onsdag 28 september 2016

Rött järnäpple

Mitt favoritäpple "går inte att äta", det växer inte ens på vår tomt utan tillhör grannen, men som jag njuter av det! Trädet är gammalt, stort och brer verkligen ut sig. Även om våra egna åtta träd skulle ha ett sämre år så är grannens träd ändå välfyllt trots att det varken beskärs eller gallras.  Det är helt enkelt en njutning att passera på väg till brevlådan när all frukt lyser lackröd i höstsolen.




Här har tyvärr de flesta redan trillat ner, men tänk er några hundra äpplen till i bilden så får ni en uppfattning. Grannen räfsar fallfrukt var och varannan dag som oftast hamnar i skogen till älgarna. Äpplena är nämligen stenhårda och smakar pyton. Duger inte ens till matäpple.

Jag brukar få ta så många jag vill och de har blivit nästan oumbärliga i dekorationerna hela hösten fram till jul.  De små hamnar i kransar och några väl utvalda jättebamsestora placeras omsorgsfullt i julens ljuskrona av grönt ris. De som blir kvar får rådjuren.


Förr när självhushållningsgraden var högre använde man ytorna väl och planerade för en lång fruktsäsong. Det märks inte minst i vår trädgård. Därför har det verkat så konstigt att man skulle satt ett träd bara för att titta på frukten. För att få svar på gåtan tog jag med fem vackra äpplen till pomologen som sortbestämde på skördemässan i helgen.

För det första fick vi äntligen veta att det är ett Rött järnäpple som härstammar från Tyskland. Det har odlats i Sverige i flera hundra år och i äldre förteckningar nämns det som Röd Pipping.
Den allra största nyheten var dock att det går att äta, fast nästa år! Lagringsegenskaperna är alltså fenomenala. Frukten mognar nån gång i januari och håller sig fram till maj-juni. Köttet ska vara saftigt och syrligt. Det är bäst till midsommar, sa pomologen! Wow, säger jag!

Dagen därpå passerar jag åter trädet i finväder, möter en annan granne, han kommenterar äpplena. Det visar sig att hans mormor bott i huset med äppelträdet och att hans morfar brukade gräva en stuka för vinterförvaring av potatis, men stukan delades av med ett halmlager så även äpplena fick rum. Tänk var man får lära sig när man hämtar posten.



Den här bilden har ni sett förut, men jag kan inte få nog av allt rött så ni får den igen.

Allt gott







söndag 25 september 2016

Lilla stumpan

Ni som följer mig kanske kommer ihåg att jag hade tre kycklingar som blev mammalösa när räven var framme. Vi lyckades aldrig fånga räven, men såg den alldeles utanför huset en kväll och hittade rävbajs en meter från hönsburen, i grönsakslandet och på vägen utanför. Det var en orolig tid och när vi lämnade huset hölls kycklingarna inne.
En annan hönsägare i byn fick påhälsning inne i hönsgården. Blev av med flera djur och andra skadades. Förstås en tragedi. För när man har dem i trädgården och umgås dagligen är de personligheter och en del av hushållet. 
Den vanligaste frågan jag får är just om jag inte blir av med många höns när de får gå fria. 
Nej, det blir jag faktiskt inte. Ibland förlorar jag nån, men de andra hinner snabbt gömma sig. När ett rovdjur kommer in i hönshuset däremot har de ingenstans att ta vägen och man mister lätt hela flocken.



Två kycklingar är kvar av Majas kull, en höna (grå) och en tupp (svart). De höll sig länge för sig själva, men nu bor de i hönshuset tillsammans med de andra sen ett bra tag och hänger med i flockens rutiner under dagen. Petra, en av de svarta har ett ont öga till dem och jagar bort dem mot sin gamla bur titt som tätt, men kycklingarna är kaxiga nog att söka sig tillbaka till flocken igen så fort hon vänder ryggen till.



Fortfarande håller de två syskonen ihop, men nu blir det i alla fall inte fullkomlig panik när de kommer ifrån varandra som det blev i början. När en kyckling kommer ifrån gänget eller sin mamma, stannar den där den är och piper väldigt högt och hjärtskärande. Lilla Stumpan som jag kallar henne, hade en väldig förmåga att gå i egna tankar och komma ifrån sin bror rätt ofta, men nu har hon bättre koll, hittar i trädgården och klarar sig själv även om de gärna letar mat sida vid sida och söker sig till varandra när det är lunchvila.




Det där med namn var svårt denna gången. Jag brukar döpa hönsen efter utseende, men en ganska gråaktig, viltfärgad höna, vad kallar man den? Kom på mig själv med att säga lilla stumpan titt som tätt... men var är du lilla stumpan, här kommer din mat lilla stumpan, här får du en jordgubbe lilla stumpan och då fick det bli Lilla Stumpan. Det verkar bli en riktigt rar liten höna. Än så länge bara två månader gammal, så hon kommer att växa ett tag till.

Allt gott

Ps. På de här bilderna syns det hur torrt det är. 35 mm regn på sex månader och trädgård på sandplatå.


onsdag 21 september 2016

Runt entrén

Fortfarande är det varmt nog att äta lunch i lusthuset och gå barfota i gräset en stund på eftermiddagen, men de senaste nätterna har temperaturen närmat sig nollan och det känns som en tidsfråga innan frosten kommer och den stora röjningen kan börja.



Vill inte riktigt säga hej då än. Vill ha regn som fräschar upp och en färggrann höst. Just nu håller den på att torka ihop. Vid vår båtplats är det nu 40 meter till vattnet. Alltså dubbelt så mycket ny strand som i inlägget för en vecka sen. Har börjat vattna rhododendron och annat vintergrönt som jag är rädd får det för tufft i vinter annars.



Körsbärsbenveden Euonymus planipes vid entrén fick inte riktigt de där fantastiska färgerna utan sprakar lite halvhjärtat, men de små lyktorna är desto fler.

Allt gott
 








lördag 17 september 2016

Skördemässa och kulturrunda

SKÖRDEMÄSSA 24 sept kl 10.00-16.00 Tyrolen i Blädinge, söder om Alvesta


En av höstens höjdpunkter är Skördemässan i grannbyn. I år är det äppeltema och pomologen Sven Plasgård sortbestämmer våra äpplen och päron.  Man ska ta med fem välutvecklade frukter av varje sort, ej insektsangripna ej heller fallfrukt om man vill ha hjälp. Jag har flera äppelträd av okänt sort så det passar bra. 
Som vanligt finns det grönsaker, pumpor, honung, te, ägg, ostkaka, sylt, bröd, potatis, hantverk, perenner, höstblommor och mycket mer. Det brukar bli en fest för alla sinnen.
Ett fint utflyktsmål om man vill ta en fika eller lättlunch för den gamla folkparken Tyrolen, där vi håller till har en alldeles speciell 60-talscharm. Jag ser fram emot en fin dag med mingel och mycket njutbart och så ska jag förstås köpa en riktig halloweenpumpa för det har jag inte odlat själv.










Nästa begivenhet är KULTURRUNDAN i Alvesta kommun lördag och söndag 8-9 oktober
kl 11.00-17.00


I år ska faktiskt jag delta med mina handgjorda kort som jag dukar upp i växthuset. Det ska bli så roligt och spännande! Förhoppningsvis har de flesta tomater och auberginer mognat tills dess så vi får plats. Det blir också kransverkstad med stadsträdgårdsmästare Sara Hedlund och möjlighet till fika. Håller tummarna för en riktigt fin hösthelg så det går att sitta utomhus och njuta. När det närmar sig hittar du karta och deltagarlista i utställningshallen på Alvesta järnvägsstation och på http://www.alvesta.se/


 



onsdag 14 september 2016

Värsta torkan på 30 år

Dimman ligger tjock, men jag ser att solen redan håller på att bryta igenom. Struntar i frukosten, vilket jag aldrig brukar göra annars, men nu är det bråttom för att få njuta av det behagliga ljuset. Morgonen är varm, kanske redan 15 grader. Det kommer att bli ännu en fantastisk dag i trädgården som kommer att avslutas med vattning i vanlig ordning. De egna  brunnarna har tack och lov inte sinat, men till grönsakerna tar vi det säkra för det osäkra och kör i tank från sjön. Det har blivit många vändor.



Nya grund tittar fram vid Kloster i norra delen av sjön Salen.
Sommaren har varit fantastisk på många sätt, men vi har också upplevt den värsta torkan på många år. I mina trakter runt Alvesta i Småland brukar vi annars leda regnligan.
 


  Vem drog ur proppen? Sjön har sjunkit ca 80 cm. Kyrkviken.





Vid Kyrkvikens badplats påminner stranden om månlandskap. Bitarna som ser ut som platta stenar är sjömalm. Längre ut på djupare vatten kan man få upp större kakor i näten, men de är porösa och går lätt sönder. Vänder man på bitarna och tittar närmare kan man se roströda stråk. Förr var det vintersyssla att samla malm genom isen och den goda tillgången lade grunden till järnframställningen och gjutningen på Huseby Bruk i södra änden av sjön.

Hur fascinerande det än är med de breda strandremsorna och malmkakorna är det ändå ganska oroande att vattnet sjunker undan med rasande hastighet. När mannen inspekterar framåt kvällen går det med blotta ögat se att stranden blivit ännu bredare. Känslan är tidvatten i Frankrike, men här lär det dröja innan vattnet är tillbaka. Mannen som är uppvuxen vid sjön minns liknande torka som barn och att de cyklade på sjöbottnen.



Insjömusslorna gör sina kringlor för att inte hamna på land, men många blir skrovmål till fåglarna, kanske även räven har fått smak för spåren i sanden är många.





Hundratals har inte lyckats följa med vattnet utan hamnat på det torra. Skulle så gärna velat rädda dem alla men det är helt enkelt för många.




Är smått överraskad av att bottnen är så ren. Inga burkar, inget glas, tack och lov inget plast heller. Hade nästan förväntat mig nåt skräp som smitit från bad-eller grillplatserna, isfisket eller kanske från nån sommarstuga, men nej, rent och prydligt. 

Å ena sidan är det härligt att kunna hösta in trädgården utan att frysa, njuta av värme och sol, och andra sidan behöver vi verkligen regnet. Frågan är hur länge det måste regna för att ordningen ska återställas och hur många dagar till brunnarna klarar...



All gott

söndag 11 september 2016

Hängande trädgård

Mitt trädgårdsland omges av en sarg där vi monterat eltrådar som skydd mot sniglar. Innanför är det en skyddad zon där jag får ha plantorna ifred. Å andra sidan är utrymmet begränsat. Man gräver inte en ny säng hur som helst och det får inte plats fler lådor innanför. 

Ändå tycker jag att det får plats rätt mycket. Det gäller att utnyttja alla nivåer.


Portaler till exempel funkar inte bara till klematis och rosor utan lika gärna till stör- och blomsterbönor. Bönorna har blivit förvuxna, men jag gillar när de hänger ner som dekorationer över huvudet. Det blir så när man åker bort en vecka och de inte plockas. Husvakten tar så väl hand om djuren, men är usel på att äta bönor. Tack och lov att det inte är tvärtom!



Remonterande jordgubbar i amplar. Amplarna har vi gjort själva av kycklingnät för att få rejäl storlek. Jorgubbar behöver plats. Tre plantor i varje som förnyas vartannat år. Kräver en hel del vatten varma dagar, men det är det värt. Nu har vi jordgubbar tills frosten kommer. Känns lyxigt. Plantorna gräver jag ner i landet under vintern. De behöver ändå planteras om med ny näring runt fötterna varje år.
 
Fyra amplar är alltid paxade för ampeltomater. Favoriten är 'Tumbling Tom'. Jag har både gula och röda. Tycker de är perfekta som smågodis när man är i landet och donar. En hel del blir också till varma sallader, delade, lätt stekta med husets örtsalt, vända i honungsvinägrett och toppade med mycket persilja. Gott till pasta, grillat eller som liten sidorätt.




Allt gott



onsdag 7 september 2016

Gröna fingrar

Jodå, här är bildbeviset. Jag har gröna fingrar!



Så här ser händerna ut flera gånger om dagen, grönslemmiga av att ha plockat mängder av larver. Inte krossat bara plockat och slängt.
Tidigare i år har det varit enstaka angrepp, men nu går det inte att lura dem eller hålla stången genom att plocka. Det handlar om invasion!



De anfaller inte bara kålplantorna, utan även rucola, rädisor och blomväxter (korsblommiga växter). Vinterns behov av kål ligger sen länge räddat i frysen, men den vilda rucolan har jag tänkt att plocka av minst fram till jul. Den är flerårig och övervintrar. Spöklika rucolaskelett av tomma bladnerver går jag helt enkelt inte med på. Eftersom de även sitter på själva stjälkarna smälter de väl in och är svåra att hitta. Övrig kål står snyggt i landen långt in på vintern om den får vara ifred.

Finn tre fel på svartkålen:


Det här är raps- eller rovfjärilslarver. De är så lika att jag inte kan skilja dem åt. Extra väl kamouflerade. Hittar enstaka här och där. Inte alls samma plåga som de randiga kålfjärilslarverna, som jag plockar hundratals av varje dag. Kycklingarna älskar de helgröna larverna, medan de randiga antagligen uppfattas som giftiga och oätliga. Synd för det hade blivit mycket mat.

Hittade du de tre larverna?





Av blomstren är det främst bladen på Judas silverpenningar och slingerkrasse som är utsatta. Krassen skulle vara som vackrast, men nu är helt förstörd av halvätna blad och klibbigt svart bajs. Kommer att rycka upp och plantera nåt höstigt med det snaraste. 







Besparar er de äckligaste bilderna med högar av larver som kryper på varandra.

Jag är inte så naiv att jag tror att alla plantor ska klara sig utan angrepp hela sommaren utan har faktiskt vidtagit en hel del steg och mått som andra år varit fullt tillräckliga.

Alla kålplantor är förgrodda och utplanterade när de är ca 10 cm höga. Storlek ger en viss motståndskraft. Vedaska eller stenmjöl intill stjälkarna hjälper rätt bra mot vårens angrepp av rapsbaggar som gärna gör små hål i bladen. Värst utsatt brukar rucolan vara. Grönkålsplantorna täcks med väv tills de har växt till sig och blivit åtminstone 30-40 cm höga. Då skördar jag årets behov och fryser ner. Sen tar jag bort väven över de som odlas i lådor för jag tycker den är ful och räknar med att plantorna klarar en del angrepp. Det kommer nya friska blad hela tiden. På ´Södra filialen´ (150 kvm som jag odlar i grannbyn) låter jag väven vara kvar.
Några plantor planteras också bland sommarblommor för att det är snyggt och de klarar sig längst. Ibland utan angrepp alls. 
Alltså plantor på flera olika ställen och även utplantering vid olika tidpunkter för att sprida riskerna.
I mitten av september brukar larverna ge upp, men såna här år när det är fullkomlig invasion känns det inte som nån tröst. 


Allt gott