Till minne av Maja

När en höna har kycklingar får hon flytta till egen lägenhet med dem. Behovet av att skydda är stort och om de skulle varit tillsammans med de andra hade hönan lagt mycket av tiden på att köra bort övriga. Det hade blivit stökigt och bråkigt. Alltså bor de i egen bur. När de blir ett par veckor gamla, stora nog för att hinna gömma sig om faror hotar och inte är ett uppenbart skrovmål för skator och korp, får de gå ut.
Senast var det Maja, med sina tre som bodde i mammalägenheten.

De dagliga utflykterna går mest runt buren och i den skyddande häcken där det alltid finns godbitar och nåt att upptäcka. Efterhand som kycklingarna växer blir också rundorna större.
Kycklingarna trängs nära mamma för att vara först på matbitarna när hon visar vad som kan ätas.

Och när benen blir trötta och vinden tar i är det så gott att värma sig under mammas vinge.

Så plötsligt händer det som inte får hända....

För lite sen, när vi skulle iväg öppnade mannen buren kvart över fem på morgonen. Alldeles för tidigt för små kycklingar att krypa ur mammas goa vingtäcke, så de gosade vidare i ett hörn av burdelen i väntan på att morgonen skulle bli varmare. Normalt öppnas buren klockan nio.

En kvart senare går jag ut för att fota en vy i rätt morgonljusljus och finner buren tom! I alla fall tom på höns. Gräset är täckt av gräddvitt dun och spåren går mot sjön. RÄVEN!

Vi har ett riktigt rävår här i år. En ung räv har visat sig på tomten tidigare och nafsat tuppen i stjärten. De stryker runt och nappar det de hittar längs rundorna och nu råkade buren stå öppen!

Kycklingarna hade räddat sig in i bodelen och hade förskräckta  tryckt ihop sig i en klump. Så oerhört sorgligt och alldeles för tidigt att klara sig på egen hand i stora världen.

Vanligaste frågan jag får är just hur det går med rovdjuren när hönsen är fria i trädgården.

Det är mer än tjugo år sen vi förlorade en höna till räven senast, fast vi bor bredvid skogen. Annars är Duvhöken är vår värsta fiende utomhus framåt senhösten, men eftersom vi båda har våra dagliga gärningar hemma hinner vi i nio fall av tio skrämma iväg den och det brukar i värsta fall sluta med en tilltufsad höna som snart hämtar sig.
För några år sen hade vi problem med en hund i byn som ägarna lät springa lös ur sikte. När det är jakt håller vi däremot hönsen inomhus så länge dreven går runt oss. Oftast vet vi i förväg när det jagas runt huset.

Naturligtvis har jag ändå blivit av med en del höns genom åren. En mård rensade ett år en kycklingbur med åtta höns, klämde sig in mellan masoniten i taket på en utebur där en spik hade släppt. Drog med sig alla kycklingarna. Fyra dagar senare tog vi mården i en fälla inuti hönsburen.

Inne i själva hönshuset i uthuslängan har vi också förlorat höns. Detta trots att hönshuset har ett förrum och själva hönshuset är väl nätat. Den gången var det en mink som tagit sig in. Vi jagade honom hela förmiddagen innan vi fick fatt i honom men stor skada var redan gjord.

Det är så tragiskt när sånt här händer och ganska jobbigt att skriva om. Hönsen är husdjur, en del av familjen som jag ägnar mycket tid åt. Jag känner varje hönas egenheter. De är små personligheter som jag har en relation till, precis som vilket annat husdjur som helst. Nån är kelig, nån gillar särskild mat, nån hänger alltid hack i häl, nån ska äta ur handen och nån är kittlig mellan tårna. De är de bästa vänner.

Vännerna vill man ska ha ett bra liv och ett bra liv är fritt i trädgården med föräldrar som tar hand om dem och priset är att man mister nåt djur ibland. I trädgården där de kan gömma sig bland buskar och lummighet, klarar de sig dock mycket bättre än när en predator tar sig in i en bur där hönsen inte har en chans att komma undan och gömma sig.

Så jag sörjer Maja. Hon blev fyra år. Var en duktig mamma, bra värpare och rar höna. Inte högsta hönset i flocken men en hygglig medelsvensson och hon älskade potatis och bröd.