fredag 29 mars 2019

Göra små papperskrukor

Idag återanvänder jag ett inlägg som känns superaktuellt just nu i såtider.


Till plantor som växer relativt snabbt som tomater, pak choi, ärtor och bönor tycker jag papperskrukor är bäst. För det första slipper jag diska åtminstone nåt hundratal plastkrukor, det blir många nog ändå, för det andra tar de mindre plats. Pak choi, ärtor och bönor skolas inte om alls, tomater en gång, max två.
Om valet står mellan att köpa in plastkrukor för sådd av snabba grödor eller göra egna är valet solklart. Papperskrukor är miljövänliga och behöver inte vinterförvaras eftersom man sätter ner hela paketet när man planterar. I mina ögon är de dessutom snygga. Gillar också idén med att använda material mer än en gång, att tidningar och reklam kan få ett ytterligare liv och sen bryts ner och återgår i kretsloppet, i mitt kretslopp. Det känns gott.



Jag använder en krukmakare av trä. De finns i olika storlekar hos välsorterade trädgårdsbutiker. Jag googlade och köpte mina på nätet. Sen klipper jag remsor som räcker två varv runt formen och är så breda att det blir en botten också. Viker ihop botten som kanten på ett paket. Det tar bara nån sekund, ställer formen i träunderdelen med spår och trycker till. Det gör att krukan håller ihop.

Fyller med 2/3 plantjord och resten såjord. Vattnar igenom.



Sår ett frö i varje kruka och trycker till lätt med handtaget på krukmakaren.




Såstickor av mjölkförpackningar fungerar bra. Tyvärr är de inte komposterbara utan lämnar kvar den vaxade hinnan, men det finns ju fortfarande en poäng i att återanvända soporna och pengar att spara. Tänker varje år att jag ska vara duktig och skära till alla stickor på vintern innan det blir högsäsong, men jag står fortfarande och pysslar efter hand som de behövs.

Placerar krukorna i IKEAS förvaringsbox SAMLA. Jag tycker storleken 28x19x14cm passar mig bra. Använder locket som hör till, har gjort ca 15 hål i för ventilation. Hädanefter vattnar jag bara direkt i boxen. Ställer lådan på golvvärmen. Så snart det syns det minsta lilla grönt går flytten till garaget där det är svalare och plantorna får växa till sig under växtbelysning. När det blir 10-15 grader i växthuset ställer jag dem där direkt.



När plantorna har fått 2-3 blad tar jag bort locket.




Krukorna bildar en stor klump i lådan och håller fukten bra. Rötterna tar sig igenom pappret och när de är så här fina är det dags att plantera ut. De går lätt att dela utan att skada rötterna. Dom här hamnade i varmbänken och på friland i lilla växthuset.




Vill man lyxa till det lite kan man använda ett dekorativt papper. Fint om man vill ge plantor som present.


På instagram @atligatradgarden
kan du se en liten film om hur jag använder dem till tomater, plus en större storlek för omskoling.


Länksamlingen TrädgårdsFägring

Allt gott









fredag 22 mars 2019

Lövkompost i säck

Nu är vi väl många som är igång med städandet i trädgårdarna. Jag använder mängder av löv som vintertäckning av bäddar och lådor. Bara i kronätskockslandet blir det sex fulla säckar. En hel del har maskarna bearbetat och dragit ner i jorden och lite får faktiskt ligga kvar så inte växterna blir alldeles nakna och chockade när vårsolen blir stark och frostnätter kommer det också fler av. Det lilla som är kvar kommer att täckas med kompost eller gödsel när jag finstädar så småningom.

Numera ser jag löv som ett underbart gratismaterial, en slags återbäring som är guld värd. Vi producerar mängder själva, men ändå brukar jag varje höst importera 12-15 säckar från grannarna som annars skulle dumpats i skogen. 



Jag samlar ihop det som är kvar efter vintern i de sparade säckarna. Märker upp en såsticka med säsong och årtal och binder ihop. Sen tidigare har jag gjort ganska många hål runt om i säcken med en sax. Inte så stora att sniglarna kommer in, men tillräckligt stora för att det ska bli en viss luftningseffekt. Jag packar inte löven utan låter dem ligga löst och luftigt som de hamnar. Säcken blir tung nog ändå när löven är fuktiga.
Jag har som du förstår inte en tanke på att köra iväg löven nånstans utan låta nedbrytningen fortsätta i säckarna till en helt underbar, kolsvart, näringsrik, väldoftande lövkompost. Helt enkelt den bästa jordförbättring man kan tänka sig, men fuktigheten är avgörande. Är löven torra händer det ingenting. I såna fall vattnar jag igenom ordentligt innan jag knyter ihop.

Torra  löv sparar jag också på. De är bra att använda som marktäckning till såna grönsaker som inte mår så bra av grästäckning t.ex rotsaker. Torra löv är också bra att varva med i varmkomposterna där vi slänger avfallet från köket, alla skal och blöta hushållspapper.

Alla säckar hamnar på norrsidan av uthuset i skuggan, väl uppmärkta med olika innehåll, torrt och blött. I bästa fall har jag färdig jordförbättring på ett halvår, men ofta tar det lite längre tid. Öppnade säckar som inte ser färdiga ut kan få en vattning innan de ställs tillbaka.


Detta är helt osållad sex månader gammal lövkompost. Ibland får småkvistar och ett och annat eklöv följa med. Då blir komposten grövre, vilket kan vara helt okej om den ska användas lite längre när i en bädd, annars kan man alltid sålla. Eklöv tar flera år att bryta ner så inte för många i blandningen.

Det känns helt fantastiskt med allt mikroliv som jobbar åt mig i det tysta, att jobba med naturen istället för att streta emot, att ha ett fungerande kretslopp. Jag tänker också på all tid jag sparar på att inte behöver frakta iväg lövmassor med släpen vår och höst, sparad diesel. Ofta ska nån sen ta hand om "avfallet" (det bär mig emot att använda det ordet) på nån trädgårdstipp nånstans. Jag behöver inte heller lägga tid, pengar och diesel på att köpa ny jordförbättring och gödsel. Gödsel som ofta är nån annans bajs och i värsta fall rötat slam med tungmetaller från reningsverket eller NPK framställt genom energikrävande processer.

Materialet och näringen finns framför fötterna, bara att böja sig ner, samla ihop och låta naturen göra resten.






fredag 15 mars 2019

Favoritkrydda och favoritkrukväxt

Rätt som det är när jag inspekterar vinterförvaringen är rosmarinen full av knoppar och nu nån vecka senare blommar den för fullt. Det brukar hända nån gång i januari/februari och känns som den finaste present varje år.

Den har övervintrat frostfritt i bubbelplasttältet  i växthuset med blått LED-ljus tillsammans med agave, teplantor, lagerblad och annat. Jag brukar försöka hålla runt 15 grader, men det kan bli nära nollan också. Vattnar igenom några gånger under vintern men låter krukan torka upp emellan. När värmen kommer får den flytta ut omplanterad i större kruka.


Långa skott fungerar bra som grillspett om man plockar bort de flesta bladen och bara sparar en vippa i toppen. "Pinnen" ger lagom smak åt bitarna man trätt på.

Vårvinterns favoritkrukväxt och en av  favoritkryddorna, given på rostade rotsaker, men också i mannens crème brûlée. Kanske lite otippat men ger en spännande brytning som känns festlig.



Crème brûlée
5 port

Ugn 150°

1 st vaniljstång
4 dl grädde
1 dl mjölk
2 tsk torkad rosmarin
1/2 + 1/2 dl strösocker
7 äggulor
3 msk råsocker

Sätt ugnen på 150°.
Dela vaniljstången på längden och skrapa ner fröna i en kastrull. Lägg även i stången. Tillsätt grädde, mjölk, rosmarin och 1/2 dl strösocker. Koka upp under omrörning och ställ åt sidan så det får svalna lite. Ta upp vaniljstången och sila av rosmarinen.
Vispa äggulor och 1/2 dl strösocker vitt och pösigt. Rör ner den ljumna gräddblandningen i äggsmeten. Fördela blandningen i fem portionsformar och ställ dem i en långpanna med lite varmt vatten. Grädda i nedre delen av ugnen ca 45 minuter eller tills krämen stannat. Ställ svalt.
Precis innan servering sikta över råsocker och bränn av ytan med brännare. Det ska bli gyllenbrunt men inte bränt och ge ett härligt knäckljud när man spräcker sockerlocket.







fredag 8 mars 2019

Ätliga perenner i rabatterna

Ätliga perenner har intresserat mig i många år och nu har jag samlat på mig ett ansenligt gäng. Mycket i rabatterna som planterats som prydnader är faktiskt ätligt och gott, fast jag saknat kunskapen, andra rabattväxter fungerar som medicinalväxter.

Numera tänker jag på vilken ätlig växt jag kan använda när jag behöver en marktäckare, klotform eller nåt fjäderlätt och försöker använda det ätliga bland de vanliga perennerna. Den mest lyckade kombon är nog ramslöken som marktäckare i två lundar. Ramslöken frösår sig och vissnar sen ner under högsommaren och andra växter tar glatt över.

Över huvud taget uppskattar jag de perenna ätliga växterna särskilt på våren. Jag köper nämligen inte växthusodlade grönsaker på vinter, dvs sånt som inte är i säsong och odlar ett begränsat urval vintergrönt här hemma, men med våren och värmen kommer suget efter mer färskt och grönt. Uppskattar omväxlingen, att få börja plocka av nya växter.

Skräpporna är riktigt tidiga, till och med före nässlorna och har gamla anor som kulturväxt.




Den Rödnerviga skogsskräppan Rumex sanguineus har redan kämpat sig upp, inköpt som rödnervig ängssyra och prydnadsväxt, men snart upptäckte jag att det handlade om en ätlig och mycket god syra som jag använder nästan året runt. Den sätter lite sting och är vacker i grönsalladen. Använder bara de unga bladen från mitten som är ljusgröna och mjälla. Fortfarande fungerar den som prydnad. Jag brukar matcha nerverna med mörkröda dahlior bredvid. Skogsskräppan trivs på skuggiga ställen, men klarar torka bra även om bladen blir segare och inte lika goda. Frösår sig och är en toppenväxt som undervegetation i en vildare del av trädgården. Jag har ett ätligt skogsbryn där den nästan kan bre ut sig som den vill.




Spenatskräppan Rumex patienta är en annan favorit som skjuter nya blad fram till jul, pausar ett tag och fortsätter sen växa igen så snart temperaturen håller sig runt nollan. På sommaren brukar jag inte hinna med att äta alla blad. De växer sig halvmeterlånga och grova och plantan skjuter iväg en tremeters blomställning som jag klipper ner innan den fröar av sig. Det gäller att veta var man vill ha en sån här planta från början för den har enorma rötter som man inte drar upp hur som helst. Min planta inköptes på Tradera för mer än tio år sen. Det kom en rotbit med blad som var så illa medgångna att de såg ut som hackad spenat i plastpåsen, men med lite omsorg och kärlek tog sig roten i alla fall och har brett ut sig till en liten buske som jag har mycket glädje av. Jag använder bladen både färska och tillagade som spenat.



Nästa favorit är Rankspenaten Hablitzia thamnoides, också en gammal kulturväxt som man ibland kan hitta vid gamla gårdar och torpställen, tillhör amarantväxterna. Just nu lyser den röd lång väg, men efter hand som den ger sig iväg uppåt blir rankorna allt mer gröna. Hos mig står den i en decimeter jord, torrt med sol nästan hela dagen och klarar sig fint även om den säkert skulle gilla lite mer djup för rötterna. Rankorna klär vackert in staketet framåt sommaren. Den här använder jag också både färsk och tillagad fram till midsommar. Sen börjar den blomma och kan klippas ner. Har testat den i skugga och i surjordsparti, men där vill den inte växa.

Länksamlingen TrädgårdsFägring



fredag 1 mars 2019

Kärlek i hönsgården

Har ni hört talas om änkekonservering? Det var när den nye prästen fick jobbet om han gifte sig med prästänkan som förstås kunde vara betydligt äldre. Präster skulle vara gifta och prästfrun fick fördelen av att bo kvar på gården och behålla sitt hem. Lite så är det i hönsgården också. Ny tupp bildar par med alfahönan. Även om alla hönor förstås ska befruktas efter varje lagt ägg så är det alfahönan som kommer i första hand och får mest uppmärksamhet.

När Petter tillträdde för två år sen var det alltså alfahönan Astrid, sju år som var änkekonserverad. En medelålders dam i hönsvärlden. Petter var bara två år och de blev ett lite udda par där hon verkade gå helt sina egna vägar och Petter hängde på hack i häl och servade med att leta mat och spana efter inkräktare så gott han kunde, men egentligen klarade hon sig väldigt bra själv. För några veckor sen blev hon sjuk och dog.

Sen dess har Petter och Lilla Stumpan har varit nästan oskiljaktiga. De är mer jämngamla. Han gör sitt befruktningsjobb i skaran, generna ska ju spridas, men bryr sig inte alls om att ta med sig flocken ut. De har blivit ståendes i hönshuset medan han tagit med Lilla Stumpan på alla möjliga utflykter i trädgården. Tätt, tätt har de gått tillsammans till fågelbordet för att se om nån tappat frö, till det lättspekade ensilaget som jag lagt som marktäckare, till solen i lä vid garaget. De håller ihop som ler och långhalm och har bara ögon för varandra.




Häromdagen när jag skulle fota spirande ätligt hade Lilla Stumpan balat ner sig bredvid minikiwin. För en gångs skull utan Petter. Antagligen skötte han sina tuppliga plikter i hönshuset. Lilla Stumpan kände sig störd. Efter att ha rest sig och vankat lite hit och dit utan att hitta ro försvann hon.





Två minuter senare hörs ett upprört kacklande bakom flätade staketet. Hon har varit och hämtat Petter som raskt närmar sig, mycket upprörd med Lilla Stumpan två steg efter. Jag känner mig ordentligt tillrättavisad, ja rent av utskälld.
Vad är det som försiggår här? Min höna kör man minsann inte bort hur som helst! Nu stannar jag här och ser till att hon får bada, komma och störa... känna sig otrygg... lugn och ro...  bla, bla, bla, osv.




Se hur han blänger.



Lilla Stumpan går direkt till sin grop igen och börjar böka ner sig och sprätta sand omkring sig med vingarna. Lägger sig bekvämt tillrätta i den solvarma sanden och Petter ställer sig beskyddande alldeles bredvid.

Där fick jag så jag teg. Förlåt så mycket att jag störde!


Instagram @atligatradgarden
Länksamlingen TrädgårdsFägring