fredag 30 november 2018

Lucka 1, Tomatkalender 2018



Som en del förmodligen redan anat är tomater en av mina stora passioner. Nej, då tänker jag inte på mataffärens bleka kopior utan de man odlar själv. Det finns flera tusen sorter att välja bland. Jag älskar smakrikedomen, alla olika färger och former och att de är riktiga antioxidantbomber. Vi är självförsörjande på tomatprodukter och gör av med cirka 60 kg på ett år. Först och främst äter vi förstås dem färska och helst solvarma, men jag gör också tomatbasröror, såser, ketchup, lägger in, konserverar, syltar, torkar och marinerar. 

Under varje lucka tänker jag presentera en ny sort och bjuda på lite tips och trix fram till jul. På julafton väntar förstås en extra överraskning.




Ryska Arktichevskaya Vischnaya är en ny bekantskap som verkligen tog mig med storm i somras med sina rosa, små godistomater på i snitt 16 gram, tidig, rikgivande och frisk tomat med buskigt och lite hängande växtsätt som lämpar sig väl både för kruka och ampel, höjd cirka 40 cm. Frö från Åke Truedssons tomatklubb.



Allt gott


Länksamlingen TrädgårdsFägring HÄR

söndag 25 november 2018

Vinterportlak

Ett av de allra enklaste sätten att hålla sig med fräsch sallat långt in på vintern är att odla VINTERPORTLAK, Gruvsallat (Claytonia perfoliata). Det finns också en sommarvariant som jag lämnar därhän just nu. 



Det fina med vinterportlaken är att man kan vinterså, så på våren innan annat hunnit igång och på hösten när sommarvärmen lagt sig. Den är ganska köldtålig och är lika fin efter nätter då bladen varit helt stelfrusna. Att tina och frysa upprepade gånger, liksom hård kyla under flera veckor tar förstås kål på den till slut, men här i zon 4 är den fortfarande stor och frodig på friland och har precis börjat gå i blom. Plantorna fortsätter växa fram till jul här och det blir ganska stora mängder blad. Jag skördegallrar och tar upp hela rosetter. Om allt får vara kvar blir det små blad som är tidsödande att plocka. Med gallring blir plantorna ca 25-30 cm höga.
Blommorna äts också och hela plantan smakar fräscht och milt, även stora blad.




Första året jag odlade den sådde jag på friland tidigt på våren och den hann aldrig riktigt blomma med nån ordning. Nån sensommar för ett antal år sen sådde jag i lilla växthuset och det har jag haft glädje av enda sen dess. Trots att översta jordlagret byts varje år efter tomaterna och att till och med all jord bytts vid nåt tillfälle återkommer portlaken med en tacksam grön matta. Plantor som hamnar lite fel är lätta att dra upp. Man får lätt med sig hela rosetten. Det är helt klart på hösten och vintern denna sallaten kommer bäst till sin rätt.

I fjol tänkte jag att det vore trevligt med portlak som höstmarktäckare under blåbärstryna och satte ut några tuvor som fick fröså sig, men det var ett misstag. Det gick helt enkelt alldeles för bra och jag har fått rensa gångarna runt hela växthuset efter att de mer började likna ett sallatsland. Har hittat plantor i hela trädgården. Så om jag nån gång på nån föreläsning sagt att de inte sprider sig som ett ogräs, tar jag genast tillbaka detta. På hösten gör de verkligen det. Vårsådderna inte lika mycket.




Av detta lärde jag mig att de får stanna i växthuset. Inte för att de behöver nån extra värme utan för att det är ett bra sätt att hålla dem på ett ställe och låta dem självså sig som de vill. Andra sätt skulle kunna vara att ha dem i pallkrage med tunnel och täcka med väv så snart minsta blomma visar sig. I början går det förstås att plocka alla blad med blommor i första hand, men i längden kommer man antagligen att missa nån.




Nu låter det ju som portlaken bara ställer till det, men som vanligt gäller det att hantera växterna på rätt sätt och det är en alldeles för bra, användbar och god växt för att inte odlas. Den kan dessutom inte köpas i matbutiken. Här känns den numera oumbärlig. 

Igår bjöd vi gäster på trerätters av eget från jord och skog och började med snittar på linfröbröd, egen majonäs, rökt rådjursskav, plus en kantarellvariant, serverade på portlaktrassel med lite våtarvstoppar för vild smak. Portlaken är god som ensamsallat men jag blandar ofta för att göra salladen mer spännande. Till vardags lägger jag gärna en stor tuss på omeletten, risotton och pajen.

Allt gott


Länksamlingen TrädgårdsFägring HÄR

lördag 17 november 2018

Fröställningar

Så klart är det inte bara prydnadsväxter som har vackra fröställningar utan även en hel del grönsaker.




Kronärtskockans ¨kotte¨ har en av de maffigaste fröställningarna. Det brukar ofta bli ett gäng kvar i landet som får bli mat och vinterbo åt små insekter. Jag gillar de runda mörka siluetterna som tycks ändra humör efter vädret. Krispiga, galaklädda i diamanter en frostig morgon, som om de nyss kommit hem från Nobelfesten. Svarta, tunga och mosiga dan efter när det åter töar.



Ärtväxternas fröställningar är också riktiga favoriter, med baljor och skidor i alla möjliga storlekar. Bondbönornas baljor blir alldeles svarta när de torkat men inuti är det bäddat med mjukaste vitt.


Det här är en fröställning av purjo. Den blommar andra året om man lyckats freda den från kaniner och rådjur.



Dillen känner väl de flesta igen, men har ni tänkt på hur vackra fröställningarna är som torkade. Jag låter oftast några av de stadigaste stå kvar så att de får självså sig över odlingslådorna, för de växer bäst när de själva får bestämma och passar jättebra för vintersådd. Andra sparas i papperspåsar för sådd i omgångar under året. Det är en rikedomskänsla när fröförråden är påfyllda.




När jag letade i mapparna dök den här omärkta bilden upp och jag har inte en susning om vad det kan vara. Kapslarna är ett par, tre centimeter långa och och fröna har en bård av små spröt runtom. Troligtvis är det ingen grönsak i alla fall. Är det nån som känner igen och kan hjälpa?

Allt gott


Fler fröställningar hos länksamlingen TrädgårdsFägring HÄR




lördag 10 november 2018

Tebusken blommar

För två år sen fick jag tag i ett par tebuskar som verkar trivas bra i sina krukor med torv och gödsel. De gillar lågt Ph och skugga.  Dessa kommer från en provodling på Gotland där de växer på friland, men här i zon 4 övervintrar de i bubbelplasttälet i växthuset. I sommar har de stått utomhus på norrsidan och står faktiskt där fortfarande. De tål en del kyla, men jag har inte tänkt att testa hur mycket. De ska snart få komma in. 





Under sin tid här har de fördubblat sig i storlek. De växer tydligen ganska snabbt. Köpte dem som tvååringar, sådda från frö med 3-4 stycken i varje kruka. Nu är de fyra år och ca 50 cm höga. Jag har inte "skördat", alltså beskurit dem för te, men provsmakat enstaka blad. Färska blad smakar grönt, fräscht och lite fruktigt, medan de torkade smakar precis som naturell Sencha. Till en mugg går det åt 2-3 torra söndersmulade blad i tesilen. Vill man ha svart te måste bladen fermenteras och då går det åt några fler blad än jag vill plocka på de här ännu små buskarna.



För ett tag sen överraskade de med söta, små knoppar. Lade ut en blombild på Instagram som orsakade förvirring eftersom blommorna är lika skenkamelians. Alltså dags att reda ut begreppen.  



Både äkta tebuske Camelia sinensis och skenkamelia Stewartia pseudocamelia tillhör familjen teväxter-Theaceae med 195 arter och nio släkten. Växterna är onekligen ganska lika med långsmala, mörkgröna, blanka, tjocka blad och gulvita, vaxartade blommor. Egentligen är teplantan ett träd, men vi är ju vana att se dem som buskar på plantager, beskurna till cirka 1,5 meter. 

Det vore jättekul om åtminstone några av årets blommor kunde gå i frö. Tiden får utvisa. Om det går att ta sticklingar vet jag inte heller ännu. Ser i alla fall fram emot många muggar eget Sencha framöver.


Länksamlingen TrädgårdsFägring HÄR

 

lördag 3 november 2018

Ramslöken självsår sig villigt

När jag rensar bort aggressivt växande ängsanemon, döljer sig små vita skatter i rotsystemet, årets självsådda ramslökar. Visst är det söta! Jag pillar ut många hundra och planterar om.




Är så glad för att ramslöken trivs här. Den passar bra in som vårlig marktäckare under fruktträd och buskar i min lite småbusiga trädgård. En bra växt bör ju ha flera tillgångar och ramslöken har en mild god vitlökssmak, hela plantan är ätlig och användbar på många sätt, blomningen är helt underbar, det är en långlivad växt som sprider sig där den trivs.

Att den frösår sig kan ses både som nackdel och fördel, men för min del absolut fördel. Som vanligt gäller rätt växt på rätt plats och under de äpplenas trädkronor i Smultronlunden kan de fröså sig i stort sett som de vill, men kanske får döpa om till Ramslökslunden så småningom. Det poppar inte upp plantor överallt utan fröna släpps i stort sett rakt ner så beståndet blir tätare och brer ut sig långsamt.

Jag vet att många tycker just ramslök är svåra att få igång, men knepet är att så på hösten eftersom de gillar en frostknäpp. I annat fall kan man kan man alltid köldbehandla dem själv genom att ställa sådden i kylskåp 3-4 veckor. Själv tycker jag dock såna sådder är svåra att komma ihåg. De blir gärna glömda eller möglar hos mig.



Växtplatsen bör vara väldränerad men ändå mullrik. Om man tänker på hur ramslöken växer i vilt tillstånd, hittar man dem gärna på åsar och sluttningar med lövskog, alltså både väldränerat och näringsrikt i naturlig, lätt fuktighetshållande lövkompost under stora skuggande träd upp till zon 4, men jag vet de som lyckats i zon 5 också. Kalk gillas.

Eftersom jag inte luckrar och rör runt i mina rabatter, utan nöjer mig med den luftning som alla de flitiga maskvännerna utför och att ta upp ogräset med maskrosjärn, så får frösådderna gro i lugn och ro. Om nån nu i sitt stilla sinne bävar för ogräset eller tror att trädgården är helvild så är det fel. Det blir faktiskt inte så mycket ogräs eftersom perennerna snabbt tar över och täcker rabatterna och stämmer man i bäcken med ett par lukrundor innan midsommar, hinner ogräset inte fröså sig och man kan  ha i stort sett ogräsfria land trots naturgödsling med de frö som följer med. Det var en parentes. Vi har ju alla våra olika metoder, men att inte röra runt är viktigt när man direktsår på plats.

Nån fröfirma föreslår som alternativ även kruksådd och sådd i kallväxthus för utplantering av lökarna senare. Man uppmanar också till beskärning varje år, men jag förstår verkligen inte varför. Kan det vara frösådderna man vill undvika? Upplys mig gärna om du vet.

Själv är jag noga med att plocka blad över hela beståndet och inte skövla en ensam tuva. Plantorna blommar i juli och sätter frö som är goda att pickla som omogna. Plantorna vissnar sen ner helt på sensommaren, tidig höst.



Hur skiljer man på liljekonvalj och ramslök i det vilda? Bladen är ju onekligen väldigt lika, men ramslöksbladen kommer tidigare och doftar vitlök, ja hela skogen doftar vitlök om där finns ett bestånd. Man ska absolut inte plocka blad om man är osäker. Det är bra att känna till området man tänker plocka i, så att man upplevt blomningen. Liljekonvaljen har ju klockor på spröt och ramslöken bollar av små vita stjärnor. Gräver man lite i jorden med handen märker man också snabbt att liljekonvaljen har ett tätt nät av ytliga jordstammar medan ramslöken däremot kommer ur just en lök. 

Allt gott


Länksamlingen TrädgårdsFägring HÄR