Grannens röda järnäpple som jag passerar på väg till brevlådan är en fröjd för ögat, men inte för gommen. Stenhårt och smaklöst. Trädet brukar leverera överdådigt och ställer mest till arbete för ägarna med att städa upp all fallfrukt. Vi är några stycken som brukar få ta till dekoration.
Nu verkar det ju inte särskilt logiskt att man på 1940-talet skulle satsat på frukt som inte är användbar och pynt tror jag inte stod så högt i kurs under kriget. Läser i äppelbibeln "Svenska äpplen" av Görel Kristina Näslund och Ingrid af Sandeberg att järnäpplet var mycket populärt i Tyskland under denna tid och en annan källa säger att äpplet ska grävas ner och ätas till midsommar kommande år!? En bybo berättar också att det var just så äppelträdets ägare gjorde även här.
Vad jag förstår handlar det i detta fallet inte bara om vinterförvaring utan också ett sätt att få äpplena att mogna genom mindre syre eller möjligen att koncentrera etylengasen som de avger. Etylengas påskyndar ju mognad.
Sagt och gjort. Nu gräver jag ner grannens äpplen, eller rättare sagt de som blev kvar efter att jag sorterat bort kantstötta och angripna. Det gäller att vara noggrann. Ett skadat äpple som börjar ruttna kan lätt förstöra allihopa i stukan.
Äpplena är lagda i plastback med finmaskigt metallnät runt som sork- och kaninskydd. Backen placerad i grop på frostfritt djup. Ett tunt lager halm under för att inte jorda ner backen.
Halm innehåller ju luft i sina ihåliga strån som har en isolerande effekt. Vid sidorna och över packar jag in backen med ca 30 cm halm.
Stukan behöver också en liten skorsten, som jag gör av en tuss uppdragen halm.
Sen tillbaka med all jorden runt tussen.
Ett berg av löv som topping. Kanske behövs några granris eller ensilage för att hålla löven på plats. Och så lite jonglering med löven bara för att det är kul.
Det ska bli otroligt spännande att gräva upp och smaka äpplena till våren.
Tar gärna emot synpunkter om nån har erfarenheter av just förvaring av äpple i stuka.
Om du inte känner igen trädgården från skissen i förra inlägget, beror det på att det här är odlingen som jag kallar Södra filialen på mannens föräldragård i grannbyn.
Allt gott
Länksamlignen TrädgårdsFägring HÄR
Mitt favoritäpple "går inte att äta", det växer inte ens på vår tomt utan tillhör grannen, men som jag njuter av det! Trädet är gammalt, stort och brer verkligen ut sig. Även om våra egna åtta träd skulle ha ett sämre år så är grannens träd ändå välfyllt trots att det varken beskärs eller gallras. Det är helt enkelt en njutning att passera på väg till brevlådan när all frukt lyser lackröd i höstsolen.
Här har tyvärr de flesta redan trillat ner, men tänk er några hundra äpplen till i bilden så får ni en uppfattning. Grannen räfsar fallfrukt var och varannan dag som oftast hamnar i skogen till älgarna. Äpplena är nämligen stenhårda och smakar pyton. Duger inte ens till matäpple.
Jag brukar få ta så många jag vill och de har blivit nästan oumbärliga i dekorationerna hela hösten fram till jul. De små hamnar i kransar och några väl utvalda jättebamsestora placeras omsorgsfullt i julens ljuskrona av grönt ris. De som blir kvar får rådjuren.
Förr när självhushållningsgraden var högre använde man ytorna väl och planerade för en lång fruktsäsong. Det märks inte minst i vår trädgård. Därför har det verkat så konstigt att man skulle satt ett träd bara för att titta på frukten. För att få svar på gåtan tog jag med fem vackra äpplen till pomologen som sortbestämde på skördemässan i helgen.
För det första fick vi äntligen veta att det är ett Rött järnäpple som härstammar från Tyskland. Det har odlats i Sverige i flera hundra år och i äldre förteckningar nämns det som Röd Pipping.
Den allra största nyheten var dock att det går att äta, fast nästa år! Lagringsegenskaperna är alltså fenomenala. Frukten mognar nån gång i januari och håller sig fram till maj-juni. Köttet ska vara saftigt och syrligt. Det är bäst till midsommar, sa pomologen! Wow, säger jag!
Dagen därpå passerar jag åter trädet i finväder, möter en annan granne, han kommenterar äpplena. Det visar sig att hans mormor bott i huset med äppelträdet och att hans morfar brukade gräva en stuka för vinterförvaring av potatis, men stukan delades av med ett halmlager så även äpplena fick rum. Tänk var man får lära sig när man hämtar posten.
Den här bilden har ni sett förut, men jag kan inte få nog av allt rött så ni får den igen.
Allt gott
