Hönan som blev långbent

I våras behövde jag ny silkestupp. Letade med ljus och lykta inom femton mils radie, för det är få som har möjlighet att spara vuxna tuppar under vintern. Till slut hittade jag Houdini, tuppen som fått vara kvar för han rymde när han skulle slaktas. Han har verkligen skött sina uppgifter exemplariskt. Stöttar sina hönor och främst alfahönan Astrid i allt, befruktar varje nytt ägg så snart det gamla är lagt, hjälper till att leta mat och äter själv sist, spanar efter inkräktare, håller sällskap när Astrid ruvar och bråkar inte. Det är bara ett litet problem och det är just att han är liten. Bara hälften så stor som han borde. 
När köpet var klart sa säljaren sådär i förbifarten, att det kan vara lite dvärgsilke i honom, men han är ung och kommer fortsätta att växa. Utmattad efter allt letande och överrumplad tog jag ändå stackaren och åkte hem. Han sköter som sagt sina uppgifter perfekt och är så grann, men jag vill hålla flocken rasren.

På fjäderfäutställning inköptes därför en röd tupp. Alla fåglarna i buren hade olika storlekar så det var svårt att avgöra könen. Enklare när man ser en hel kull samtidigt. Jag kunde inte heller motstå en liten vit som jag gissade och hoppades skulle kunna bli en höna. De har i sommar fått heta Vit och Röd och håller ihop som ler- och långhalm. Sen tidigare har jag också Svart, men han är kvar på nåder eftersom eftersom flocken tenderar att bli helsvart. Det verkar vara en dominant färg.

Jag ser ju hönsen varje dag och många gånger om dagen oftast, ändå verkade det som om Vit plötsligt blivit misstänkt långbent bara under natten, långbent som en tupp! Ånej! Det var ju detta som inte fick hända.

Nu har jag alltså fyra, snälla, fina tuppar. Normalt får de vandra vidare så snart jag kan avgöra kön för det blir bråk när alfatuppen känner sig hotad. När tonåringarna hest börjar testa sina stämmor, börjar det galas ikapp så både jag och grannarna far illa och kan man inte vinna galkampen slutar det med slagsmål och att alfatuppen försöker jaga iväg de andra från flocken. Inget av detta har hittills hänt i sommar trots att de är fyra, därför är de kvar. De yngre har haft vett att hålla näbben och Houdini verkar inte känna sig hotad än så länge.

Ändå måste ett val komma till skott. Om ett under sker går det kanske att hålla dem även i vinter. Ynglingarna får förstås inte sitta på samma pinnar som alfatupp och höns men tillåts ändå sova lugnt i hönshuset. Till våren blir det lättare att hitta nya hem, för nu känner vi varandra för väl för att tänka på slakt.

Valet står alltså mellan vännerna Vit och Röd. Båda är friska och det är länge sen jag hade de färgerna. Röd är lite försiktig av sig och litar mycket på Vit för att hitta mat.
Vit däremot är den tamaste kycklingen jag haft på länge. Är först fram när det vankas bröd ur handen eller jag öppnar garagedörren där den magiska matpåsen förvaras. Det är också nåt med utseende på Vits ögon som skvallrar om näringsbrist under uppväxten. Det får mig också att fundera lite över om han kanske varit sjuk som liten, haft svårt att få i sig tillräckligt med mat av nån anledning, alltid varit hungrig och därav blivit tamare. De kommer från samma uppfödare. Supertama höns är och andra sidan väldigt trevligt, men man vill inte föra eventuella sjukdomsgener vidare.

Ett beslut måste tas, men jag skjuter på det tills de börjar gala ikapp och håller tummarna för att det dröjer.

 Allt gott