Många faror lurar på hönsen

Hönsen är en fantastisk och produktiv del i trädgårdens näringskedja, förökar sig och föder många, inte bara oss. Dagligen vaktar skatan på tillfälle att ta sig in genom dörren på som står glänt och skutta längst in i det allra heligaste i hopp om att sno nåt ägg i redena innan vi hinner dit. En och annan framgångsrik eskapad gör mödan värd att försöka igen och igen.

Ett år hade igelkotten slagit läger med sju ungar i förrummet.
Å, så gulligt! Vi har en igelkott är det första man tänker, men i nästa varv förstår jag att det är äggtjuvar som bosatt sig i skafferiet.

Att råttor dras till hönshus är säkert allmänt bekant, även om kisse är bra på att hålla dem i schack och ibland väljer att övernatta i hönshuset när det ska jagas på allvar. Hönsen har inget emot detta. Nån gång har det faktiskt hänt att nån halvfet råtta suttit på rumpan och ätit hönsmat direkt ur foderautomaten när jag öppnat dörren, men det är ett tag sen nu. Äckligt jag vet, men det är sanningen. Allt med höns är inte ulligt och gulligt.

Nåt som jag också lärt mig är att räven valpar i slutet av mars och veckan innan provianteras det. Det vill säga nån höna stryker med. I år var det min fina tupp. I fjol rensades flera hönsgårdar i byn helt. Det är svårt att helt skydda sig.

Sen har vi mården, illern och duvhöken på hösten. Att hönsen lyckas föröka sig och bli fler överhuvud taget är nästan ett under med alla faror som lurar runt hörnet. En höna kan mycket väl ruva fram 20 kycklingar, men man kan anta att det inte skulle bli många kvar om hon levde i det vilda. Jag tänker på änderna som börjar med en lång rad ungar efter sig som stadigt krymper under sommaren tills det är bara två, tre kvar. Så sorgligt, men det är ju så naturen fungerar. 

Nåt som fåglar och höns har en medfödd skräck för är ormar. Jag har en gummiorm som jag lagt på olika ställen i trädgården och sen studerat hur hönsen beter sig. 4-5 meter ifrån kommer varningsläte och de går inte närmare. Detta utnyttjar jag genom att lägga ormen där jag har en känslig gröda som behöver växa till sig lite innan hönsen får komma nära. Det funkar på andra fåglar också om man t.ex. vill ha mossan på en sten ifred för koltrastarna.

För ett par veckor sedan låg ormen under häggmispeln där jag brukar ha den ibland för att rädda den hårt ansatta myskmadran. Tänkte, att mannen lagt ut den, men vid nästa ögonkast såg jag att det inte var min orm utan en levande.  Så märkligt att den placerat sig just där gummiormen brukar ligga och dessutom hade samma storlek och snarlik färg. Dvs den var kolsvart. Eftersom ormen i sin överraskning tyckte det var bäst att stelna och ligga helt still minst en kvart, fick jag gott om tid att studera och hämta kameran. Inga gula fläckar, men alla snokar har ju inte fläckar. Inget sicksackband, nej alla huggormar har ju inte mönster, likaväl som det faktiskt finns mönstrade snokar. Det enda säkra sättet att artbestämma är att se hur pupillen är formad. Lyckades förstora och ljusa upp tillräckligt för att se rött öga med elliptisk pupill, alltså säkert tecken på huggorm. Snoken har rund pupill oavsett om den är grön, grå, svart eller till och med har sicksackmönster. Känns viktigt att veta vad man har för djur kring sig om olyckan skulle vara framme.
Noterade också att hönsen som alldeles nyss gick vid staketet och sprätte nu tryckt ihop sig vid sitt SPA och ser alldeles villrådiga ut.

Funderade lite över vad som kunde förmå ormen att våga sig in på tomten där vi rör oss hela tiden. Kanske törstig, kanske på väg till hönshuset. Vi hittade för ett tag sen ett ömsat skinn bakom uthuset, alltså baksidan av hönshuset och mannen stötte ifjol på en svart orm i högen med reservsten.

Jag har inget emot orm i närheten av tomten utan vill gärna leva sida vid sida. Jobbar för mångfald på alla sätt i trädgården och det gäller även orm. Tycker till och med det är lite coolt att ha ett fridlyst djur i närheten och dessutom en helsvart huggorm. De sätter i sig en mängd gnagare som annars ställer till skada i odlingarna om de blir för många, men jag vill förstås inte springa runt och snubbla över orm eller riskera att katten blir biten i tassarna. Alla bett innehåller inte gift, men man kan ju få andra infektioner.
Efter att ha passerat vår närgångna granskning återvände ormen till sitt och jag hoppades att den skulle blivit tillräckligt avskräckt för att hålla sig i skogen.

 
Halvdassig morgon. PiaFia och hennes tuppkyckling har just börjat gurgla vid vattenfatet som är spetsat med en nässla. Hela flocken anser att detta är bästa vattenhålet i trädgården, men de andra har börjat dagen med matrunda. Två hönor ruvar. Frid i trädgården, men i hönshuset är saker på väg att hända.

Mannen hämtar mig. Han har nyss, nästan stigit på ormen som ligger på stentröskeln på väg in. Han hann förlänga steget och kliva över.
Aha, då var det ändå hönshuset som lockade! Vad gör vi? Jag får bestämma och väljer att ge den en tredje chans. Den förpassas till sin stenhög igen. Nu borde den väl ge sig.

Men så i förrgår var den där igen. Helt otroligt! Man måste väl ändå beundra detta mod och detta luktsinne. Tänk vilket sug efter protein den måste ha för att ge sig in på människomark, med dundrande automatsvarvar vägg i vägg, träskotramp, oljelukt, bilhjul, motorer, vasst knarrande grus, röster. Vågar mig nog på en gissning om att det är en hona som snart ska föda. Hon är hungrig. Hon har cravings!

Nu var måttet ändå rågat. Trots min beundran för denna modiga varelse så skyfflades hon ner i en hink och förpassades till ett lämpligt stenigt område 2 km bort, utan hus i närheten. Förhoppningsvis finner hon sig väl tillrätta och vi slipper fler överraskningar. Hönsen hann inte märka nåt. Förstora och se så vacker hon är.

Instagram @atligatradgarden

Länksamlingen TrädgårdsFägring