fredag 31 maj 2019

Mina odlingar - Södra filialen

Nu startar jag ytterligare en serie som jag tänker varva med tomatinlägg under sommaren. Den kommer att handla om de odlingsplatser jag använder som Potagen med stora plåtlådor, pallkragarna, växthusen, Ätliga skogsbrynet, trädgården och Södra filialen. Varje ställe är speciellt på olika sätt och kräver olika odlingsteknik och lämpar sig för olika växter.

Men hur ser hon ut, människan... Man får faktiskt inte se ut hur som helst bara för att man är på landet, brukade mamma säga, så jag kan inte skylla på uppfostran, men praktiskt är ändå bäst.

Södra filialen är egentligen mannens föräldrahem i grannbyn, en bondgård där marken är utarrenderad och två lägenheter just nu renoveras för uthyrning. Här odlar jag sen cirka 10 år tillbaka svärmors land som ligger i den stor fruktträdgård. På hennes tid plöjde svärfar upp stycket med traktor och varje säsong räfsades nya bäddar ihop.




Min tanke har varit att förbättra jorden med den egna hönsgödseln och skadat ensilage från ekobonden, tills jorden blir tillräckligt porös för att inte behöva grävas varje år. Att få riktigt justa djupsängar helt enkelt. 

Steg 1 var att mäta upp sängar och gångar och vara konsekvent med att inte gena över och kliva i bäddarna utan verkligen använda gångarna. Sen har det handlat om att tillföra organiskt material i mängder så att jorden blir porös, full av liv och vattenhållande. Särskilt stor skillnad märks det efter bäddarna med pumpor eftersom täckningen kunnat läggas tjockare och mer sammanhängande.


Skiss över bäddarna, så jag har koll på att allt får plats och hamnar rätt i växtföljden.
 
Området är på 150 kvm sen jag utökat för att kunna tillämpa sexårig växtföljd. Det är mycket arbete med att komma igång på våren. Ordna bäddarna, kantskära, hägna in med kycklingnät mot kaniner, sätta upp armeringsnät för bönor och ärtor att klättra på, bygga tunnlar, så och sätta ut plantorna. Det vore omöjligt för mig att sköta detta för hand om vi inte hjälptes åt i början och sen tillämpade täckodling så det i stort sköter sig självt under sommaren.

Så fort gångarna är färdiga täcker jag dem med ett tjockt lager så att de är "räddade" från ogräsrensning. Sen täcker jag ytorna där det ska växa gurkor och pumpor eftersom de plantorna kommer ut sist av allt och landen skulle hinna bli helt gröna av ogräs annars. Efter hand täcker jag mindre ytor också. För det mesta behöver en hel del ändå ogräsgrensas åtminstone en gång. Täckningen håller fukt fantastiskt bra och tillför näring under nedbrytningen. Det gör att det vissa år helt går att undvika vattning om jag har lite flyt och kan så och plantera när det är fuktigt väder. Idealet är att det finns ett hyggligt täcklager kvar till hösten som fortsätter att hålla orgräset borta.




Svärfar tyckte inte det så grant ut och förstod inte vitsen med allt skräp, så första året hade jag plötsligt fått hjälp med att avlägsna hela täcket på hösten. Oj vad ogräs det blev kommande vår och vad vi fick ligga i. Var nästan på väg att ge upp, men han menade ju väl.




På södra filialen odlar jag vinterförrådet av rödbetor, morötter, potatis, kål, jordärtskockor, olika sorters lök, kokbönor, bondbönor, pumpor, gurkor och blommor. Kort sagt sånt som jag inte behöver till köket varje dag utan klarar sig med tillsyn en eller ett par gånger i veckan. På hösten blir det skördedagar då vi fyller korg efter korg med allt som ska ner i jordkällaren.









söndag 26 maj 2019

Vad säger tomatbladen? del 1

Är det nån som tänkt på tomatbladen? Nej, det är nog mest smaken på tomaterna som intresserar och bladen liksom bara finns där.

När man ställer om fokus och tar på sig bladglasögonen finns det en hel del att upptäcka. Bladen ge ledtrådar om släktingar, hur de vill växa, övervattning, för lite vatten, näringsbrister och sjukdomar, men jag delar upp detta på fler inlägg under sommaren.
Trots att tomatblad kan se så olika ut, känner vi ändå genast igen dem


Mest spännande blad denna säsongen har bubblaren 'Silvery Fir Tree'. En röd busktomat som sägs ha krämigt välsmakande kött, plattrunda, ljusröda tomater i generös mängd, höjd 90 cm. 
Jag tycker nästan den är värd att odla bara för sitt skira bladverk.
Faktum är att när tomaten först kom till Sverige på 1500-talet var det just som prydnadsväxt.



Det här får man väl kalla ett ganska ordinärt tomatblad och man anar släktskapet med potatis. Själva tomaterna är det däremot inget ordinärt med. Det är en så kallad 'Evighetstomat' och frukterna kommer aldrig att mogna helt utan hålla sig saftiga och friska långt in på nästa år. Ingen kulinarisk höjdpunkt utan mest en kul sort att ha i sortimentet. Det är bara tomaterna man sparar, själva plantan blir för stor och får återgå till kretsloppet som övriga när hösten blir för kall. Hög, tjyvas.



Tomat eller potatis, ja blommorna brukar avslöja om inte annat. Potatisblomning brukar vara vit, rosalila eller lila, medan tomaternas är envist gula. Tomater med potatisblad skvallrar om att de ofta är känsligare för värme än andra sorter. Det vill säga pollenet gillar inte alls för höga temperaturer och här bör man se upp lite extra. 

Vid 35 grader dör det mesta pollen på alla sorter. Idealet är att inte utsätta pollen för över 30 grader så det gäller att ha god ventilation och skugga växthuset. Har man ett litet växthus kan stora vattendunkar eller tunnor med vatten utjämna temperaturen till en viss gräns. Skuggväv gör stor skillnad och har man betonggolv kan man alltid spola golvet, men det tar förstås både tid och slösar vatten. I fjol bar jag till sist ut alla hinkar från växthuset.

"Potatisbladet" ovan tillhör en 'Bloody Butcher' som är en tidig busktomat, ca 90 cm, med medelstora, mycket saftiga, röda tomater. Hyggligt god som bastomat, men för mig är det viktigaste att ha nån med normalstora som ger tidigt och rikligt. I år har den haft det tufft med kyla och övervattning vilket försenat fruktsättningen lite, så än så länge gosar sig ett par plantor i växthuset, men de kommer att må bäst utomhus under sommaren.

Ampeltomaten 'Pendulina' med sitt hängande, buskiga växtsätt är däremot på gång och levererar fantastisk, söta tomater med fyllig smak. Snygga också.


lördag 18 maj 2019

Många faror lurar på hönsen

Hönsen är en fantastisk och produktiv del i trädgårdens näringskedja, förökar sig och föder många, inte bara oss. Dagligen vaktar skatan på tillfälle att ta sig in genom dörren på som står glänt och skutta längst in i det allra heligaste i hopp om att sno nåt ägg i redena innan vi hinner dit. En och annan framgångsrik eskapad gör mödan värd att försöka igen och igen.




Ett år hade igelkotten slagit läger med sju ungar i förrummet.
Å, så gulligt! Vi har en igelkott är det första man tänker, men i nästa varv förstår jag att det är äggtjuvar som bosatt sig i skafferiet.

Att råttor dras till hönshus är säkert allmänt bekant, även om kisse är bra på att hålla dem i schack och ibland väljer att övernatta i hönshuset när det ska jagas på allvar. Hönsen har inget emot detta. Nån gång har det faktiskt hänt att nån halvfet råtta suttit på rumpan och ätit hönsmat direkt ur foderautomaten när jag öppnat dörren, men det är ett tag sen nu. Äckligt jag vet, men det är sanningen. Allt med höns är inte ulligt och gulligt.

Nåt som jag också lärt mig är att räven valpar i slutet av mars och veckan innan provianteras det. Det vill säga nån höna stryker med. I år var det min fina tupp. I fjol rensades flera hönsgårdar i byn helt. Det är svårt att helt skydda sig.

Sen har vi mården, illern och duvhöken på hösten. Att hönsen lyckas föröka sig och bli fler överhuvud taget är nästan ett under med alla faror som lurar runt hörnet. En höna kan mycket väl ruva fram 20 kycklingar, men man kan anta att det inte skulle bli många kvar om hon levde i det vilda. Jag tänker på änderna som börjar med en lång rad ungar efter sig som stadigt krymper under sommaren tills det är bara två, tre kvar. Så sorgligt, men det är ju så naturen fungerar. 

Nåt som fåglar och höns har en medfödd skräck för är ormar. Jag har en gummiorm som jag lagt på olika ställen i trädgården och sen studerat hur hönsen beter sig. 4-5 meter ifrån kommer varningsläte och de går inte närmare. Detta utnyttjar jag genom att lägga ormen där jag har en känslig gröda som behöver växa till sig lite innan hönsen får komma nära. Det funkar på andra fåglar också om man t.ex. vill ha mossan på en sten ifred för koltrastarna.



För ett par veckor sedan låg ormen under häggmispeln där jag brukar ha den ibland för att rädda den hårt ansatta myskmadran. Tänkte, att mannen lagt ut den, men vid nästa ögonkast såg jag att det inte var min orm utan en levande.  Så märkligt att den placerat sig just där gummiormen brukar ligga och dessutom hade samma storlek och snarlik färg. Dvs den var kolsvart. Eftersom ormen i sin överraskning tyckte det var bäst att stelna och ligga helt still minst en kvart, fick jag gott om tid att studera och hämta kameran. Inga gula fläckar, men alla snokar har ju inte fläckar. Inget sicksackband, nej alla huggormar har ju inte mönster, likaväl som det faktiskt finns mönstrade snokar. Det enda säkra sättet att artbestämma är att se hur pupillen är formad. Lyckades förstora och ljusa upp tillräckligt för att se rött öga med elliptisk pupill, alltså säkert tecken på huggorm. Snoken har rund pupill oavsett om den är grön, grå, svart eller till och med har sicksackmönster. Känns viktigt att veta vad man har för djur kring sig om olyckan skulle vara framme.
Noterade också att hönsen som alldeles nyss gick vid staketet och sprätte nu tryckt ihop sig vid sitt SPA och ser alldeles villrådiga ut.


Funderade lite över vad som kunde förmå ormen att våga sig in på tomten där vi rör oss hela tiden. Kanske törstig, kanske på väg till hönshuset. Vi hittade för ett tag sen ett ömsat skinn bakom uthuset, alltså baksidan av hönshuset och mannen stötte ifjol på en svart orm i högen med reservsten.


Jag har inget emot orm i närheten av tomten utan vill gärna leva sida vid sida. Jobbar för mångfald på alla sätt i trädgården och det gäller även orm. Tycker till och med det är lite coolt att ha ett fridlyst djur i närheten och dessutom en helsvart huggorm. De sätter i sig en mängd gnagare som annars ställer till skada i odlingarna om de blir för många, men jag vill förstås inte springa runt och snubbla över orm eller riskera att katten blir biten i tassarna. Alla bett innehåller inte gift, men man kan ju få andra infektioner.
Efter att ha passerat vår närgångna granskning återvände ormen till sitt och jag hoppades att den skulle blivit tillräckligt avskräckt för att hålla sig i skogen.



 

Halvdassig morgon. PiaFia och hennes tuppkyckling har just börjat gurgla vid vattenfatet som är spetsat med en nässla. Hela flocken anser att detta är bästa vattenhålet i trädgården, men de andra har börjat dagen med matrunda. Två hönor ruvar. Frid i trädgården, men i hönshuset är saker på väg att hända.



Mannen hämtar mig. Han har nyss, nästan stigit på ormen som ligger på stentröskeln på väg in. Han hann förlänga steget och kliva över.
Aha, då var det ändå hönshuset som lockade! Vad gör vi? Jag får bestämma och väljer att ge den en tredje chans. Den förpassas till sin stenhög igen. Nu borde den väl ge sig.

Men så i förrgår var den där igen. Helt otroligt! Man måste väl ändå beundra detta mod och detta luktsinne. Tänk vilket sug efter protein den måste ha för att ge sig in på människomark, med dundrande automatsvarvar vägg i vägg, träskotramp, oljelukt, bilhjul, motorer, vasst knarrande grus, röster. Vågar mig nog på en gissning om att det är en hona som snart ska föda. Hon är hungrig. Hon har cravings!



Nu var måttet ändå rågat. Trots min beundran för denna modiga varelse så skyfflades hon ner i en hink och förpassades till ett lämpligt stenigt område 2 km bort, utan hus i närheten. Förhoppningsvis finner hon sig väl tillrätta och vi slipper fler överraskningar. Hönsen hann inte märka nåt. Förstora och se så vacker hon är.


Länksamlingen TrädgårdsFägring













fredag 10 maj 2019

Stenmursbygge

Äntligen är den på gång! 

Som jag har längtat efter att rama in trädgården, men mannen och jag har haft delade meningar om detta i över 20 år. Spontant, när jag flyttade hit var häck det första jag tänkte på. Sen försökte jag få gehör för staket. Efter att ha legat lågt några år, har jag så småningom lyckats plantera idén om en stenmur.

Avgörande kom när jag letade efter lämplig entreprenör och fick ett erbjudande från Kjell Gustavsson som är erfaren gärdsgårds- och stenmursbyggare att börja på muren som kurs i samarbete med Kronobergs Läns Hembygdsförbund och Studieförbundet Vuxenskolan i Alvesta. Lycka!


Älskar sten, älskar stenmurar. Eller vad säger ni om den här muren från en trädgård i Härlöv. Det är i alla fall en av målbilderna även om jag också tänker mig att nåt ätligt som löparfetblad skulle få vara i fred för hönsen nån meter upp.


På hösten skulle pumporna kunna ligga på muren och torka i solen. Denna muren finns i skogsbrynet bara 100 meter bort. Nån mossa lär det förstås knappast hinna bli i min livstid, men ändå!


Småland är verkligen stenigt. Det är inte bara som man säger. Här finns urberg, flyttblock, rullstensåsar, klappersten, små stenar, stora stenar. Faktum är att hela trädgården vilar på en sandplatå med flyttblock och en rullstensås bakom växthuset.



Men när man väl behöver sten, finns det ingen vettig som passar. Då är de för stora, för runda eller för kantiga som sprängsten. Lösningen här blev att köpa drygt 30 kubikmeter från en annan del av kommunen.


Förr byggde man av den sten som fanns till hands för att bli av med den från åkrarna. När befolkningen ökade behövde ny mark brytas, skog huggas, stubbar avlägsnas, sten sprängas, spettas och brytas. Ett arbete man knappast kan förställa sig och antagligen bidrog till den småländska envisa mentaliteten. Nånstans i bakhuvudet har jag också, att det faktiskt var brist på trä i Småland och lag på att använda sten vid gärdesgårdsbyggen under nån period. Veden skulle gå till de stora nyanlagda bruken, järnbruk, pappersbruk, glasbruk.

Stenmurar har respekt med sig på alla sätt. Det känns vemodigt att springa på en mur mitt i skogen och tänka på allt arbete som lagts ner. Ofta är de välgjorda som konstverk. Sen har nån helt respektlöst gjort granplantering av åkerlapparna.


Vår stenmur, kallmur, blir 90 cm hög, 90 cm i basen, svagt lutande inåt och 80 cm upptill, 30 meter lång. En ganska nätt mur helt enkelt. Kommer att passa in så bra. Kursen kommer bara att hinna bygga nån meter på en dag, men det viktiga är att vi är igång. Sen kommer vi förstås att få betala själva. 


Instagram @atligatradgarden
Länksamlingen TrädgårdsFägring







fredag 3 maj 2019

Avhärda

Att odla i en villaträdgård som egentligen inte är anpassad för att driva upp mängder av plantor, innebär mycket logistik. Många plantor börjar inomhus på fönsterbrädan med undervärme för att flytta ut där det är svalare i garaget eller nåt av växthusen. Annat står i växthusen från början och gror. Så snart solen tittar fram blir det ganska varmt innanför glasen även om luckor och dörrar är öppna. Det skulle bli en chock för allt förgrott att flytta ut direkt för nätterna är fortfarande kalla nära nollan. Det gäller att få en så smidig övergång som möjligt och avhärda.

Jag använder mig av lite olika sätt. 


En del står i hyllan vid garageväggen, men bara sånt som tål sol och hunnit rota sig väl. Hyllan har avtagbara väggar klädda med byggplast som jag kan lyfta av och på. Nyskolade plantor vill jag skydda från direkt sol i början och de hamnar i lusthuset, utan väggar, men med väv över backarna.


Bänken på södersidan av växthuset brydde jag mig inte om att ladda med hästgödsel som varmbänk i år eftersom vintern var mild och jag redan hade en hel del grönt att äta, så istället fungerar den som kallbänk och låda för avhärdning. Jag ställer helt enkelt ner brickor, backar och burkar och täcker med odlingsväv på natten som jag klämmer fast i den tomma fönsterramen som fungerar som lock. (När jag använder lådan som varmbänk har jag glas i ramarna). Murarna ackumulerar värme under dagen och jämnar ut temperaturen något under natten. Det här tycker jag är det optimala sättet att avhärda. Inget bära hit eller dit och milda nätter behöver jag inte ens täcka.


Här finns all möjlig lök som frösådd gul och röd, vit gräslök, purjolök, salladslök, svartkämpar, stockrosor, rotselleri och timjan bland annat.



Men en del bär jag fortfarande in och ut på det gamla vanliga sättet. Har i alla fall parkerat cykelkärran nära som extra avställningsyta.

Nåt man ibland glömmer är att även köpeväxter som ettåringarna till krukor och urnor behöver avhärdas ett par veckor. Vet inte hur många gånger jag köpt växter på torget och sen tagit för givet att de är avhärdade, men de är de oftast inte. Det som händer om man fuskar är att växten blir chockad av den plötsliga temperaturförändringen. Tillväxten avstannar och det kan ta flera veckor innan den kommer igång igen. Ibland klarar inte plantan omställningen över huvud taget.

Länksamlingen TrädgårdsFägring