söndag 10 juni 2018

Tomaterna på plats

Nu har tomaterna (i alla fall nästan alla) kommit på plats i sina murarhinkar både ute och i växthuset. Jag brukar räkna med 30 tomathinkar i växthuset, men som vanligt har hinkar köpts till. Sen tillkommer minitomater som nöjer sig med 5-literskrukor, paprikor, aubergine, mini-pumpkin-tree och en del annat. Det skulle gå att få in betydligt mer om jag nöjde mig med smala gångar, men jag vill ha lite svängrum.

Växthuset byter skepnad ett par, tre gånger under våren. Först med bubbelplasttält för övervintrare, sen med plantbord för uppdrivning och under sommaren i huvudsak tomater.



Här syns en fjärdedel. Har provat olika möbleringar med hinkarna varje år i hopp om den optimala lösningen...  och visst jag skulle kunna bära ut nåt bord och några stolar, men det är bra både med avlasatningsytor och att kunna ha en stol till hands då och då.




Under pelargonerna en rad med dvärgbusktomaten 'Wilma'. Några blir gå-bort-presenter och lotterivinster till midsommar, men minst fem kommer att sparas som krukväxter inomhus. Tomater är ju perenna i sin ursprungsform och fortsätter leverera inomhus om man bara har plats att hysa dem. 'Wilma' är liten och behändig och växer inte ur fönsternischen på flera år, fortsätter bara att leverera. 



Sen två veckor har vi haft egna  'Wilmatomater'. De första avnjutes under andakt. Det är ett mindfulnesstillfälle som sker i växthuset. Väljer noga ut den första som ska vara mörkröd och från en så gott som mogen klase. Jag blundar. Noterar att tomaten är lika varm som munnen och en lagom stor munsbit, saftigheten när det lagom tjocka skalet brister och inte minst sötman. Mmmmm...
Är inte sötman tillräcklig drar jag helt enkelt ner på vattningen och låter den plågas lite.
 

Eftersom jag inte köper tomater under vintern är det fem månader sedan jag smakade färska, med undantag att jag ätit nån köpetomat när jag varit bortbjuden. Det känns helt okej, mer än okej faktiskt. Det finns en finess med att bygga upp ett sug efter en råvara, att vårda med kärlek och längta, att äta efter årstid. Det skulle till och med kunna vara så att kroppen mår bra av att vila sig från en råvara ett tag även om tomater är väldigt nyttiga.

Ett tips: Första tomaten som blir röd avger ett hormon som påskyndar mognaden av övriga tomater, därför kan det vara bra att inte nypa bort den så fort den börjar ändra färg, utan vänta tills de flesta i klasen är mogna.




Växthuset åt söder. Det gula som lyser är tagetes som jag testar att odla som undervegetation i hinkarna. Tagetes förbättrar mikroklimatet i jorden. Några hinkar har fått tobaksplantor som också ska ha gynnsam inverkan på jorden.


Luft, luft, luft... Ju mer drag desto bättre dessa varma dagar.


Allt gott


Fler trädgårdsbloggar i länksamlingen TrädgårdsFägring HÄR




fredag 1 juni 2018

Göra plats för sommaren

Å, vad det känns hårt att slänga ut penséerna när de är som snyggast, men krukorna som i slutet av mars kändes stora till pytteplantorna är nu plågsamt små och behöver genomdränkas både morgon och kväll.  Lerkrukor är snygga men ökar också avdunstningen och 30 krukor tar sin lilla tid att gå igenom.


Nu har värmen varit så tryckande under lång tid att kvällarna går åt att rädda grönsaker och nyutplanterat som pluggplantor och sådder. Till och med de mest tåliga perenner slokar, som solhattar, kattfot och purpursporre.



Det är dags att bereda plats för sommaren. Vissa år har jag sparat en del och klippt ner lite försiktigt, men då gäller det att skrida till verket lite tidigare och samtidigt byta till större krukor. Klippet blir fint i låga, vida vaser och står minst ett par veckor utomhus.

Denna gången får plantorna ett förlängt liv i en fulrabatt som väntar på frösådda sommablommor. Planterat dem tre och tre ungefär som krukorna stått tillsammans så det ser ut som stora ruggar. Det blir lite lättare att vattna, men är egentligen bara konstjord andning, för jag kommer inte att ligga på alla fyra varje dag och plocka bort överblommat. Om en eller ett par veckor är det definitivt hej då. Annat är det med plantor, strategiskt placerade där man går hela tiden och gärna upphöjt. Så mycket lättare att nypa bort gammalt och därmed förlänga blomningen när man ändå går förbi.




Våren var verkligen extremt kort, sommaren startade redan i maj och nu ser trädgården ut som om det var augusti. Förgätmigejblomningen var över på en vecka. 

Min filosofi är att inte gnälla över det man inte kan påverka, som vädret t.ex utan göra det bästa av läget. Sår alltså en sen omgång solrosor och zinnia så det blir lite blomning att glädjas även i verkliga augusti och fortsätter att vattna allt annat som en galning.



Allt gott


Fler trädgårdslänkar HÄR

söndag 20 maj 2018

Sandsenap en favorit

Sandsenap eller ruccola, rucola som den kallas i butik är en av mina stora bladfavoriter. Den tillhör de korsblommiga växterna precis kål. Jag gillar den peppriga smaken och jag gillar att den är flerårig. En liten tuva i kanten av grönsakslandet kan man ha glädje av många år. Det råder en viss förvirring i fröhandeln beträffande namn, så man kan inte alltid lita på att det som säljs som sandsenap är flerårigt. Det finns ettåriga varianter också. Man får läsa det finstilta. Vild rucola är ett annat namn på den perenna. Ursprungligen kommer den från Sydeuropa där den växer vild, men finns även här på vissa ställen.

Ibland odlar jag den som krukväxt inomhus på vintern. Funkar bra, men man får starta krukorna tidigt på hösten eftersom den växer ganska långsamt. Att lyfta in en färdig planta är nästan enklare. Kräver dock en riktig djup kruka för här snackar vi ordentlig pålrot. 

Precis som kålväxterna är sandsenapen törstig. Desto mer vatten ju mildare smak och motsatt ju mer plågad och torr desto pepprigare i smaken.

Den kan få samma insektsangrepp som kålen. Jordloppor till exempel visar sig som små torra prickar på bladen eller ännu värre hål och undviks bäst genom att hålla jorden fuktig. Ibland lägger jag strängar av stenmjöl eller aska precis runt plantorna och det fungerar bra men måste göras innan angrepp visat sig och förnyas efter regn och vattning.

Nåt år när kållarverna varit extra rikliga har de också gått på sandsenapen, men det är undantag. Oftast klarar den sig fint och de små prickarna från jordlopporna går att överse med. Inget farligt.

I juni, juli kommer blomningen. Jag brukar nypa bort blomställningarna efter hand för att dra nytta av bladen lite längre, men till slut brukar blomningen ändå vinna.




Sandsenapen är användbar till mycket, men här blir det ofta pesto, eller som bladgrönt på pizzan.
Även om jag odlar mycket grönt på vintern också är det skönt att vara inne i den perioden igen när man kan hämta det mesta från landen och naturen. 


Allt gott


Ps. Har ju glömt att tacka för namnförslagen till mannens äventyrliga höna i förrförra inlägget. Brunhilda efter en av asatrons valkyrior tilltallade mig lite extra. Så när det är min tur att stänga in hönsen på södra filialen säger jag: "Natti, natti Brunhilde" och våra blickar möts i hemligt samförstånd där hon sitter på näst högsta pinnen lite till vänster bland de andra i hönshuset. Hon fick en gul fotring så jag är säker på att känna igen henne bland alla andra bruna Lohmann. Höns är vanedjur och väljer samma sovställe varje natt och dessutom har hon ju inga fjädrar på huvudet, så än så länge skulle jag känna igen henne även utan ring.


//


Länk till fler trädgårds- och odlingsbloggare HÄR







fredag 11 maj 2018

Styrketår till tomaterna

Dags att plantera om tomaterna i sina slutliga krukor och hinkar. För att hålla nån slags ordning delar jag upp dem i grupper beroende på var de ska bo. Tio i lilla växthuset, drygt fyrtio i stora, ett par i amplar och tio utomhus mot garageväggen. Det är kul att testa samma sort både utomhus och i växthus. Oftast ger den växthusodlade tidigare och dubbelt så mycket, men jag har några busktomater som gillar utomhusläget väldigt bra också.



Men först ska alla få sig en styrketår. Paprika, aubergin och mini pumpkin tree får också hänga med.

 

Alla få de dra en stund i nässelvatten innan plantering. Hur jag doserar beror på hur länge nässlorna har legat i. Har de bara dragit under natten använder jag vattnet outspätt. Har de dragit en vecka eller mer spär jag med tio delar vatten. Nässlor innehåller många nyttigheter som t.ex. kisel. Kisel stärker cellväggarna och gör att plantorna motstår angrepp av ohyra på ett fenomenalt sätt.


Skulle man mot förmodan få ohyreangrepp, kanske på obehandlade plantor, går det alltid att spreja ett par gånger med nässelvatten när som helst under säsongen med samma spädning. Även bladen suger åt sig blandningen. Tomaterna tar inte smak.

Däremot gödselvattnar jag inte slentrianmässigt med nässlor på tomaterna eftersom skalen blir obehagligt tjocka om man överdoserar.




Mitt lilla nässelbestånd i en vild del av trädgården. Bra att ha till hands.




Hönsen känner på sig var nyttigheterna finns. Av tre vattenställen i trädgården väljer de bunken med nässlor i första hand. Här låter jag inte vattnet stå och bli gammalt utan byter varje dag. Nässlorna däremot går att återanvända fyra-fem gånger.


Allt gott
--//--


 Samlade trädgårdsbloggar HÄR



torsdag 3 maj 2018

Hönan från skogen

Sitter vid skrivbordet och blir plötsligt medveten om att hönorna signalerar för objuden gäst, skulle kunna vara katten som nonchalant går rakt genom flocken. Jag lägger först inte mycket vikt vid detta, men det speciella kacklandet fortsätter och jag är redan så störd i mina tankegångar att jag lika gärna kan lyfta på rumpan och ta reda på vad som försiggår. Hade det varit nåt allvarligt som en rovfågel, hade de gallskrikit och jag hade rusat direkt. Inte heller låter det som om nån signalerar "Tjoho, jag har värpt!" (Höns har 34 olika läten och jag kan knappt tio).



Jag hittar hela gänget på gräsrundeln framför växthuset. Petronella som slagit larm, stirrar in mot skogen där en helt främmande höna av annan ras uppenbarar sig.




Hon saknar fjädrar på huvud och vingarnas "armbågar", krävan är platt och tom. Stackars liten! Men hur sjutton har hon hamnat i skogen? Det första jag tänker är att hon kidnappats från nån besättning i byn och förts bort av rovfågel som tappat henne. Sånt händer. Skadorna ser ut som om nån suttit på henne. Kanske har hon klarat sig i blotta förskräckelsen och irrat i skogen i flera veckor. Jag hämtar mat och vatten.


Hon vill helt klart komma in till oss, men håller sig på säkert avstånd bland torra jätteverbenor i en ostädad rabatt. Ser du henne under backarna?





Efter några timmar är hon inne på tomten och hittar genast den förbjudna men åtråvärda myskmadran innanför flätade staket. Hur tuff ska man vara mot en främling? Ska jag säga till henne att detta är förbjuden mark eller vara artig och låta henne sprätta. Silkeshönsgänget betraktar henne. De vet vad som gäller.





Det är ingen hejd på vilka friheter nykomlingen tar sig. Strax är hon bland vitlöken och härjar. Plötsligt känns mina egna marodörer till höns riktigt skötsamma och väluppfostrade.




Tuppen bekantar sig. Stirrar, men beslutar sig för en avvaktande hållning. Hon får vara med, men det blir inget flirtande eller fjäskande i så här tidigt skede, annars är han inte den som är den.



Basil har intagit åskådarplats i väntan att det ska bli dags att gå in för kvällsmat.
Grannen går förbi med hunden och vi tittar båda förundrat på den röda hönan och diskuterar vad som kan ha hänt. Går igenom vilka raser som finns i byn och kommer fram till att man får gå till grannbyn 2 km bort för att hitta närmaste rödbruna.  Visst ser hon ut som en Lohmann och jag vet vem som har såna.


Under tiden käkar hönsen brödbitar som jag slängt ut på gräset, även damen från skogen är framme och förser sig. Det uppstår en kontrovers när Petronella och nykomlingen siktat in sig på samma bit. Petronella får sig ett nyp i nacken och ser mycket förvånad ut, avstår brödet med sammanbiten näbb, lätt chockad över tilltaget, att nån överhuvudtaget och dessutom en nykomling ser sig som högre än henne i hackordningen. Även jag tittar storögt. Det är ingen mespropp vi fått besök av utan en högt rankad höna som är van att ta för sig.

Senare står nykomlingen innanför myskmadrastaketet igen med fingrarna i syltburken så att säga, samtidigt som silkeshönsgänget i enad trupp traskar förbi mot hönshuset för att ta kvällen. Hon vill förstås följa med in, vara en i gänget och upphöjer sin stämma i en förfrågan.  Det låter som Sarah Leander i en barnkör. Flocken låtsas inte om henne utan fortsätter mot hönshuset under tystnad. Man kommer inte in i gänget så där bara.

På morgonen hittar vi henne i en lövkorg med kottar under lutan. 



Vi hittar ett ägg också. Fint och skyddat ställe. Om inte kottarna varit för knöliga har hon nog sovit gott, trots att en sittpinne hade varit att föredra.



Mannen som varit borta under hela historien och kommit hem sent på natten, berättar att när han dagen innan släppte ut sin flock med BRUNA LOHMANN i föräldrarhemmet i grannbyn, hade det varit ett himla liv i flocken med höns flygandes åt alla håll.



Den enda rimliga förklaringen är nog att hönan skrämd, gömt sig under pickupen och helt enkelt åkt med. Med tanke på hennes förmåga att använda näbben kan hon mycket väl suttit och hållit sig fast i nåt stag.




Känner en viss beundran för denna morska fröken som visat sig vara både äventyrlig och så duktig på att ta hand om sig. Att hon saknar fjädrar på huvud och vingar beror nog snarast på att hon är tuppens favorit. 




Innan hon reste tillbaka, denna gången lite mer bekvämt, fick hon en gul benring så att jag känner igen henne bland de andra tjejerna på Södra filialen.  Försökte komma på ett bra namn till henne men hittade inget tillräckligt värdigt. Har du nåt förslag?



 Allt gott


--//--


Trädgårdsdag i Tyrolen, Blädinge söndag 6 maj kl 10-15
Tema kryddor
Catharina Malmgren-Snoddgrass ger tips kring kryddträdgården
Fia Sjögren om hur du planerar din trädgård

Thorvald Fält "Potatismannen" visar olika sorter
och mycket mer!

Arrangör Hållbara Blädinge länk HÄR

Tyrolens sommarprogram HÄR

--//--


Trevliga trädgårdlänkar hos TrädgårdsFägring HÄR





torsdag 26 april 2018

Mångfald - ja tack!

För ett litet tag sen var jag på föreläsning om fröodling anordnad av Länsstyrelsen i Kronobergs län. Det handlade om att bevara vårt fröarv.
Ganska snart stod det klart att det hänt stora ting bakom kulisserna de senaste 20 åren. Programmet för odlad mångfald, POM har genom fröupprop fått in material från över 270 personer i hela landet. Det handlar om både grönsaker och blomfröer, ärtsorter från början av förra seklet, löksorter som hållits vid liv genom att planteras år efter år i många generationer, fröpåsar och frösamlingar som hittats. Allt har katalogiserats, provodlats, jämförts med kända sorter och beskrivits. Fröer har skickats vidare för långtidsförvaring i tunnlar under permafrosten hos Svalbard Global Seed Vault. Ett fantastiskt arbete utfört av riktigt dedikerade människor och det pågår kontinuerligt. Frösorter har uppförökats av medlemmar i föreningen Sesam och har även börjat spridas i vidare kretsar. För några år sen fick jag till exempel tre Signebönor från Blekinge som sen har blivit fler och fler, men det tar tid att samla till stor odling.



Gråärtor
Avfotografering med tillstånd, ur boken Klint Karins kålrot och mor Kristina.

Varje frösort som lämnats in har också fått med sig en historia om hur växten använts, odlats, om personen som odlat, ibland även foton. Ibland vet man i stort sett bara vem som hållit liv i generna andra gånger ger historierna in glimt av livet, en bit kulturhistoria.


Fröpåsar från 1920-talet
Avfotografering med tillstånd, ur boken Klint Karins kålrot och mor Kristinas böna.

Det surras om mångfald, men varför är det så viktigt? Genom åren har man förädlat utsäde för kommersiell odling och tex satsat på egenskaper som ska göra det lättare att hantera en gröda. Den manshöga rågen har blivit knähög och man satsar på hög avkastning, många gånger på bekostnad av smak och näringsinnehåll. Man kan säga att kulturavet som utvecklats under tusen år är en räddningsplanka att komma tillbaka till. Ingen vet vad som kan hända på hundra år. Det finns krigshärjade länder som fått sitt genmaterial så utarmat att de redan står i begrepp att hämta ut sina reserver från Svalbard enligt kursledaren Agneta Börjesson.



Potatislök står på önskelistan. Den förökas endast genom sidolökarna och måste sättas på nytt varje år för att bevaras.
Avfotografering med tillstånd, ur boken Klint Karins kålrot och mor Kristinas böna. Saxen är med bara för att hålla boken uppslagen.

För mig känns det varmt i hjärtat att hålla kontakt med rötterna och kulturarvet. Det är inte så mycket material inlämnat från mitt landskap, men sorter från Småland känner jag förstås extra för.

Det handlar också om att leva nyttigt. Även om jag inte i detalj kan redogöra för hur kemin fungerar (kanske ingen kan) står det klart att ämnen samverkar. För att tillgodogöra sig den ena nyttigheten i en grönsak krävs det även att andra ämnen finns med. Ni kanske kommer ihåg den klassiska kombon c-vitamin - järn som man lärde sig i skolan. För att dra bästa nytta av järnet i nässelsoppan och spenaten dricker man jos med C-vitamin. På många liknande och mer komplicerade sätt samverkar andra ämnen också och desto rikare innehåll i grödorna ju bättre, tänker jag.

Alldeles särskilt intressant tycker jag det är att odla ärtor och bönor. De ger mycket mat och de berikar jorden. Sen tidigare har jag sju, åtta favoriter som avlöser varandra bra under hela säsongen med olika färger, former och hållbarhet. Man vänjer sig snabbt vid att alltid ha egna "hericoverts" i frysen och blir sen gruvligt besviken om de tar slut redan efter jul, för att inte tala om bondbönor.


I år ska jag dessutom odla sju höga kulturarvssorter av gråärt med vackra lila blommor.  Har cirka tjugo frö av varje och det är vad som behövs för att hålla liv i det genetiska arvet. Alla plantor kanske inte blir exakt lika, därför är det viktigt att samla frö från många och blanda från alla i nästa års utsäde. 




Om allt detta, olika sorter och mycket mer kan man läsa i boken Klint Karins kålrot och mor Kristinas böna av Lena Nygårds och Matti Wiking Leino. Kan beställas HÄR

Vill du vara med och föra kulturarvet vidare finns tex gråärten 'Solberga' hos Runårberg. I början av frösäsongen hade Impecta ett par kulturarvssorter av gråärt, men de kan få in fler till hösten.

Föreningen Sesams medlemmar har ett stort utbud av kulturarvssorter av alla möjliga grönsaker. Som medlem kan man snällt be om fröer av andra medlemmar utan motprestation, men i längden är det förstås viktigt att man själv erbjuder nån sort i frökatalogen. Länk till Sesam HÄR

Hos NordGen hittar man sorter som inte finns nån annanstans även potatis. Länk HÄR


Allt gott

--//--

TrädgårdsFägring samlingsplats för aktiva trädgårdsbloggar HÄR

torsdag 19 april 2018

Färskt just nu

Att hålla sig med färskt året runt är inte så svårt om man har orangeri eller växthus och annars kan man ju alltid grodda och odla babyleaves inomhus, vilket jag också gör. Det har funnits en del färskt ätligt att välja på hela vintern, men nu ökar utbudet för varje dag med januarisådder, varmbänk, fleråriga grönsaker och naturens ätligheter.



Vinterportlaken trivs med kyligt klimat och man sår den med fördel på hösten. I det lilla drivhuset på 5 kvm är den kung hela vintern och brer ut sig i en tjock grön matta. Den kommer alldeles av sig själv efter att jag en gång sått. En och annan har också förirrat sig ut i trädgården men jag brukar samla ihop dem och sätta in i växthuset på hösten. Milda vintrar klarar de sig mycket bra under väv utomhus på friland. Nu när värmen kommer sjunger plantorna på sista versen. Jag ska passa på att skörda så mycket jag orkar sätta i mig de närmaste dagarna. De kommer att gå i blom, fröså sig och försvinna tills det åter blir svalare framåt senhösten. 



I backarna som såddes i januari och har stått i det stora växthuset mestadels frostfritt, är romansallat, spenat och en och annan rädisa skördeklara.




I varmbänken har rädisorna kommit längre. Det känns så lyxigt att redan nu ha en grönsallat med olika konsistenser och smaker; den stadiga romansallaten, spenatens gröna smak, syrligt och vackert från ängssyran, tunna neutrala blad från spenatskräppan, portlakens fräschör, gräslök och så de krispiga rädisorna med lite sting som kronan på verket. Mums, mums! Passar så bra nu när dagarna blir varmare.


Spenatskräppan i bakgrunden är perenn och kan skördas under hela säsongen. Växer nästan så man ser det nu och desto mer man plockar ju mer nytt fräscht kommer. Att gräslöken kommer samtidigt som nässlor och det första bladgröna är tacksamt.


En annan skräppasläkting är den rödnerviga ängssyran, samma som  ibland står bland matbutikens krukodlade sallater och kryddor. Perenn när den växer i trädgården, frösår sig lite lagom och kommer väldigt tidigt.


Jordärtskockor skördar jag nästan hela året, men denna vintern blev det ganska djup tjäle i januari, februari. Nu är det dags att ta upp allihop och plantera om en och en så de får näring och utrymme. Har du inte testat skivade, stekta jordärtskockor tillsammans med stekt svamp och lite färsk persilja så kan jag verkligen rekommendera det som topping på risotto, omelett eller till pasta.




En omgång kirskålspesto har jag också hunnit med. Jag gör på samma sätt som vanlig pesto men tar lite mer vitlök och använder kirskålen som bas, inget annat grönt i, parmesan, vatten, olja, salt, peppar och en näve solrosfrökärnor, mixa, smaka av.

Härlig tid nu när matutbudet breddas allteftersom i natur och trädgård och just det vilda och fleråriga har jag börjat uppskatta allt mer.

Allt gott


--//--

Fler färska trädgårdsinlägg hos länksamlingen TrädgårdsFägring