fredag 21 juli 2017

Bär hela säsongen

Nåt av det bästa med sommarhalvåret är att njuta av färska bär.  Jo, jag vet att det finns bär hela året i matbutiken, men det är inte samma sak så de avstår jag helt ifrån. De få gånger jag fallit till föga för den underbara sommardoften av hallon eller jordgubbar mitt i vintern har varit en stor smaklös besvikelse. Mycket hellre infrysta sommarbär. Behöver jag gå in på hälso- och miljöaspekterna. Nej, jag lämnar det till var och en att begrunda.

Här snackar vi bär som man ser från blomma, hoppet att de inte ska frysa, att det ska finnas gott om pollinerare och inte vara för kallt för dem, längtan från man ser karten formas, lyfta på blad... därunder... om några dagar så... överraskas. Doften från hallonkullen som kommer i pustar en varm sommardag. Ja, det är obetalbart.

Utan att jag egentligen tänkt så mycket på det har det blivit så att det ena bäret avlöser det andra under hela sommarhalvåret tills frosten kommer. Jag satte helt enkelt mina favoriter till att börja med.




Smultronen på solsidan som planterat sig själva i stensättningen längs husgaveln är först ut. Skyddade från tre håll, med full sol och stenarna som värmeackumulatorer. Jag håller dem i schack så de växer som en bård och inte ut över hela sittplatsen. Bara att se dem lysa där redan i början av juni gör mig glad.
Näst i tur är de vita på södersidan på gamla stenpartiet som blivit smultronkulle. Norrsidan på kullen ligger i halvskugga och förlänger säsongen med två veckor. Samtidigt kommer de röda som jag använder som marktäckare på 20 kvm i lunden. De gömmer sig i bladverket och blir stora som mindre jordgubbar.



Smultron- och första jordgubbssäsongen överlappar varandra. Jag har vita 'Pineberry' på friland som smakar lite syrligt av ananas. Lär tålas även av jordgubbsöverkänsliga. Tycker de är roliga eftersom smaken sticker iväg åt ett oväntat håll. Man ser att de är mogna när "prickarna" blir röda. Den till vänster som börjat bli rosa är övermogen och får då en fadd smak. De får vara ifred för fåglarna utan nät vilket är ett stort plus. 




I amplarna har jag röda remonterande. Första omgången kommer i slutet av juni. När man sen ägnat sig åt andra bär hela sommaren och hunnit bli rejält sugen igen kommer de med en andra och lite rejälare omgång i slutet av augusti till frosten kommer. Detta är en sort som vandrat i släkten de senaste 30 åren. Ingen kommer ihåg namnet eller var de kom ifrån, från början.





Nu är det blåbärstider. Har sex buskar amerikanska blåbär, som också tappat namnen efter 20 år. De växer mycket lämpligt vid infarten. Jag fyller handen när jag passerar för att hämta posten en bit bort. På hemvägen är det lagom att fylla igen. En av buskarna ger ca 12 liter per säsong och det räcker till att frysa också. Nån ger aldrig bär. Amerikanska bär tycker jag har fått oförskyllt dåligt rykte. Kanske var de första sorterna som kom blaskiga i smaken, men jag måste säga att det skiljer ordentligt mellan olika sorter. En del sötare än vilda andra mer bleka i smaken, men alla köttiga och saftiga. Jag äter alla bär utan socker så det är lätt att bedöma graden av sötma.





Vinbären finns med sen förre ägaren och är mannens favorit. Han kokar saft av det mesta. Jag gullar och fjäskar för två små svarta buskar som inte alls verkar trivas fast jag har dem på olika ställen och det är olika sorter.




Med sista omgången remonterande jordgubbar kommer också hösthallonen. De ger bär på årsskotten. Jag klipper ner dem på senhösten eller tidig vår. Stora vackra bär som ger tills frosten kommer. Även här hör man klagomål på smaken och de är inte lika söta som vanliga. Knepet är att ha tålamod och vänta tills de är alldeles vinröda och i princip faller av bara man nuddar. Då är sötman där. Nog så svårt när man är sugen.


När jag sammanfattar det här inser jag att det nog blir en hel del småätanande för min del. Sköna kvällar när man vill njuta och hålla på lite till i trädgården fast magen börjat kurra och en näve bär blir det perfekta mellanmålet,  eller som törstsläckare. Må vara hänt.

Nya för i år är blåbärstry och vita körsbär, men det dröjer nog ett par år innan de börjar ge.

Allt gott






söndag 16 juli 2017

Bra för plånboken och själen

Jag står där i kassan med min shoppingvagn, kollar veckans inköpslista en gång till. Det känns som jag glömt nåt. Behöver jag verkligen inte mer. I vagnen mest mejerivaror, en flaska olja, nötter, torkade bönor, frukt och choklad. Frukten hade jag kunnat strunta i för det finns mycket bär i trädgården. Men det är bra mellanmål att ta med sig när man är än här än där. Chokladen förstår ju var och en att man inte kan välja bort... Har ändå knappt fyllt botten på vagnen.







Nästan omärkligt har de egna odlingarna börjar leverera för fullt och stå för merparken av allt vi äter. Det kommer lite som en överraskning varje år när det plötsligt märks så där tvärt i plånboken. Detta magiska infaller när squashen mognar och kan fyllas med kantareller och gratineras. Potatislandet levererar, morötterna börjar skördas och det kan bli varma sallader av klyftade rödbetor. Sockerärtorna sprutar fram och ersätter försommarens sparris, kålen gratineras, wokas och blir till sallader. Svala dagar blir det färgglada grytor och soppor med dignande salladstallrik bredvid.







Den kålen jag tänker använda först står utplacerad lite här och var i trädgården och har klarat sig utan angrepp hittills, men nu börjar kålfjärilar och liknande djur sväva över landen. I tunneln på Södra filialen däremot står den trygg och säker till framåt höstkanten.




Fänkål går snabbt i blom. Jag hinner med tre omgångar per säsong. Så god grillad eller i pasta, med vitlök och parmesan.

Mycket av det jag odlar räcker året runt, som persilja, dill, örtsalt, basilika timjan, mynta, örtteer, tomater och tomatprodukter, färsk sallat, mangold, spenat, grönkål, vitlök, lök, vinbär, blåbär.
Annat räcker nästan hela vintern eller åtminstone fram till jul.  Jag vet helt enkelt inte vad veckohandlingen skulle kosta om jag hade behövt köpa allt året runt.

Potatis är en av de råvaror som jag har svårt att odla mycket av eftersom bara en sjättedel av jorden kan användas till knölarna när man tillämpar växtföljd och det gör man för att slippa sjukdomar. Den är också svår att lagra i mindre kvantiteter om man inte har jordkällare. Periodvis kan det ändå gå flera veckor mellan potatisrätterna eftersom det finns så mycket annat att variera med. Så det är inget stort problem.



Själv äter jag inte kött och fisk, men även mannen har omärkligt börjat dra ner. Måltiderna känns helt enkelt kompletta ändå.  När jag för länge sen gick över till vegetariskt var det viktigt att även lägga till kött för mannens skull, men numera får vi anstränga oss att planera in en kötträtt (Jag äter då nåt grönt sparat i frysen). Boxarna är fulla av vilt och fisk. Att ha egna ägg är förstås värdefullt, både i bak och som proteintillskott.

Idag blir det blank potatissallad, med mycket grönt, sallad, solvarma tomater i olika färger och pesto på basilika och persilja. Mannen får stekt vildsvinskorv till.

 Ha det så fint











söndag 9 juli 2017

En hyllning till Linné - utflyktstips


Här kommer ett semestertips som jag klämt på ett tag.




Kommer nån ihåg Ulf Nordfjells idéträdgård 'En hyllning till Linné' som vann guld på Chelsea Flower Show 2007? Efter CFS flyttades den till Göteborgs botaniska trädgård precis innanför entrén för att 2009 få sin slutliga plats i Växjö. Den är nu en av stadsparkerna även jag personligen tycker den är väl liten för att betraktas som park.



Växjös största och första stadspark, har förresten också anknytning till Linné genom att helt enkelt kallas Linnéparken. Den omger domkyrkan och ursprungliga Katedralskolan där Carl von Linné påbörjade sin utbildning till präst innan han skickades till Lund och Uppsala för vidare studier till läkare eftersom intresset för botanik var större.
Även om flera orter vill sola sig i Linnés glans, så tycker vi i våra trakter att han är vår.


Linné föddes nämligen i Råshult, Stenborhults socken, Älmhult som är en annan grannkommun, även känd för första IKEA-varuhuset och Ingvar Kamprads hemkommun. Råshult är nu kulturreservat med ekologiskt café i sköna omgivningar och väl värt ett besök. Passa på att boka guidning. Den är nåt alldeles extra.




Lyckan var alltså stor när 'En hyllning till Linné' fick ett fortsatt liv och hamnade på hemmaplan år 2009. Det är helt enkelt en fantastisk liten trädgård eller kanske installation som talar till alla mina sinnen med sina vilda inslag inom kontrollerade former, sina tak, väggar, gångar, stenar, vattenblänk, porlande och kvitter, anar till och med en doft av skog. En bit av Småland i stiliserad form och dessutom lika vacker året runt.  När jag har ärenden till Växjö tar jag ibland en stund för mig själv för att njuta och betrakta allt vackert ur olika vinklar och vrår. Står under det extremt hårt hållna äppelträdstaket några minuter där fåglarna stortrivs, sitter en stund och låter pulsen sjunka.
Det är en meditativ plats trots det inklämda läget mellan trafikleden till stadsdelen Teleborg, studentlägenheter och promenaden runt sjön Trummen. 

Det går inte heller att låta bli att fascineras över själva hantverket och logistiken. Hur sjutton gör man för att bygga en flyttbar trädgård, med växter, stensättningar, damm och rörligt vatten. Tänk bara hur svårt det är att förankra en vägg rakt upp och ner utan att den genom åren blir sned och vind eller helt enkelt blåser ner.


Allt gott






måndag 3 juli 2017

Svarta Sara och Appenzeller flyttar hem

Svarta Sara har bott i en kaninbur med sin Spetshättade Appenzeller kyckling, men plötsligt en kväll tänkte de inte gå och lägga sig. Flocken hade sen länge gått in till sig i hönshuset, men Sara och Appenzeller dröjde sig kvar i skymningen längs stensättningen. Lilla Appenzeller som jag tror är en fröken för hon har ingen slör (flapsen som hänger under hakan) for som vanligt upp och ner på stenarna, kvick som en vessla och silkesmamman ser ut att röra sig i slowmotion bredvid.
Märkligt att det kan skilja så otroligt i beteende mellan olika raser. Lillfröken kan dessutom flyga upp på staket, stenar, grenar och försvinna både hit och dit, medan Svarta Sara som har vingar av dun inte kommer mycket högre än hon kan hoppa. Frågan är hur det ska gå när lillmadam blir lite större. Kan jag hålla henne från grönsakslandet som bara har ett lågt staket runt?



Att Svarta Sara inte har kycklingar från egna ägg beror på att jag blev av med tuppen i våras och ersättaren visade sig vara en dvärgsilkestupp istället för en vanlig silkestupp. Han är alltså av en annan ras och bara hälften så stor. Jätteduktig tupp som sköter alla sina sysslor perfekt, men jag vill inte blanda in dvärggener i gänget. Alltså byter jag ut äggen mot andra befruktade av större raser som sen kan ingå i mannens blandade besättning. Jodå mannen har en egen hönsgård på Södra filialen. Hade jag haft tillgång till befruktade silkesägg på nära håll hade det varit förstahands val, men till nästa säsong räknar jag med att få tag i en vanlig silkestupp.

Roligt att prova nya raser, men en flock Appenzeller skulle aldrig kunna gå fria i trädgården som silkeshönsen gör. De är helt enkelt för livliga.




Så småningom har mamma Sara lockat med sig kycklingen till hönshuset och glider in i skummet där de andra redan kommit till ro och slumrat till på sittpinnarna. Allt för att inte väcka uppmärksamhet och stöka till hackordningen. Nån blir ändå väckt och kacklar till lite grand. För kycklingen är det här en helt ny miljö. Hon har aldrig varit i hönshuset tidigare och flocken har hon bara umgåtts med på håll. Nu ska de sova ihop för första gången, falla in i hackordningen och bli en del av kollektivet. Svarta Sara är en klok höna och har redan underlättat övergången så fint. Imorgon när de vaknar kommer den lilla att bli undankörd och hunsad och satt på plats av de äldre hönorna. Det är så det går till i en flock, men hon vet i alla fall vart de tar vägen på kvällen, var det alltid finns mat och vatten och var hon ska sova fortsättningsvis.


De flesta andra hönsmammor jag haft slutar helt enkelt locka på kycklingarna när de är halvstora och det brukar ta flera dagar innan tonåringarna fattar att det gäller att hitta mat och hänga med flocken på egen hand, för att inte tala om att ta det stora steget in i hönshuset på kvällen utan mammas beskydd, och vara lägst i rang. Så lilla Appenzeller blir ändå väl omhändertagen. Man skulle till och med kunna säga att hon blivit curlad.

Allt gott

tisdag 27 juni 2017

Piffiga, puffiga pioner

De första små pionerna kommer redan i maj men redan efter en vecka är glädjen över. Man får i alla fall en föraning om vad som komma skall.

Julia Rose

Nu är högsäsongen här och tunga bollar blandas med nättare blommor. Några står stadigt tros tungt regn andra hade behövt stöttas. Jag letar efter nån slags system där jag lätt kan avgöra redan på våren vilka som behöver stöd och inte. Lappar blåser bort, stickor fryser upp eller växer in i buskarna och går inte att hitta, kartor...njae. Några har jag lärt mig i huvudet men alla går inte att komma ihåg. Samma problem med namnen.

Har hållit på i tre kvällar att försöka ordna upp namnen, men jag är inte riktigt där ännu och det får bli ett inlägg ändå.



Min äldsta som fanns i trädgården från förre ägaren. Hade hamnat i helskugga bakom stora buskar och äppelträd, men fick flytta några meter och svarade genast med att bli dubbelt så stor och blomma mer än nånsin. Doftar kryddigt och behöver stöttning.


Festiva Maxima (troligen)



Buskpion (trädpion) som blir översållad av mörkröda små blommor. De sitter en bit in bland bladverket som halvdoldisar.

Salmon Sauser

Titta bara på denna perfekt formade boll. Kan inte låta bli att forma mina händer runt och njuta av slätheten. 
Hur myrorna lyckas hitta till pionerna är ett mysterium. De syns inte till nånstans annars och hur vet de att det är knoppning på gång...



Salmon Sauser öppnar sina skålar. Helt klart en av favoritpionerna.





Än så länge namnlös som blommar lika glatt för det.


Jan van Leeuwen










Mjukt rosa jättebakelser som doftar svagt förförande på enmetersstjälkar. Behöver definitivt stöttning till nästa år.


Tyckte jag hade så gott om utrymme när jag glatt började samla och 25 nykomlingar märktes knappt i lunden, men nu får jag välja med ännu större omsorg. Ett tiotal har jag fortfarande plats till och framför allt måste jag få ordning på märkning och arkiv så det inte blir dubbletter.

Allt gott















onsdag 21 juni 2017

Favoritställe TV-aktuellt

Varje år har jag tänkt göra ett inlägg om sevärdheter i mina trakter utan att det blivit av.
Ett favoritställe i grannkommunen Växjö är Teleborgs slott som i sommar ska stå värd för TV-inspelningen Stjärnorna på slottet. Bilderna är från försommaren när jag var ute på en njutrunda.



Det är ett riktigt sagoslott i bastant granit med en imponerande trappa där många brudpar blivit fotograferade. Nuförtiden finns här restaurang och festlokal, ett ställe där man gärna äter söndagsmiddag med utsikt över sjön Trummen och den lummiga parken, men ursprungligen byggdes slottet som morgongåva av Fredrik Bonde till den mycket yngre hustrun Anna Koskull. Rappa tungor lär ha sagt "Vad gör inte en Bonde för sin Kos skull".  Slottet stod färdigt år 1900 och är alltså inte alls så gammalt som det ser ut. Eftersom Bonde var så mycket äldre än sin hustru var det i förlängningen tänkt att fungera som änkesäte åt friherrinan. Han räknade förstås med att gå bort först. Bonde beskrivs som synnerligen förmögen och ägde nio slott. Under sin tid som gifta bodde de i Sörmland på Säfstaholms slott. Anna Koskull bodde några år på Teleborg efter sin makes död.

Under slottet låg ett antal torpställen, alla med namn efter Europeiska huvudstäder. De hyrs nu ut till konstnärer och annan kulturell verksamhet.


Från universitet är det bara ett stenkast till slottsparken med sina jätteträd och rhododenronbuskage. Perfekt picknick- och rekreationsområde.

Själv har jag deltagit i flera folkdansevenemang i parken.  Jodå, det har dansats en hel del och sytts torparkläder och dräkter, fast det är ett bra tag sen. Det är jag med armarna i luften som springer med bågarna.



Mellan slottet och universitet ligger Teleborgs handelsträdgård. Här hittar man inte de stora kedjornas växtutbud, men väl en och annan ovanlig ormbunke. Mest åker jag dit för att känna den äkta växthusdoften av fukt och jord som jag kommer ihåg från barndomen. Jag kan stå länge, bara dra in och njuta. 



Allt gott




fredag 16 juni 2017

Marktäckare i växthuset

Lilla växthuset på ca 6 kvm har hängt med i över 30 år, stått pall för Gudrun och andra stormar och läcker dessutom inte. En verklig trotjänare som jag fortfarande har stor glädje av trots att det nu finns ett större växthus också. 



När man länge varit van vid ett så litet utrymme lär man sig också utnyttja varje vrå. Nio tomater tycker jag är lagom, men efter hand som de växer och de första klasarna mognar plockar jag bort de nedersta bladen och det blir barjord under. Denna utnyttjar jag till marktäckare som favoritsallaten isört som har fräscha, saftiga, köttiga blad. Isörten stormtrivs i värmen och bladen blir snabbt stora som händer. Så gott att blanda olika smaker och texturer i en sallad. Det räcker med ett eller två blad åt gången som jag river ner i mindre bitar.


Till höger blev den en rad basilika som också älskar värmen i växthuset. I år blev det en minivariant som jag inte testat innan. Just nu ser den ut som små bollar. Hoppas den växer ihop till en liten häck.

Allt gott




fredag 9 juni 2017

Efter regn kommer sniglar

Nu har jag lärt mig när kriget börjar. Även om enstaka sniglar kan dyka upp då och då en fuktig vår, så kommer den riktiga explosionen efter en längre stabil värmeperiod med påföljande regniga dagar, som nu alltså. Har sett nån snigel på frikomposten och jag är beredd med en arsenal av knep.

Just att börja jakten på en gång är viktigt eftersom varje snigel kan lägga upp till 400 ägg på en säsong. I år hittade jag faktiskt en gömma ca fem cm ner i rotsystemet på en lavendelplanta när jag vårstädade i mars. Det kan ligga upp till hundra ägg i en klump. Tidigt ser de ut som gödselkulor i köpejord för att sen växa upp till ärtstorlek och bli vita, halvgenomskinliga och geléaktiga. Ofta göms de i bra-att-ha-lagret av brädstumpar och små mellanrum i stenmurar, på fuktiga och skuggiga ställen. De ligger alltså inte slängda löst på gräsmattan och fastnar inte i skor eller hjulmönster som jag trodde i början. 
Just på tomten har jag sällan några kläckningar, gissar att hönsen som går fritt spekar fram och plockar i sig.



 
Däremot väller de större sniglarna in från tre sidor natur och äng runtom. Efter tre års kamp utan att få behålla särskilt mycket av det gröna i odlingarna byggdes trädgårdslandet om till lådodling med elstängsel monterat på träsarg runt området. Stängslet består av en metalltråd med 24 Volt från bilbatteri som laddas med enkel solcell från hobbyvaruhus och en tråd som inte är strömförande (jord). Man känner inte strömmen när man tar i tråden och hönsen kan stryka sig längs tråden utan att beröras, men sniglarna med sitt blöta slem reagerar och vänder när de kommer nära. Nackdelen är att tråden kan gå av om gräs ligger mot eller nån liten snigel skulle råka bli grillad och fastna. I fuktiga perioder kontrollerar jag därför staketet varje morgon. Det tar bara en minut. Skulle tråden vara av är den lätt att skarva.






Till pallkragarna finns färdiga snigelplåtar att köpa som tillbehör. Tycker de funkar bra.


Två sidor av tomten har också fått en plåt med bockad kant. 20 cm av plåten är nergrävd för att stå stadigt och förhindra att sniglarna kryper under och 20 cm är ovan jord med bockad kant. Vinkeln är så snäv att de inte klarar svängen. Remsor ca 40 cm breda med ca 4 cm kant kan beställas hos plåtslagaren. Enklast är att be honom räkna ut måtten efter hur många remsor man kan få ut på plåtsjoket som har en standardstorlek, så slipper man spill.





Sniglarna följer plåten och där den tar slut är det trängsel att ta sig in i trädgården. Men här väntar ölfällan där de drunknar på löpande band. Jag brukar gräva ner burken till hälften så den står stadigt och blir lite diskretare. Vilken öl som helst duger, gammal, avslagen, lätt, stark, men man behöver tömma ur fångsten varje morgon.





Viktigast av allt är ändå att plocka alla man hittar. Jag vet att det generellt pratas om halshuggning och det höll jag också på med de första åren, men det är helt enkelt för äckligt för mig. Jag fick mardrömmar om snigelgeggan. Sniglar är kannibaler och kommer snabbt att dras till lämnade klippta och vad jag förstår blir de som fått en rejäl dos protein mer livskraftiga än de som bara ätit växter.
Jag går ständigt beväpnad med begagnade plastpåsar från mataffären i fickan, trär över handen och plockar upp så snart jag hittar en snigel, knyter ihop och slänger i ett eget fack i frysen. När det är dags för soptömning en gång i månaden rensas facket.




Ett bra hjälpmedel när man går på seriös snigeljakt och kanske ska samla hundratals, är plockaren som styrs med ett enkelt handtag. Till och med de minsta kan man lätt fånga upp. Vi brukar hjälpas åt så att en plockar och den andre går bredvid och är beredd med påsen när tången töms.

Ett sätt att dra nytta av kannibalismen om man klipper eller halshugger, är att samla ihop allt klippt, vattna över med nematoder och fördela de preparerade sniglarna på strategiska ställen i trädgården där de kommer att bli uppätna och föra den dödliga nematoden vidare till fler och fler sniglar. Detta behöver upprepas flera gånger under sommaren och kombineras med övriga metoder.

Över huvud taget finns det inte ett ensamt överlägset sätt utan knepet är att kombinera de som är bäst för platsen och tillfället, vara energisk och uthållig.

Runt växter jag är särskilt rädd om som guckuskon och nyutplanterade grönsaker utanför elstängslet lägger jag ibland strängar av järnfosfat. Både järnfosfatpreparat och nematoder dödar alla sniglar i området, alltså även de goda som är viktiga i nerbrytningen av gamla växtdelar och den pampiga leopardsnigeln. Så med tanke på djurliv och inte minst ekonomin försöker jag vara återhållsam.




Sniglarna har också påverkat mitt val av växter och därigenom trädgårdens utseende till viss del. Små hostor har inte en chans att klara sig här, medan större kan hinna att växa till sig innan sniglarna kommer. De är nämligen storfavoriter tillsammans med tagetes och gråtimjan. Tagetesen finns nu bara som jordförbättrare bland grönsakerna innanför snigelstängslet. Mattan av gråtimjan betas ständigt, men verkar inte ta nån skada. Om det inte finns några sniglar där, är det lugnt i övriga trädgården också. Man kan säga att min gråtimjan fungerar som indikatorväxt. Annars kan man sätta ut en tagetesplanta och får den vara i fred kan man vara rätt säker på att det är snigelfritt.

Listan över vad sniglar gillar och inte kan göras lång, men generellt är grönsaker och sommarblommor godis, medan förvedade växter klarar sig bra.

Det här är alltså min arsenal av knep i kriget om växtligheten, sen finns det en del varianter av färdiga fällor att köpa, för här ser marknaden en möjlighet att tjäna pengar på oss. Vattenglas var en uppseglare som det pratades och skrevs om i fjol. Vattenglas är dock giftigt att hantera och inget jag vill hålla på med.
Salt på sniglar ger en utdragen och plågsam död och det är ju trots allt levande varelser.


Lycka till  jakten!