torsdag 23 november 2017

Squashpaj

Vi äter fortfarande av sommarsquashen.
I slutet av säsongen brukar jag de sista växa ut till full storlek. Riktiga monster som väger flera kg och är 40-50 cm långa. Under högsäsong skulle jag se det som ett misstag i odlandet att glömma nån som fick bli så stor, men i slutänden finns det en liten finess eftersom bjässarna tål en viss lagring. Förvarar dem i back med träull i garaget som är svalt men frostfritt och den sista brukar klara sig till jul.






Jättesquash måste kärnas ur och bör även skalas. Ofta använder jag den tärnad i paj. Här kommer ett favoritrecept:




Pajdeg
150 g smör eller margarin
1 1/2 dl vetemjöl
1 1/2 dl grahamsmjöl
2 msk vatten

Fyllning
4-5 hg squash
2 gula lökar
olja
1/2 dl vatten               
(1 vitlöksklyfta)                       
1 msk buljongpulver (örtbuljong)
1/2 tsk timjan
hackad persilja
ev. salt
1 dl osttärningar av fetaost

10 gröna oliver
1 ägg
1 dl kaffegrädde
1 dl gräddfil
svartpeppar
1/2 dl parmesan

Rör samman ingredienserna till degen och låt den stå svalt en timma. Sätt ugnen på 225°. Skär squashen i tärningar ca 2x2 cm stora och hacka löken. Låt squash och lök puttra i olja några minuter. Obs! Får ej bli brunt. Häll på vattnet och kryddorna och låt koka på svag värme ca 10 minuter.
Tryck ut degen i en pajform och förgrädda pajskalet 10 minuter. Blanda ägg, grädde, gräddfil och kryddor. Ta ut pajskalet och fyll det med squashröran och osttärningar, oliver och häll på äggblandningen. Sänk värmen till 200° och grädda 40-45 minuter.





torsdag 16 november 2017

Det läckande växthuset

 Nu har äntligen Classicums montörer varit här och tätat för tredje gången.




Ni som hängt med ett tag kanske kommer ihåg att jag haft problem med omfattande läckage i växthuset ända sen Classicum monterade innan jul 2015. Det har varit mycket trassel med allt möjligt i kontakten med företaget, men att växthuset tagit in vatten har ändå varit värst.

I januari i år påtalade jag igen stora pölar och att flera deciliter silikon ramlat ner vilket slutade med att de skulle åtgärda. I mars skickade jag en undran om när de kommer och fick ett kort svar av VD utan artighetsfraser:
- Jag har ju sagt att vi kommer när vädret tillåter.




Det var väldigt fint väder hela våren, men ingen dök upp. Sen blöt sommar med pölar på murar och golv, värst i vinklarna vid utbyggnaden och mitt i taket, dränkta vildpelargoner, småplantor, radio, frösamling, blött korgbord och svårt när man inte kan placera saker där man tänkt.



Kände mig helt uppgiven, ja faktiskt helt förtvivlad över att inte komma nånvart, att inte få ordning på eländet och att bli nonchalerad. En anmälan till ARN verkade vara det enda som återstod. Drog mig för detta hela sommaren. Det låg som ett mörkt tungt moln över mig och sög energi innan jag kom till skott. Endast 40% av anmälningarna ger konsumenten rätt och det gäller att göra en bra ansökan med juridiskt korrekta krav på vad man vill att de ska besluta. Kvarnarna mal sen långsamt.
Kontaktade en advokat för att bolla kravlistan. Han menade dock att det var bättre att hoppa över ARN eftersom Classicum skulle kunna komma med diverse påstående som jag inte skulle kunna bemöta och som skulle kunna leda till avslag. Allt utmynnade i att han skrev ett brev till Classicum och två veckor senare var deras montörer här. 

Advokaten kostade mig några tusen men hellre det än att dra ut på eländet och kanske ändå inte komma nånstans.



Jag har hela tiden haft en känsla av att det handlar om mer än montering, kanske konstruktionsfel och nu sa montörerna rent ut att det är en dålig konstruktion där vatten kryper in via hängrännor och inuti profiler. Man hör intensivt droppande men kan inte se var det kommer från. Det var ett stort hål i taket där silikonet ramlat ner. Jag har via sociala medier också förstått att många fler än jag har problem.

De två första gångerna tätades med universalsilikon men nu använde de en vattentät produkt, lyfte på lister, bytte vissa och borrade hål i hängrännorna för att öka avrinningen. Jag fick veta att växthusmodellen förbättrats sen jag köpte, bland annat med bredare hängrännor och annan konstruktion på vissa profiler.


Även om de polska montörerna är mycket trevliga och arbetsamma hoppas jag innerligt att jag inte behöver se dem mer i detta sammanhanget och håller tummarna hårt för ett funktionellt växthus i fortsättningen.

Allt gott
















torsdag 9 november 2017

Övervintra känsliga växter

De flesta känsliga växter är nu invintrade i bubbelplasttältet som är uppsatt inne i växthuset. Det är en bra lösning eftersom jag inte har isolerglas eller annat lagom tempererat utrymme. Det viktigaste är att de här växterna inte fryser, men allra helst vill jag hålla temperaturen runt sådär 10-15 grader, vilket inte är det lättaste i ett litet utrymme. Till min hjälp har jag en värmefläkt med frostvakt.
Än så länge har det räckt att släppa när "dörren" när det varit frostnätter utomhus. Lika viktigt är det förstås att rulla upp den när solen står på. Just de där snabba temperaturväxlingarna vill jag undvika.





Här står de och gottar sig, teplantorna, citrusen, agaven och en del kaktusar. Har sparat lite plats till pelargoner och olivträd.





Inne i tältet har jag växtbelysning som är på mellan klockan 06-18. Den har just startat när jag stiger upp och det är lite mysigt att titta ut från andra våningen och se att det lyser hemtrevligt i bortre änden av trädgården.

Nya generationens växtbelysningar med LED tycker jag har öppnat en helt ny värld när det gäller odling och övervintring om man jämför med de gamla lysrören. Små, smidiga med hög lyskraft och halva energiåtgången. Det bästa av allt att de kan användas året runt. Jag har en belysning med olika lampor som man får byta manuellt, men då har man ju en extra lampa som ska förvaras när man inte använder den. De ställbara gillar jag mer. Man kan alltså byta ljusfrekvenser genom en knapptryckning om man vill ändra från vinterförvaring till att dra upp plantor på våren och det vill man ju!

I stora drag kan man säga att blå frekvenser är för vinterförvaring och röda för odling och blomning, men man kan finlira med olika blandningar och styrka för olika sorters odling och storlek på plantorna. Med senaste armaturen följde en liten trevlig ljusguide.






På övre hallen har fönstertomaten 'Tiny Tim' fått flytta in. Liksom lillasyster 'Wilma' fortsätter de att blomma och leverera om de får komma in i värmen och mår extra bra om de får belysning också. Här  använder jag de röda frekvenserna eftersom jag vill stimulera blomningen.

Lampan må vara lite konstigt placerad, men jag byter ut det lilla bordet till ett stort i januari när det är dags för babyleaves och att dra upp plantor till varmbänken. Även chili, rotselleri, aubergine och den del blommor behöver ju komma igång tidigt.
Alla som försökt att dra upp småplantor på fönsterhyllan i för lite dagsljus vet hur rangliga stackarna blir.

Belysningen på bilden hittade jag hos GardenStore och jag har glädjen att kunna erbjuda mina läsare 10% rabatt på hela deras sortimentet till och med den 23 november! Använd koden "Anette10" i kassan. Vill du titta på samma belysning som jag har kommer här en direktlänk Växtarmatur Venso Quattro 30W


Allt gott








torsdag 2 november 2017

Vintertomater

Tomater är inte bara tomater som man annars skulle kunna tro när man ser butikernas utbud. Nej, det finns verkligen tomater för alla tillfällen och smaker. Att driva upp egna plantor har den fördelen att det finns sådär 7500 sorter att välja bland. Det är som att kliva in i en godisvärld där med oändligt mycket att upptäcka i färg, form, smaker, odlingsegenskaper, storlekar på plantor och användingsområden.

Förra året testade jag vintertomaten Principe Borghese och blev inte särskilt imponerad, men den fick en chans till i år, mest för sin roliga form med spetsen (il pizzo) och nu har jag fattat grejen! 
Plantorna blir höga och ger ganska många medelstora röda tomater i mitten till slutet av säsongen. Det är just det som är lite av problemet. Likt ett vinteräpple som ser rött och gott ut på hösten smakar de inget vidare innan det fått ligga till sig. Jag lät mig luras av den röda färgen och åt tomaterna innan de var mogna helt enkelt.




I år har jag istället hängt upp dem fast de såg mogna ut och nu har de hängt cirka två månader. Plötsligt är smaken mer än godkänd, söt, saftig, mumsig! 

I Italien kallas de Piennolotomater efter piennolo som betyder klase. Man hänger upp dem i snygga klasar för att använda de månader det inte finns plantor att skörda från. Mina har ju en del ytterligare att önska vad det gäller upphängning, men till nästa år ska det bli snygga täta klasar.




Den gula är också en Piennolotomat vid namn Vesuvio Giallo. Mycket god, men jag kan inte låta bli att undra lite hur de som växer på vulkanen Vesuvius sluttningar smakar eftersom jorden och vattningen påverkar smaken.


Generellt har det varit mer mögelproblem än vanligt både i växthus och ute, förmodligen beroende på den fuktiga och ganska svala sommaren. Även vintertomaterna drabbades, vilket gör att en del tomater trillar av fortare än de borde. Hoppas ändå ha några kvar till jul för jag har egentligen inte börjat äta av Piennolotomaterna ännu. Det finns nämligen ett trevligt litet lager av sommartomater som mognar så stilla på ett fat i växthuset, Chilega som fortfarande mognar på plantorna och Tiny Tim som fått flytta in på fönsterkarmen. Än så länge har det varit plusgrader i växthuset, men när det blir kallare får vintertomaterna flytta in i en sval garderob.


Allt gott

fredag 27 oktober 2017

Septembersådden växer fint

Jag brukar så några snabbväxande grödor och ibland även babyleaves i mitten av september. Än så länge har ljuset och värmen räckt till, men snart avstannar tillväxten och växterna står stilla under vintern. Därför har jag sått lite tätare än jag skulle gjort annars.




I år blev det pak choi, rädisor och vintersallat, men jag skulle också kunnat så tat soi, spenat, bönskott, babyleaves av olika slag.




Jag sår i brödbackar av plast, klädda med ett par tidningar så att jorden inte rinner ut. Backarna behöver ha ett djup på 15-20 cm, beroende på vad man sår. Det är en stor fördel att först kunna ha dem utomhus och sen flytta in dem frostfritt när den riktiga kylan kommer. Här står de på en upp-och -nervänd odlingsbänk. När det blir minus i växthuset lägger jag helt enkelt dubbel odlingsväv över och bygger ett tält på klassiskt barnkojevis. Det är ändå enkelt att komma åt och vattna ibland. Pak choi växer nästa hela vintern och kan bli ganska törstig, medan vintersallat möglar om den blir för blöt.




Vintersallaten har bildat rosetter i storlek som de man köper i butik under namnet Mache. De kommer inte att växa så mycket mer. Jag har sått tätt och skördegallrar efter hand. Detta är en av mina favoritsallater med sin fräscha citrussmak.





När pak choien är fullvuxen får det bara plats sex plantor i backen. De kriskpiga stjälkarna är så goda att woka på, bladen är fräsha och som små är de goda i salladen. Nu gallrar jag runt de plantor som ska få växa till sig och stå kvar.

Det går inte åt alls så mycket grönt nu som på sommaren och det här kommer att räcka till januari, februari. Där kan det bli ett glapp innan varmbänken börjar leverera i slutet av mars, men då groddar jag på fönsterhyllan och får lite omväxling på köpet.



Det finns också en hel del grönt kvar utomhus som mangold, rödnervig trädgårdssyra, sandsenap och nyzeeländsk spenat. Dessutom använder jag rädisblasten från en av backarna som sallat. Det går bra att norpa ett blad här och var.
Allt gott


lördag 21 oktober 2017

Kanske får jag nåt gjort, kanske inte

Visst är väl höstfärgerna starkare än nånsin eller är det bara jag som inbillar mig. I vilket fall upplever jag mycket färg.
Har långa lister över vad som ska göras, akutlistor, listor för sånt som kan vänta nån vecka, listor för sånt jag behöver hjälp med. Dagens agenda är glasklar när jag går ut men efter en stund tappar jag ändå fokus, blir stående, drar djupa sköna andetag, spanar mot skogen och ängen där färgerna lyser även en mulen dag, sparkar i löven. Livet är härligt! 




Dekorerar med pumpor både här och där. De flesta egenodlade, ett par köpta.




Rosenskäran har hamnat på komposten idag och fått ge plats för krukade växter som behöver grävas ner. Den här lådan är så bra för jag har ett lock till den, sen den användes som varmbänk. Locket kommer väl till pass framåt våren när jag vill driva på lite extra eller avhärda nysådder.



Redan vid tretiden försvinner solen bakom ekdungen på ängen och kvällen sänker sig över trädgårdslandet.




Jag följer med solen runt huset. Det finns ju alltid nåt att pyssla med, så lika bra att hålla till där det är varmast och mysigast. Sorken har grävt ett rejält hål bland smultronplantorna så sandjorden bildat en vall vid hålet. En meter bort ett utgångshål, vältrampat utan sand. Det skulle kunna varit ett kaninhål om det inte varit så litet. Jag hämtar en burfälla och laddar med hönspellets. En tegelpanna över buren håller den på plats och gör det lite intressantare att kila in där. De kommer in från åkrarna runt och äter mängder av lök, trädrötter, bär och grönsaker. Måste hållas efter.




Några blåbär har glömts kvar bland flammande blad. Vid det här laget har de tappat smaken och får sitta kvar. Trevligt med nyttobuskar som även är snygga. Bladen brukar sitta kvar en tid efter första frosten och se ut som om de blivit doppade i äggvita och strösocker. 

Jo, trots allt blev det en del gjort idag, en del perenner nerklippta, krukor inburna i växthuset och ett klättrande mullbär planterat vid uthusväggen.


Allt gott






lördag 14 oktober 2017

Lilla Stumpan som är speciell

Jag samlar ihop pumpor och squash på utehyllan för att torka under några dagars finväder. Flocken syns inte till. Förmodligen går de sina rundor i trädgården på jakt efter nåt ätligt under löven. Nån kanske sandbadar i södersolen och småbarnsmammorna undervisar antagligen som vanligt med kycklingarna hack i häl om vad som är ätligt och var man bör leta.




Vissa hönor utmärker sig lite extra. Lilla Stumpan var speciell redan som liten. Ofta verkade hon gå sina egna vägar och hängde inte med mamma Astrid som övriga kycklingar.
När man ropar har man snabbt flocken runt benen men Lilla Stumpan kommer sent om sidor och med en uppsyn som ser undrande ut.






Idag har Lilla Stumpan har fått syn på mig och är som ett plåster runt fötterna. Jag håller ju till farligt nära den magiska garagedörren där det finns godis och mellanmål i form av bröd som gått nån dag över datumet. Om jag öppnar dörren skulle det komma höns ur till synes varje vrå i trädgården. De är många nu på hösten i alla möjliga storlekar. De har skarp hörsel och det kärva ljudet som slutar med en duns när dörren slår igen är som en matklocka i deras öron.

Men nu är det bara Lilla Stumpan och jag har redan snubblat över henne två gånger. Tredje gången sätter jag henne i hyllan, så jag vet var jag har henne. Godiset får vänta. 




Händerna försvinner in i allt fluff och jag överraskas av den lilla kroppen som bara är hälften av vad den borde. Liten och mager, väger nästan inget. Undrar på att hon är hungrig. Börjar lägga ihop två och två. Kan det vara så att hon inte hör när jag pullar eller tuppen kuckelikuar att han hittat mat. Plötsligt på morgonen är alla försvunna från hönshuset och hon hör inte vart de tagit vägen. Visst det finns alltid mat och vatten där men de äter mycket hellre utomhus på sina rundor. Har hon tynat av depression, att vara ensam när man är flockdjur...  

Det är lätt att missa att nån inte hänger med eftersom hela flocken sällan är samlad. Det är oftast nån som är kvar i hönshuset för att lägga ägg eller funderar på att ruva. Stackars liten, förlåt! 

Nässelvatten och extra gobitar hädanefter!
 




måndag 9 oktober 2017

Den goda jorden

För mig är hösten återbäring inte bara i form av alla grödor som skördas utan också i form av löv, gräs, blast, skrafs. När lövblåsen går över gruset och gammalt klipps ner tänker jag att allt detta är material till nästa års odlingar. Det är nu jag startar odlingen genom att göra god jord, gräva kompostdiken, marktäcka och bädda in. Vi har mängder av löv men ändå tenderar de att inte räcka. Jag tar gärna hand om andras också.


Det handlar om ett kretsloppstänk som känns bra i magen och som gynnar både mig, trädgården och naturen.

Det händer visst att jag köper jord och gärna till de första frösådderna, när näringsinnehållet kan vara lågt och ta slut fort eftersom växterna ändå ska planteras om flera gånger. Sådderna får också daglig tillsyn med duschning och vattning. Läser man innehållsförteckningen ser man att de flesta jordblandningar innehåller mest torv, sen är de mer eller mindre gödslade, innehåller lite olika mycket kväve, fosfor, kalium och kan ha lite olika Ph-värde. Även kogödsel på påse innehåller cirka hälften torv. Torvblandningarna är praktiska när man vill ha ogräsfri, sjukdomsfri och ohyrefri jord till nysådder, men till annat föredrar jag egna blandningar med mycket struktur och organisk material som håller fukten, bryts ner och avger näring långsamt. Jorden ska dofta gott och innehålla mycket liv.


Jag använder oftast min kompost osållad med små kvistar och småsten. Det här är rena krutet.

I år hade jag till exempel ett par ampeltomater planterade i bästa köpejorden och resten i egen blandning. Krukorna med köpejord torkade ut dubbelt så fort som egna blandningen och fick vattnas både morgon och kväll. En mustig rik jord ger dessutom fylliga, söta goda tomater, medan blek jord ger blek smak.

Antingen man har lerjord eller som jag sand är bästa receptet att mata den med så mycket organiskt man hittar. Efter några har har man skapat den där perfekta myllan som är luftig, näringsrik och lättgrävd.

Andra skäl att göra egen jord är förstås ekonomin. Att fylla en nystartad odlingslåda eller 40 stora tomathinkar slukar mängder som snabbt sjunker ihop och man står där snopen och konstaterar att man behöver fylla på lika mycket till eller ännu värre att växterna torkar ihop. Här flyger lätt tusenlapparna sin kos. Erbjudande som fyra säckar för hundra ska man inte ens överväga. Man får helt enkelt vad man betalar för.
Torv är en ändlig resurs som tagit många, många tusen år att bildas. Att torvmossarna med dess oersättliga värden förstörs för att fungera som bas i jordblandningar talas det rätt tyst om.

Säckjord är en processad produkt som innehåller mer eller mindre konstgödsel. (De där små kulorna som liknar snigelägg). Att tillverka konstgödsel är energikrävande och inte särskilt miljövänligt.


Säckjorden är förpackad i engångsplast som man absolut vill använda så lite som möjligt av. De påsar som ändå hamnar här återanvänds som soppåsar i växthuset.

Så att göra egen jord är väsentligt för mig och har blivit allt viktigare med åren. Det är till och med så att jag tycker att odling till övervägande delen handlar om att "göra jord". Det är som att bygga ett bra hus som visserligen behöver underhållas men man vet ändå att det kommer att hålla länge. Det är ett bygge för livet. Säckjorden är mer som ett engångstält på festivalcampingen. Var sak har sin plats.




Här börjar alltså odlingsåret på hösten med prassliga löv som räfsas in under träd och buskar och bärs i korg efter korg för att täcka jorden i tomma bäddar och för att ge kronärtskockor och andra känsliga växter varmt om fötterna. Mycket hinner förmultna och berika jorden till nästa odlingssäsong och det som fortfarande ligger kvar till våren hamnar på märkta säckar med små lufthål för vidare kompostering i skuggan på norrsidan av uthuset.




Kompostdiken grävs där blast, löv och jord blandas som sen blir härlig porös jord lämplig för squash, pumpor och kål till våren. 

Tänket att odlandet startar på hösten gör det så mycket roligare att vara ute även om dagen är grå och löven blöta och tunga. 

 Inte bara jag som gillar löv.

Allt gott






onsdag 4 oktober 2017

Öppet växthus

Tomaterna är på väg ut och jag städar och möblerar om för Kulturrundan till helgen 7-8 okt kl 11-17.


Öppet växthus i fjol höstas blev en succé så jag kör samma koncept igen. Pop-up butik med mina handgjorda bohem kort i ena halvan och kransverkstad i den andra. I år kommer det finnas fler färdiga kransar i olika stilar att välja bland och mycket härligt material om man vill göra egna. Det kommer att finnas handledare i kransverkstan hela dagen, bara att droppa in.


Du är välkommen att kika i trädgården som visar sig i sin gulaste höstskrud och hälsa på silkeshönsen. Sen i fjol har vi gjort en del markarbeten runt växthuset. Påbörjat en liten skogsodling, hallonland, sparrisland och land med kronärtskockor.


De remonterande jordgubbarna har börjat mogna så smått och det kommer kommer att finnas ett begränsat antal plantor till försäljning.



Evenemanget ingår i Alvesta kommuns kulturrunda. Adressen till mig är Benestad Solhem, 34290 Alvesta och det hänger ett rött äpple vid vägen. För lista på övriga deltagare klicka HÄR.

Hoppas vi ses!



fredag 29 september 2017

Ampelgubbar

En av mina bättre trädgårdsidéer är definitivt att odla en del av jordgubbarna i amplar. Det heter ju att nöden är uppfinningarnas moder och min nöd består i ett begränsat utrymme innanför snigelfritt område i trädgårdslandet. Att hänga upp jordgubbarna gör att jag utnyttjar lite av luftutrymmet också och kan ha jordgubbar som inte skulle få plats annars.




Jag har en remonterande sort som funnits i släkten mer än 30 år. Ingen kommer ihåg vad de heter längre, men de blir stora, ganska söta och är godast när de fortfarande har en ljus ring runt flugan. Första omgången mognar i juli sen laddar de om och återkommer i september och ger tills frosten sätter stopp. Enstaka nätter lönar det sig att täcka dem för sen kan det vara frostfritt långt in på senhösten.

Så här års känns jordgubbssäsongen ganska avlägsen och de som mognar nu uppskattas alldeles extra. Jag har åtta hemgjorda amplar som är lite större än de man vanligen kan köpa. Gjorda av kycklingnät och klädda med juteväv och plast invändigt. Tre plantor i varje. Totalt blir det ett par nävar bär om dagen. 

Det är en fröjd att gå kvällsrundan i kvällssolens gula sken, inspektera vad som är på gång att mogna, vända på några jättegubbar... ska jag plocka eller ska de få hänga en dag till... längta, vara sugen. Just det där med att längta efter ett bär eller en grönsak är underskattat. Vi behöver ju inte det längre när allt i stort sett finns tillgängligt året runt. Men jag rekommenderar verkligen att äta efter säsong och låta längtan förhöja upplevelsen och smaken.



Det blir inga mängder i amplarna, men alldeles tillräckligt för att sätta guldkant på frukosten nästa dag. Hellre lite av varje i trädgård och odling än mycket av få sorter.

På vintern lyfter jag ner amplarna och förvarar dem frostfritt. I fjol hängde jag dem ljust i ladugården på Södra filialen och glömde vattna när de började växa i januari så de blev lite medfarna och plågade. I år tar jag vara på revorna och sätter nya plantor till våren. Att förvara mörkt och frostfritt fungerar också bra. Då behöver man inte tänka på vattningen. I södra Sverige tror jag till och med de skulle klara sig hängandes i amplarna hela vintern, men jag bor i zon 4 och här blir det för tufft för rötterna med temperaturväxlingarna.



Kulturrunda

Helgen den 7-8 oktober kl 11-17 har vi Kulturrunda i Alvesta kommun och jag deltar med Öppet växthus. I norra halvan flyttar mina handgjorda kort in som pop-up butik och i andra halvan blir det kransverkstad. Testade konceptet redan i fjol och vi hade jättetrevligt trots regn. I år är tanken att det ska finnas ännu fler kransar och olika stilar. Det kommer även att finnas ett begränsat antal plantor av släktens remonterande jordgubbar.Se samtliga deltagare HÄR



 Allt gott


lördag 23 september 2017

Hönan som blev långbent

I våras behövde jag ny silkestupp. Letade med ljus och lykta inom femton mils radie, för det är få som har möjlighet att spara vuxna tuppar under vintern. Till slut hittade jag Houdini, tuppen som fått vara kvar för han rymde när han skulle slaktas. Han har verkligen skött sina uppgifter exemplariskt. Stöttar sina hönor och främst alfahönan Astrid i allt, befruktar varje nytt ägg så snart det gamla är lagt, hjälper till att leta mat och äter själv sist, spanar efter inkräktare, håller sällskap när Astrid ruvar och bråkar inte. Det är bara ett litet problem och det är just att han är liten. Bara hälften så stor som han borde. 
När köpet var klart sa säljaren sådär i förbifarten, att det kan vara lite dvärgsilke i honom, men han är ung och kommer fortsätta att växa. Utmattad efter allt letande och överrumplad tog jag ändå stackaren och åkte hem. Han sköter som sagt sina uppgifter perfekt och är så grann, men jag vill hålla flocken rasren.





På fjäderfäutställning inköptes därför en röd tupp. Alla fåglarna i buren hade olika storlekar så det var svårt att avgöra könen. Enklare när man ser en hel kull samtidigt. Jag kunde inte heller motstå en liten vit som jag gissade och hoppades skulle kunna bli en höna. De har i sommar fått heta Vit och Röd och håller ihop som ler- och långhalm. Sen tidigare har jag också Svart, men han är kvar på nåder eftersom eftersom flocken tenderar att bli helsvart. Det verkar vara en dominant färg.




Jag ser ju hönsen varje dag och många gånger om dagen oftast, ändå verkade det som om Vit plötsligt blivit misstänkt långbent bara under natten, långbent som en tupp! Ånej! Det var ju detta som inte fick hända.







Nu har jag alltså fyra, snälla, fina tuppar. Normalt får de vandra vidare så snart jag kan avgöra kön för det blir bråk när alfatuppen känner sig hotad. När tonåringarna hest börjar testa sina stämmor, börjar det galas ikapp så både jag och grannarna far illa och kan man inte vinna galkampen slutar det med slagsmål och att alfatuppen försöker jaga iväg de andra från flocken. Inget av detta har hittills hänt i sommar trots att de är fyra, därför är de kvar. De yngre har haft vett att hålla näbben och Houdini verkar inte känna sig hotad än så länge.

Ändå måste ett val komma till skott. Om ett under sker går det kanske att hålla dem även i vinter. Ynglingarna får förstås inte sitta på samma pinnar som alfatupp och höns men tillåts ändå sova lugnt i hönshuset. Till våren blir det lättare att hitta nya hem, för nu känner vi varandra för väl för att tänka på slakt.



Valet står alltså mellan vännerna Vit och Röd. Båda är friska och det är länge sen jag hade de färgerna. Röd är lite försiktig av sig och litar mycket på Vit för att hitta mat.
Vit däremot är den tamaste kycklingen jag haft på länge. Är först fram när det vankas bröd ur handen eller jag öppnar garagedörren där den magiska matpåsen förvaras. Det är också nåt med utseende på Vits ögon som skvallrar om näringsbrist under uppväxten. Det får mig också att fundera lite över om han kanske varit sjuk som liten, haft svårt att få i sig tillräckligt med mat av nån anledning, alltid varit hungrig och därav blivit tamare. De kommer från samma uppfödare. Supertama höns är och andra sidan väldigt trevligt, men man vill inte föra eventuella sjukdomsgener vidare.

Ett beslut måste tas, men jag skjuter på det tills de börjar gala ikapp och håller tummarna för att det dröjer.


 Allt gott