Luncha utomhus

Nu mår ni tro att hönsen älskar att sprätta omkring i alla löven, ju tjockare och prassligare desto bättre verkar det och som vanligt tycks gräset grönare på andra sidan i alla fall för somliga.
Om de verkligen hittar så många insekter och frön vid den här årstiden känner jag mig tveksam till. Nån larv, spindel eller lövmask slinker nog med, men faktiskt tror jag att det är mest löven som triggar, därför stödmatar jag utomhus oftast två gånger om dagen.

Till lunch blev det idag sommaräpplen. En lätt stöt med stövelklacken för att krossa. Kastar bitarna åt olika håll för att det inte ska bli bråk. Nån gapar över mycket och försöker svälja en stor bit hel. Håller ett öga för att se hur det går. Nån annan nappar sitt byte som om det vore den finaste skatt och springer snabbt iväg för att rädda fyndet från de andra. Ett syskon följer ändå en hönslängd efter, men får ge sig under trädgårdsmöblerna.

En liten svart fröken kör med skakteknik. Håller i en bit äppelskal och kastar frenetiskt med huvudet  för att få bort en tugga. Mamma Astrid ser skeptiskt på. Hon vet att hacka ur flisor går mycket bättre.

Yra som höns... Nej, så här fint kan man klämma ihop sig på ett led och finkamma gräsmattan när det vankas kokt quinoa till kvällsmat, rester som blev över från vårt bord.
Höns är verkligen allätare men quinoa står högt på listan över favoritmat. Protein behövs ju för att bygga muskler och quinoa är proteinrikt. Har de möjligen ett sinne för proteinhalt... Ofta ser jag hönorna undervisa sina små om vad som är ätbart, lyfter maskar från backen och släpper igen för att locka. Pickar med näbben bredvid och kacklar för att visa att detta är mumma. Själv verkar hon inte ha nån svårighet att avstå från protein medan hon har kycklingar. När äggläggningen kommer igång kan det däremot slinka ner både kopparödlor, grodor och mindre ormar. 

Allt gott