbarna dök upp och skrek tillbaka:

- Ge f—n i min dotter! Det blev tyst. Jag blev paff, men förstås tacksam. Det finns nån slags tyst sammanhållning mellan odlare och det känner jag fortfarande.

Vid ett annat tillfälle kom jag till lotten efter en veckas regnperiod och stötte på en av gubbarna.

Jag konstaterade att ohyran som jag sett på dillen veckan innan nu var borta. Tog för givet att det var regnets förtjänst. Nejdå, han hade sprutat med såpa! Oavsett om det var ren omtanke eller rädsla för att få sina egna grödor smittade blev jag glad, men skämdes lite också för att jag inte själv tagit itu med det snabbare.

Nu står det fyra pallkragar glest utplacerade på min gamla lott och ser väldigt övergivna och ut. Festen tycks vara över sen länge. Nån tröttnade redan när ogräsrensningen skulle påbörjats. Ser framför mig en ung entusiast och hoppas att hon också nån gång får vara med om det där avgörande ögonblicket som förvandlar hela inställningen till jorden och odlandet. Känslan av att man knäckt koden. Jag hoppas att hon också, för jag är säker på att det är en hon, kommer att få många fina stunder i solen med fågelsång, doft av vårregn, glädjen av frodigt egenodlat och färggranna buketter. Att hon får tid för eftertanke när hon vill vara ifred och ett eller annat överraskande möte som kryddar dagen. 

 Allt gott