Älskade ogräs

Med jämna mellanrum läser jag om olika växter: "Det där är ett riktigt ogräs". Efter ett tag i bloggvärlden tänkte jag: "Hjälp, hela min trädgård är ju fylld av ogräs!". Men vad menar vi egentligen när vi lite slarvigt slänger oss med såna fraser. Generellt är det väl ändå en växt som hamnat på fel ställe, har god livskraft eller är bra på att föröka sig. Tacksam skulle man också kunna säga.

Det kan ju vara en växt som är svår att kontrollera för att den frösår sig villigt eller sprider sig aggressivt med utlöpare, kanske till och med både och. Kanske är det en fådd växt som man inte riktigt är beredd på hur den ska bete sig.  Den kanske har hittat de optimala växtförhållandena och trivs alldeles extra bra eller är det den där roten som alltid kommer igen med nya skott hur mycket man än gräver.

Efter att ha tänkt på det där några varv till, så har jag kommit fram till att jag har en förkärlek för "ogräs". Jag gillar frösådder, att det poppar upp nya plantor där jag minst förväntar mig, att det blir nya kombinationer som jag knappast hade tänkt ut själv. Hur glad blir man inte när en dubbel sippa plötsligt reflekterar vårsolen med neongula miniparaboler under storramsens vandrande skugga och med lätt bultande hjärta hör jag mig själv utbrista "Men lille vän, har du flyttat hit alldeles själv!", som om jag vore en tonårsmamma med nyss utflugen telning. Nu handlade det bara om en femmetersflytt från modersplantan, men det är ju ändå en bit om man är en sippa.

Vill man inte ha frösådder tar man helt enkelt bort frökapslarna i god tid och ser till att hålla igång jorden med krattan, planterar tätt eller marktäcker. Då är det inte mycket som får fäste. 

 Många marktäckare som, flocknävor, ormöga, myskmadra, timjan och revsuga skulle kunna kallas "ogräs", men planterade på rätt ställe fyller de sin funktion och jag skulle verkligen inte vilja vara utan nån av dem. 

Andra växter som röda alunrötter och daggkåpor förökar sig villigt, är förstås vackra, men inte det mest spännande jag kan tänka mig. Hos mig suveräna som utfyllnad i en växande trädgård och tills plånboken tillåter större inköp eller jag hittar nåt roligare. 

När man väl lärt känna en växt, skapat en relation är det också lättare att komma överens om hur förhållandet ska se ut. 
När det gäller myntor gäller det att förstå dess natur snabbt. De behöver stränga förhållningsorder och egen kupé. Stora korgar där de kan bre ut sig eller grävas ner i minst 40 cm djupa fack eller hinkar med hål i botten, där rötterna avgränsas och inte kan slinka iväg. En förrymd rot, är som en glad fis. Den sprider sig all världens väg, blandar sig med kreti och pleti och går inte att få tag på igen. 
Men vad vore en sommar utan färskt myntate, strimlade blad över glassen och späda krämiga bondbönor i god olivolja med mynta och citron. Det vattnas i munnen... 

Jag odlar i zon 4 i småländska inlandet. Här kan klimatet bli ganska tufft. Barfrost och -20° är inte ovanligt. Kanske är det så att jag behöver några tacksamma växter för att inte deppa ihop. Något som ändå blommar och trivs när moder jord visar vresig sida eller nyper mig i örat. Det hindrar ju inte på nåt sätt att jag även lär känna mer svårflirtade vänner. 
Dessutom är det ju så att det som är "ogräs" för den ena kan trivas mindre bra hos nån annan.

Vad har du för "ogräs"?

 Ha det så fint