måndag 9 december 2019

Julbordskalender 2019, lucka 9




Bovetesylta låter väl inte så rasande gott i sig, men är en av mina favoriter på julbordet sen drygt 20 är tillbaka. God mustig kryddning och helt utan konstiga tillsatser som antioxidationsmedel och konserveringsmedel. Påminner lite grand om kalvsylta. Med en aning flyt kan dessutom hälften av innehållet komma från egen odling.
Kändiskocken Niklas Ekstedt presenterade i Efter fem, TV 4 den 5 dec i år, de fem områden "Blå zoner" i världen där flest människor blir över 100 år. En av de gemensamma nämnarna är att man är vegetarian eller äter ytterst lite animaliskt protein. Man äter lokalproducerad mat, man får motion som en del av dagliga livet, man har social samhörighet och lever relativt stressfritt. Läs mer HÄR

Nu satsar jag kanske inte på att bli 100 år, men försöker lyssnar på kroppen vad den vill ha och mår bra av. 

Bovetesylta går bra ihop med ägg- och kötträtterna på julbordet och inte minst med rödbetssalladen i lucka 5.






Bovetesylta




5 dl vatten

1 msk buljongpulver (Klar Lantbuljong)

1 lagerblad

1 liten gul lök

2 dl helt bovete

2 krm kryddpeppar, mald

1 krm nejlikor, malda

1 klyfta vitlök

1/2 dl gröna ärtor, frysta eller mungbönsgroddar



Koka upp vatten, buljong och lagerblad. Hacka löken och vitlök fint. Skölj bovetet först i hett vatten sedan kallt. Tillsätt lök, bovete och kryddor. Rör om och låt koka under lock på svag värme i ca 20 minuter. Ta bort lagerbladet och tillsätt de frysta ärtorna. Häll över smeten i sköljd form som rymmer ca 8 dl. Packa smeten med en sked. Låt svalna och stjälp upp.



Länksamlingen TrädgårdsFägring

söndag 8 december 2019

Julbordskalender 2019, lucka 8


Claes Hellqvist är en av mina vänner på Instagram som ständigt imponerar med sin kunskap och stora, fina odlingar i östra Dalarna, zon 4-5. Själv säger han om sitt konto "En köksträdgårdsdagbok, om odlingens glädje och vedermödor. Två i hushållet men vi odlar som om vi fortfarande var fem" /Anette

Ingen jul utan sima (finskt mjöd) på julbordet

I slutet på 60-talet reste min far varje sommar runt i Tornedalen och inventerade skador och sjukdomar i bärodlingar. En varm julidag i Erkheiki norr om Pajala blev han bjuden på källarkall, läskande finskt mjöd, sima, hos en odlare. Tror inte att han någon gång, varken förr eller senare, bett om ett recept, så uppenbarligen blev han knockad av denna rätt alkoholsvaga slåtterdryck. Ett halvår senare stod några immiga, egenbryggda flaskor på julbordet så att även resten av familjen hemma i Umeå skulle få smaka.

Att påstå att det var kärlek vid första ögonkastet är nog att överdriva. Tvärtom, de där flaskorna med ett grumligt, ljusgult innehåll med några uppsvällda russin flytande högst upp betraktades med stor misstänksamhet och såg verkligen inte särskilt lockande ut jämfört med den söta julmusten. Men alla smakade och höll god min. Och siman den återkom, jul efter jul, och blev efter några år ett lika naturligt inslag på julbordet som skinkan, fårfiolen och sillen.

Åren gick, vi bildade familj och hamnade i en annan del av landet. En dag hittade jag ett stort bestånd förvildad humle längs en å inte långt hemifrån. En bit uppströms låg en gång Sveriges nordligaste kloster, Gudsberga, numera bara en ruin. Fantasin sattes i rörelse och vi lekte med den svindlande tanken att det kanske var rymlingar från den senmedeltida klosterträdgården. Några rotskott följde med i fickan hem och året efter skördade vi stolta vår första egna humle på några humlestörar. Såklart måste vi då testa att brygga vår egen sima efter farsans recept. Och det har vi gjort sedan dess, år efter år. Våra nu vuxna barn visade de första åren samma misstänksamhet som jag och mina syskon gjorde. Men smakpreferenserna förändras med tiden och för något år sedan fick vi frågan: ”Ni har väl kommit ihåg siman?” Men man ska väl vara ärlig med att de alla ännu inte förstått simans storhet …


Är man kinkig är väl sima egentligen inget mjöd. Mjöd ska innehålla honung, siman innehåller socker, förutom jäst, vatten, citron och russin. Nu i adventstider brygger vi i alla fall vår egen Kloster-sima efter vårt ärvda tornedalska recept (vi brukar göra en halv sats, det räcker).

Sima

  • 5 l vatten
  • 1-2 citroner, skivade
  • 2 hg farinsocker och 2 hg strösocker
  • en näve humle
  • 1 tsk jäst
  • russin



Koka upp vattnet och lägg i sockret, humlen och citronerna. Låt det svalna till fingervarmt. Smula ned jästen och låt stå över natten. Sila och häll upp på flaskor, tillsätt fem russin och en msk socker. Förslut med en bomullstuss och låt stå i rumstemperatur i 2–3 dygn eller tills russinen flutit upp till ytan. När den är klar ställer vi upp den på en kallvind och på julafton plockas några kalla flaskor fram strax innan julbordet serveras.

Instagram @cghellq


Anette Brunsell
Instagram @atligatradgarden

lördag 7 december 2019

Julbordskalender 2019, lucka 7

Under lucka 7 finns Kjerstin Klaeboe med familj som ingår i nätverket Rotad i Vånga som är ett kunskapscentrum inom permakultur, har kursverksamhet och samarbetar med Holma folkhögskola. Permakultur är säkert ett diffust uttryck för många, men det handlar om att designa hållbara odlingssystem, att få ut så mycket som möjligt av sin odling med så lite inverkan på miljön som möjligt antingen man odlar på balkongen, villaträdgården eller har större områden till sitt förfogande. /Anette

Juliga mangolddolmar

Recept: Rotad i Vånga

På en liten permakulturgård i Villands Vånga i norra Skåne bor vi – Andreas, Kjerstin, Stilla och Vilje - tillsammans med katter, höns, ankor och bin. Här försöker vi, med gott stöd av många andra i bygden, att odla det mesta av den mat vi äter och att leva på ett sätt som inte utarmar, utan istället bygger upp, naturens och människans resurser. Vårt mål är helt enkelt att lämna den plats vi har fått till låns lite bättre och friskare än den var när vi kom hit.
När vi började odla vår egen mat förändrades vårt sätt att leva. Utan att vi tänkte så mycket över det började vi till exempel att äta helt efter säsong och utifrån det som växer här vi bor. Det blev helt slut på att springa till affären för att köpa ingredienser till något särskilt recept. Det mesta vi äter idag tillagas istället lite på känn eller halvt efter recept som kan varieras och anpassas efter årstid och vad som finns i skafferiet. Vi, precis som alla självhushållare, kan nu verkligen konsten att återanvända rester och att använda det som finns. Ingenting går till spillo (dock möjligen till hönsen). Så med det sagt: idag vill jag bjuda på ett typiskt självhushållar-recept!

Min mormor gjorde några fantastiska kåldolmar när jag var liten. I vuxen ålder har jag insett att dolmar faktiskt är den perfekta självhushållningsrätten, just för att den går att variera och anpassa i det oändliga. Det är en perfekt rest-rätt som dessutom är väldigt grön och läcker på julbordet. Jag ska dock erkänna att det är lite som påminner om mormors kåldolmar i det vegetariska recept jag själv använder, förutom själva dolm-formen.

Här har jag använt mangold och quinoa som huvudingredienser, enbart på grund av att jag hade mangold som behövde skördas och att vi i år har odlat egen quinoa. Men i princip alla sorters kål kan användas att linda in nästan vilken som helst smetig fyllning i. Eftersom det är advent innehåller mina dolmar också juliga smaker denna gång. Men även där går det bra att variera efter smak. Se detta som ett bas-recept som du kan anpassa efter vad du tycker om eller har hemma. Mitt tips är dock att absolut inte fega med kryddningen!

Jag tycker det är enklast att ånga dolmarna. Då bibehålls dessutom näringen bäst. Vill jag lyxa till det åker dolmarna in i ugnen och får en skopa av någon sky över sig med jämna mellanrum.

Till 12 dolmar behöver du:
12 mangoldblad (eller andra kålblad)
1 dl solrosfrön (eller mandel)
3 ägg
1 dl ströbröd
1,5 dl kokt quinoa (eller potatis, ris eller annat)
ev lite buljongpulver eller fond (jag kokade quinoan i buljong istället)
En ostkant, riven
1 lök
3 – 4 klyftor vitlök
1 msk malen kryddpeppar
1 tsk nejlika
salt & peppar
Skär bort det mesta av stjälken på mangolden och doppa bladen i kokande vatten för att mjuka upp dem. Använder du tjockare kålblad kan du låta de ligga i det heta vattnet en stund.
Mixa solrosfröna. Blanda med resten av ingredienserna till en smet och se till att den håller ihop. Tillsätt lite mer ströbröd om smeten är för lös, eller lite mer ägg om den är för fast. Forma korta “korvar” som du lindar in i mangoldbladen. Jag placerar mina i en klassisk asiatisk ångkorg och ångar i kastrull under lock i 15 – 20 minuter (lite längre om du använder kål istället för mangold). I ugn: lägg dolmarna i smord ugnfast form och pensla med smör och lite sirap. Ha lite vätska i botten (buljong t.ex) och ös över dolmarna några gånger under tillagningen. 200 grader ca 30 minuter. OBS! Mangoldblad är tunnare än andra kålblad och bränns lättare i ugn, så var uppmärksam. Och eftersom alla ugnar beter sig olika kan tillagningstiden också variera.
Juliga dolmar passar bra att serveras med någon rotsakslåda eller kanske ugnsbakade rotsaker, äpplen och pumpa. Och gärna tillsammans med gelé på sommarens vinbär.
GOD JUL
önskar Kjerstin & resten av familjen


Instagram @rotadivanga
Hemsida rotad.nu

Anette Brunsell
Instagram @atligatradgarden

lördag 9 november 2019

Odla vintergrönt i backar



Att så i backar inför vintern passar mig perfekt. Även om jag inte alls har samma behov av sallad på vintern så är det fräscht med nåt färskt grönt på tallriken.


Min lösning är att odla i backar som jag sår i september utomhus och täcker med odlingsväv. Att så på hösten har den fördelen att bäddarna i stort sett håller sig fuktiga på egen hand. 
I början av oktober fick vi en rejäl köldsvacka med temperaturer nedåt -6 och backarna fick hastigt och lustigt flytta in i lilla växthuset, eftersom det stora skulle städas. (Odling handlar mycket om logistik. Är det inte backar som ska flyttas är det olika högar med jord, gödsel och täckmaterilal.)

Fast jag odlar i zon 4 brukar det ändå vara tillräckligt många dagar mildväder emellanåt och även ljust nog för att sådderna ska hinna växa till sig innan det stora vintermörkret och den riktiga vintern kommer i januari, februari. Under vintern står backarna på ett upp-och-nervänt bord i stora växthuset med dubbel väv över. Temperaturen blir lite jämnare i större växthus och där är mer plats när jag vill plocka mina blad.



Allt passar sig inte riktigt att så på hösten, utan jag väljer sånt som tål några minusgrader utan att krascha. En av favoriterna som måste finnas med är vintersallat. Det är den som i butik säljs som små rosetter under det franska namnet mache med nötig god smak.



Pak choi är en annan superfavorit som tillhör kålsläktet utan att ha den kåliga smaken. Det finns både grön och röd och du kan ana en del röda blad lite över mitten i bild. Nu skördegallrar jag de 10-15 cm höga plantorna som har en tjock, krispig stjälk lämplig att woka. Det gröna hänger förstås med. Späda blad är även goda i sallader. Längre fram i vinter kommer de fem, sex plantor som är kvar att fylla upp hela backen.




Källfräne eller vattenkrasse som den också heter är nästa superfavorit. Tål inte riktigt lika mycket kyla som de övriga, men växer villigt om den inte får torka ut och känns så lyxig att kunna slösa med. Smaken är mild med en dragning åt pepparrot.


Ibland odlar jag också tatsoi som är en asiatisk snabbväxande kålsort, andra bladkålsorter, bindsallat, vinterportlak, rädisor,spenat och salladslök.

Poängen med bladgrönsakerna är att de hinner växa till sig tillräckligt på hösten för att kunna skördas under vintern medan salladslöken får en tjuvstart för kommande säsong.


Länksamlingen TrädgårdsFägring