onsdag 10 augusti 2016

Till minne av Maja

När en höna har kycklingar får hon flytta till egen lägenhet med dem. Behovet av att skydda är stort och om de skulle varit tillsammans med de andra hade hönan lagt mycket av tiden på att köra bort övriga. Det hade blivit stökigt och bråkigt. Alltså bor de i egen bur. När de blir ett par veckor gamla, stora nog för att hinna gömma sig om faror hotar och inte är ett uppenbart skrovmål för skator och korp, får de gå ut.
Senast var det Maja, med sina tre som bodde i mammalägenheten.



De dagliga utflykterna går mest runt buren och i den skyddande häcken där det alltid finns godbitar och nåt att upptäcka. Efterhand som kycklingarna växer blir också rundorna större.
Kycklingarna trängs nära mamma för att vara först på matbitarna när hon visar vad som kan ätas.






Och när benen blir trötta och vinden tar i är det så gott att värma sig under mammas vinge.

Så plötsligt händer det som inte får hända....

För lite sen, när vi skulle iväg öppnade mannen buren kvart över fem på morgonen. Alldeles för tidigt för små kycklingar att krypa ur mammas goa vingtäcke, så de gosade vidare i ett hörn av burdelen i väntan på att morgonen skulle bli varmare. Normalt öppnas buren klockan nio.

En kvart senare går jag ut för att fota en vy i rätt morgonljusljus och finner buren tom! I alla fall tom på höns. Gräset är täckt av gräddvitt dun och spåren går mot sjön. RÄVEN!

Vi har ett riktigt rävår här i år. En ung räv har visat sig på tomten tidigare och nafsat tuppen i stjärten. De stryker runt och nappar det de hittar längs rundorna och nu råkade buren stå öppen!

Kycklingarna hade räddat sig in i bodelen och hade förskräckta  tryckt ihop sig i en klump. Så oerhört sorgligt och alldeles för tidigt att klara sig på egen hand i stora världen.

Vanligaste frågan jag får är just hur det går med rovdjuren när hönsen är fria i trädgården.

Det är mer än tjugo år sen vi förlorade en höna till räven senast, fast vi bor bredvid skogen. Annars är Duvhöken är vår värsta fiende utomhus framåt senhösten, men eftersom vi båda har våra dagliga gärningar hemma hinner vi i nio fall av tio skrämma iväg den och det brukar i värsta fall sluta med en tilltufsad höna som snart hämtar sig.
För några år sen hade vi problem med en hund i byn som ägarna lät springa lös ur sikte. När det är jakt håller vi däremot hönsen inomhus så länge dreven går runt oss. Oftast vet vi i förväg när det jagas runt huset.

Naturligtvis har jag ändå blivit av med en del höns genom åren. En mård rensade ett år en kycklingbur med åtta höns, klämde sig in mellan masoniten i taket på en utebur där en spik hade släppt. Drog med sig alla kycklingarna. Fyra dagar senare tog vi mården i en fälla inuti hönsburen.

Inne i själva hönshuset i uthuslängan har vi också förlorat höns. Detta trots att hönshuset har ett förrum och själva hönshuset är väl nätat. Den gången var det en mink som tagit sig in. Vi jagade honom hela förmiddagen innan vi fick fatt i honom men stor skada var redan gjord.

Det är så tragiskt när sånt här händer och ganska jobbigt att skriva om. Hönsen är husdjur, en del av familjen som jag ägnar mycket tid åt. Jag känner varje hönas egenheter. De är små personligheter som jag har en relation till, precis som vilket annat husdjur som helst. Nån är kelig, nån gillar särskild mat, nån hänger alltid hack i häl, nån ska äta ur handen och nån är kittlig mellan tårna. De är de bästa vänner.

Vännerna vill man ska ha ett bra liv och ett bra liv är fritt i trädgården med föräldrar som tar hand om dem och priset är att man mister nåt djur ibland. I trädgården där de kan gömma sig bland buskar och lummighet, klarar de sig dock mycket bättre än när en predator tar sig in i en bur där hönsen inte har en chans att komma undan och gömma sig.

Så jag sörjer Maja. Hon blev fyra år. Var en duktig mamma, bra värpare och rar höna. Inte högsta hönset i flocken men en hygglig medelsvensson och hon älskade potatis och bröd.











32 kommentarer:

  1. Så ledsamt! Uppvuxen på landet så inser jag att en del förluster får man räkna med. Men det är sorgligt och irriterande när det händer. Vi har en stor, fet räv som stryker här mitt på dagen. Så min dotters döva katt vågar vi inte släppa lös överhuvudtaget.

    Hur går det för kycklingarna! Adopteras de av en annan höna? För jag gissar att det inte var självständiga riktigt ännu...

    Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Carina!
      Fortsättning följer om kycklingarna.
      /Anette

      Radera
  2. Tråkigt med räven, alltid så ledsamt när våra sällskapsdjur måste dö på det viset. Hur gick det för hennes små kycklingar?
    Kram!

    SvaraRadera
  3. Förstår din sorg och frustration! Hon var ju tydligen mysig också, inte bara ovanligt söt. Och jag undrar förstås också hur det går med kycklingarna nu?
    Här vimlar det av räv, mård och grävling och vi ser havsörn och duvhök svepa över dalen varje dag så någon frigång blir det inte tal om här. Vi försöker sysselsätta dem med ogräslass och små kornhögar här och där.
    Tack för svar om bondbönor och ohyra. Vågar mig på ett försök nästa år!
    Allt gott!/Laila

    SvaraRadera
  4. Trist det som skjedde med Maja. Godt at kyllingene klarte seg. Håper det går bra med dem. Silkehøns er så fine. Koselige bilder.
    Klem fra Lisa

    SvaraRadera
  5. Usch vad sorgligt. 💗
    Hoppas att det går bra för kycklingarna.
    Kram

    SvaraRadera
  6. Usch vad sorgligt. 💗
    Hoppas att det går bra för kycklingarna.
    Kram

    SvaraRadera
  7. Men så sorgligt, och de stackars små kycklingarna måste ha blivit vettförskrämda :( Hoppas nu att du slipper fler mardrömslika besök. Ha det gott/Monne

    SvaraRadera
  8. Oj, vad sådant här berör. Jag förstår precis vad du pratar om. Ens husdjur är levande varelser med olika personligheter och naturligtvis fäster man sig vid dem så oerhört. Man har s.a.s. aldrig något otalt med dem. Man accepterar varandra ömsesidigt och det är väl äkta kärlek om något.
    Jag fäller en tår för dig och din fina Maja. Du skriver så fint om dina skyddslingar och jag börjar nästan lära "känna" dem.
    Skulle så gärna ge dig en tröstande kram.
    /Anja

    SvaraRadera
  9. Så oerhört ledsamt Anette, som djurvän fäller jag en tår. Vi gör allt vad vi kan men ändå händer det saker med våra skyddslingar. Jag har inte längre några djur, det har varit tio svåra avsked sedan vi flyttade hit ut och jag orkar inte ta farväl mera men det är så tomt och saknaden försvinner aldrig.

    Kram!

    SvaraRadera
  10. Sorgligt! Du beskriver dina höns personligheter så fint, så man förstår att du har mist en kär vän...
    Kram

    SvaraRadera
  11. Nej så tråkigt, dina höns är så söta och jag kan förstå att de är dina ögonstenar( trotts att jag inte älskar höns). Ibland känns det som om naturen inte alls är så vänlig som man vill tro.
    <livet går nog vidare hos dig och det kommer nya höns. Hoppas de små klarat sig bra med din omsorg.
    Ha nu en bra vecka trotts allt och tack för det fina du skriver jag njuter av att läsa dina( kåserier) om man få säga så.
    Kram Meta

    SvaraRadera
  12. Men så tråkigt! Förstår att du sörjer, en sån fin höna och familjemedlem! Och dessa små kycklingar, hur går det för dem nu månne... Nej, hu så trist!

    Kram Gunilla

    SvaraRadera
  13. Så hemskt sorgligt när ens älskade husdjur dör på det viset. Jag tycker det är illa nog när jag ibland hittar rester av en fjäderdräkt av vilda småfåglar i min trädgård. Jag har katter, som smyger runt.

    SvaraRadera
  14. Fy vilken sorglig historia. Klart att hönorna är personligheter precis som alla andra tamdjur vi har omkring oss - och det känns då de inte längre är med oss. Varma kramar till dig

    SvaraRadera
  15. Så vackra de är. Sorglig historia.
    Vi hade fisk i dammen på vårt sommarställe när jag var liten. Det var någon inplanterad ädelfisk (minns inte vilken) och den skulle ätas, men vi lyckades aldrig få med hela familjen på att de skulle fiskas upp.
    //Helene
    //Helene

    SvaraRadera
  16. Nej, usch vad tråkigtatt räven varit framme.
    Höns har verkligen personligheter som man lär känna när man har dem en längre tid.
    Vi har också haft duvhöken här som försökt få sig ett skrovmål men inte nån räv.
    Hoppas de söta kycklingarna klarar sig!

    SvaraRadera
  17. Vissa djur såsom minken är inte lätta att stänga ute för hönsen. Vårt största problem när vi hade höns var duvhöken. Dina höns är familjemedlemmar och du känner dem så väl så det måste kännas väldigt tragiskt när någon av dem möter sitt öde.
    Kram Eva

    SvaraRadera
  18. Så tragiskt! Hur går det nu för kycklingarna? Förstår av ditt sätt att skriva om hönsen att det är som med alla husdjur, man fäster sig vid dem. Måste vara jobbigt nu att behöva oroa sig för att räven ska dyka upp igen. Hoppas verkligen han håller sig borta!

    SvaraRadera
  19. Usch så grymt. Detta vill man ju inte vara med om. Känner med de små kycklingarna. Ha en fin kväll Kram Pernilla

    SvaraRadera
  20. Synd på en så fin höna, räven gillar vi inte.
    Kram

    SvaraRadera
  21. Håller tummarna att det går väl för kycklingarna efter att de mist sin fina mamma. Lika sorgligt varje gång som husdjuren får sätta livet till.
    Tyvärr har vi numera en skadad papegojunge som vi inte vet om den överlever. En sparvhök kom på besök häromdagen och orsakade fullkomlig panik bland fåglarna.
    Kram Kristina

    SvaraRadera
  22. Man blir ledsen bara man läser det! Det är en av anledningarna till att vi inte har höns här intill skogen. Vi skulle ha fullt upp med att vakta mot både tama och vilda djur. Här smyger alla sorter omkring. Jag retar mig särskilt på katterna som driver omkring och dödar de vilda fåglarna. Hoppas det går bra med kycklingarna.

    SvaraRadera
  23. Usch, vilken sorglig historia! När det drabbar ens husdjur är det svårt att hålla med om att det är naturens gång.
    /Eva Linnea

    SvaraRadera
  24. Sååååå ledsamt att läsa!! Även om livet är som det är reagerar jag med känslan att det är så fel, att en liten höna som inte kan skydda sig blir tagen på det sättet. Nej, fy så tråkigt!
    Skickar dig en varm kram!
    Birgitta

    SvaraRadera
  25. Så tråkigt att läsa om Maja som vi läsare fått följa i dina inlägg! Livet kan vara hårt för både människor och djur.
    Kram

    SvaraRadera
  26. Usch och fy ett sådant elände ! Så sorgligt ! Min granne tröttnade på att varje år förlora sina frigående höns till de olika typer av rovdjur som du räknar upp så hon gjorde en jättestor inhängnad med nättak för att skydda även mot duvhöken..Helt säker kan man väl aldrig vara antar jag :( Vad händer med de små nu då?? Får du handmata dem ?
    Trevlig helg !
    Kram

    SvaraRadera
  27. Det var ledsamt att läsa men din omsorg om varenda höna gläder mig.
    Kramar till dig!

    SvaraRadera
  28. Vilken sorglig läsning och jag förstår att det känns i hjärtat. Hoppas nån annan höna vill ta till sig de små kycklingarna kanske? Hos oss har en av de snällaste hönorna suttit på pinnen med en liten lånad unge under vingen nån natt. Så sött att se!

    SvaraRadera
  29. Så tråkigt. Jag har ju läst en hel del om dina höns så jag tyckte mig känna Maja, i vart fall lite. Hoppas nu bara att de små kycklingarna klarar sig utan sin duktiga mamma.

    SvaraRadera
  30. Åh så sorgligt!
    Du skriver så att man känner! Ja, och tänk att Maja ändå hade ett riktigt gott liv hos dig/er, men alldeles för tidigt och ja, nä... De sista raderna fastnar, den alldeles vanliga... Så värdefull den hönan - hm, människan - är!
    kram
    /Katarina

    SvaraRadera