Vad säger tomatbladen, del 2

Trodde jag tänkt ut det bra när jag påbörjade tomabladserien och serien om odlingsplatser som jag tänkt mata på med under sommaren men det händer ju så mycket annat hela tiden.

Nu är det i alla fall dags för del 2 om tomatblad och det handlar om blad som rullar sig.

Kraftiga temperaturskillnader t.ex. när det blir för varmt i växthuset kan få tomatbladen att rulla ihop sig. Det beror på ansamlingar av kolhydrater i bladen. Detta är inget som är farligt och det påverkar inte skörden. Olika sorter visar större eller mindre symptom på fenomenet. Det kan även hända utomhus med plantor som står riktigt soligt och varmt.


I början av säsongen när det är riktigt kallt om nätterna kan man ibland se att både stjälkar och undersida av bladen blir lila på vissa sorter samtidigt som bladen rullar sig. Då har de helt enkelt haft en nära-döden upplevelse och det gäller att snabbt få upp tempen till över 15 grader.


Mer i tomatbladserien kommer efter hand.

---------=000=--------

Från det ena till det andra så har jag anmält mig till Lands öppna trädgård i år. Det var egentligen inte planerat utan mer som ett infall. Det är ovanligt många som är med från mina trakter så det går att lägga upp riktigt trevliga rundor. Söndagen den 21 juli är det som gäller kl 12-18.

Instagram @atligatradgarden

Länksamlingen Trädgårdsfägring

Rena vilda västern!

Kväll, och plötsligt ett väldigt liv på hönsen i trädgården. Hade det varit på förmiddagen kunde det varit signalen på att ett nytt ägg levererats, men nu reagerar vi blixtsnabbt och far upp för att se vad som händer. Mannen hinner först till fönstret och ser en räv ge sig av. 

Jag är inte jätteförvånad för tre mornar i rad har jag hittat svarta, blanka bajsar i lillfingerstorlek på olika ställen runt växthuset. Det kunde varit igelkottspillning om vi haft nån kotte, men hittade också en korv innanför sargen till potagen och dit kommer inga igelkottar, men jag hade räv runt växthuset i fjol också.

-Jag hämtar bössan ifall den kommer igen, säger mannen och hinner inte mer tillbaka från vapenskåpet och ställa ner den förrän räven åter är på parkeringen. Från kökstrappan ser jag en bit av benen bakom picupen när den kollar hönshuset längst in i vinkeln på uthusen. Där är tomt och hönsen är som bortblåsta. Jag ser benen vända och något lätt förvirrad stannar räven till nån sekund framför agaven. Mannen far upp på tå för att få fri sikt genom äppelträdet. Pang! Räven faller.

 
Jag far hemskt illa av sånt här, att se ett vackert djur dö, men i valet mellan att förlora höns är valet ändå lätt. Om rävungen fått en lyckad jakt skulle den återkommit gång på gång tills alla hönsen gått åt.

Varför stänger människan inte in hönsen, kan jag gissa att nån tänker. Nej jag vill att de ska leva så naturligt som möjligt. En hönsgård kan aldrig bli tillräckligt stor och det är nästan omöjligt att stänga ute räven även från en hönsgård. Inte om, utan när räven tar sig in är hönsen fångade i en dödsfälla och alla blir ihjälbitna och ivägburna en efter en.

Såna här räder händer tack och lov inte ofta. Det är många år sen senast och då var det en lös hund som roade sig.

Det är en märklig, makaber känsla att komma ut i trädgården när det ligger fjädrar överallt som om nån haft sönder ett par dunkuddar, hönshuset är tomt, ingen höna syns till och det hörs inte ett pip. De håller sig gömda flera timmar innan de vågar sig fram och det går att överblicka skadegörelsen. Andretuppen blev illa tilltygad och dog i ett rede under natten.

 
Skäggiga damen blev av med hela rumpan och det sved nog värre än en vaxning. Hon har blivit väldigt nervös och försiktig och går in till och med när hon ser oss. Övriga klarade sig bättre, men följer ändå med henne.

Den stora fällan är betad med tuppen som dog. Det finns ju sannolikt fler rävungar i närheten, men att en räv skulle gå i fälla är nog inte särskilt realistiskt.

Som monument av den sorgliga tilldragelsen har jag nu en kulhagelperforerad agave och en prickig stenfot. Rena vilda västern!

Instagram @atligatradgarden
Länksamlingen TrädgårdsFägring

Den 21 juli kl 12-18 är jag med i Lands Öppen trädgård 2019. Enda drop-in tillfället i år. Se hela listan på Land

Stenmurskursen

Vi har haft äran att vara värdar för en stenmurskurs i helgen. Nåt sånt händer knappast varje dag. Så fort man får veta mer om ett hantverk öppnar sig en spännande värld av kunskap, knep och beprövade tekniker som utvecklats under lång, lång tid.

Dessutom skulle min efterlängtade stenmur påbörjas.

Men först ett par teoritimmar. Vad gör man när man behöver en plats för 16 personer som kan mörkläggas, jo det blev en garageplats som vi avskilt med presenningar sen tidigare eftersom jag brukar ha en del tomatplantor här under belysning och det gäller att hålla värmen. Nu höll de istället ljuset ute.

Kursledare är hembygdsprofilen Kjell Gustafsson som genom åren lärt tusentals personer bygga gärdsgårdar, stenmurar, slå med lie och bygga spåntak, varvat med ett och annat skämt och många goda historier.

Att använda maskiner hade inte varit nån skam, men idag får man nöja sig med en Sugga som hjälpmedel,

skottkärra eller bära för hand.

Här skymtar vi en känd bloggprofil från trädgårdsvärlden nämligen Carina med 4seasonsbycarna.com/

Deltagarna är indelade i arbetslag om tre och har fått varsin bit att bygga på.

Det vänds och vrids på stenarna för bästa passform och när det inte räcker till...

...så lägger man i flisor, klövesten för att ge stadga. Vi får veta att ett av de vanligaste felen man gör är just att stenarna inte är ordentligt förankrade med klövesten och murarna därför lättare skadas av vibrationer från vägar även om de ligger tre, fyra meter bort.

Lunch i den lilla skugga som går att hitta.

Oj, oj oj!

Mer teori och nu är det stenverktyg som står på schemat.

Konsten att klyva med stenkilar.

Det sjöng så vackert i stenen när Kjell knackade och vips så sprack den.

Att göra ett decimeter djupt borrhål för hand tar cirka en timme så här borrades det med maskin, men alla fick prova på för hand också.

Gatsten från olika länder. Porfyr från Italien, ljus sten från Grekland och svensk granit. En stenhuggare i Bohuslän skulle klara att hugga två smågatsten "knott" i minuten.

Det här blev en mycket mer spännande och rolig dag än vi nånsin vågat hoppas på. Tack alla!

Ett arrangemang i samarbete med Kronobergs läns hembygdsförbund och Studieförbundet Vuxenskolan i Alvesta.

Nu ska vi bara bygga klart resten...

Instagram @atligatradgarden

Länksamlingen TrädgårdsFägring

Studieförbundet Vuxenskolan, Alvesta

Kronobergs läns hembygdsförbund

Lite grand från ovan

Mannen hyrde en lift för att måla huset och jag passade förstås på att fota från ovan.

Gräsrundeln fungerar som ett torg där det händer lite av varje och många funktioner är samlade runt. Just nu skolar jag om frösådda perenner, planterar ut det sista förgrodda och diskar monstruösa mängder krukor.

Framför växthuset till vänster, men bakom häggmispeln odlar jag i fem pallkragar, oftast olika projekt för tidningar, så även i år.

Bakom vita växthuset ligger Ätliga skogsbrynet där jag skapar ett mer självskötande område med fleråriga grönsaker, bärbuskar och nötter.

Mellan växthusen, men bakom staketet rör vi runt ordentligt mellan flyttblocken. Täcker med tjocka lager tidningar och fyller upp med schaktmassorna vi gräver bort när vi grundar för stenmuren. Hit ska sen massor av strutbräken, mängder av ramslök, humle, nävor och annat skoj flytta till ytterligare ett ätligt område som ska få förvilda sig.

Sen kommer Lilla växthuset som ligger i Snigelfortet. En lådodling med bockad plåtsarg som hindrar fritt inflöde av marodörer.

Närmast i bild zinklådor med luktärtor och Mor Kristins buskbönor på insidan.

Det är på dessa ytor jag rör mig mest, ilar hit och dit mellan olika stationer. Arbetsrummet med ståbord, vatten, krukor, jord, hinkar, kannor, nässelvatten och annat ligger inramat av växter vägg-i-vägg med lilla växthuset på baksidan. Bord och stolar används mest som avställningsytor. När vi fikar eller har gäster sitter vi på andra ställen i trädgården, gärna under äppelträden eller kanske i lusthuset.

Nu har jag vridit lite grand på korgen och befinner mig ovanför syrenbuskaget som delar av mot huset och högt över äppelträden. Under grönskan där ner finns umgängesytor och rabatter, även om det är svårt att tro från denna vinkeln. Huset är nyfärgat.

Så här ser jag ut när jag roar mig i luften och så ser ni vyn mot garagen och parkeringen som jag aldrig visar annars.

Liften styrs med en joystick och den går att "köra" hur som helst åt alla håll. Även korgen går att vrida. Riktigt kul mojäng! Trixet var att manövrera under ledningen eftersom det blev tajt mot syrenerna, men jag fixade det med.

Allt gott

Instagram @atligatradgarden
Länksamlingen TrädgårdsFägring

Mina odlingar - Södra filialen

Nu startar jag ytterligare en serie som jag tänker varva med tomatinlägg under sommaren. Den kommer att handla om de odlingsplatser jag använder som Potagen med stora plåtlådor, pallkragarna, växthusen, Ätliga skogsbrynet, trädgården och Södra filialen. Varje ställe är speciellt på olika sätt och kräver olika odlingsteknik och lämpar sig för olika växter.

Men hur ser hon ut, människan... Man får faktiskt inte se ut hur som helst bara för att man är på landet, brukade mamma säga, så jag kan inte skylla på uppfostran, men praktiskt är ändå bäst.

Södra filialen är egentligen mannens föräldrahem i grannbyn, en bondgård där marken är utarrenderad och två lägenheter just nu renoveras för uthyrning. Här odlar jag sen cirka 10 år tillbaka svärmors land som ligger i den stor fruktträdgård. På hennes tid plöjde svärfar upp stycket med traktor och varje säsong räfsades nya bäddar ihop.

Min tanke har varit att förbättra jorden med den egna hönsgödseln och skadat ensilage från ekobonden, tills jorden blir tillräckligt porös för att inte behöva grävas varje år. Att få riktigt justa djupsängar helt enkelt. 

Steg 1 var att mäta upp sängar och gångar och vara konsekvent med att inte gena över och kliva i bäddarna utan verkligen använda gångarna. Sen har det handlat om att tillföra organiskt material i mängder så att jorden blir porös, full av liv och vattenhållande. Särskilt stor skillnad märks det efter bäddarna med pumpor eftersom täckningen kunnat läggas tjockare och mer sammanhängande.

Skiss över bäddarna, så jag har koll på att allt får plats och hamnar rätt i växtföljden.

 
Området är på 150 kvm sen jag utökat för att kunna tillämpa sexårig växtföljd. Det är mycket arbete med att komma igång på våren. Ordna bäddarna, kantskära, hägna in med kycklingnät mot kaniner, sätta upp armeringsnät för bönor och ärtor att klättra på, bygga tunnlar, så och sätta ut plantorna. Det vore omöjligt för mig att sköta detta för hand om vi inte hjälptes åt i början och sen tillämpade täckodling så det i stort sköter sig självt under sommaren.

Så fort gångarna är färdiga täcker jag dem med ett tjockt lager så att de är "räddade" från ogräsrensning. Sen täcker jag ytorna där det ska växa gurkor och pumpor eftersom de plantorna kommer ut sist av allt och landen skulle hinna bli helt gröna av ogräs annars. Efter hand täcker jag mindre ytor också. För det mesta behöver en hel del ändå ogräsgrensas åtminstone en gång. Täckningen håller fukt fantastiskt bra och tillför näring under nedbrytningen. Det gör att det vissa år helt går att undvika vattning om jag har lite flyt och kan så och plantera när det är fuktigt väder. Idealet är att det finns ett hyggligt täcklager kvar till hösten som fortsätter att hålla orgräset borta.

Svärfar tyckte inte det så grant ut och förstod inte vitsen med allt skräp, så första året hade jag plötsligt fått hjälp med att avlägsna hela täcket på hösten. Oj vad ogräs det blev kommande vår och vad vi fick ligga i. Var nästan på väg att ge upp, men han menade ju väl.

På södra filialen odlar jag vinterförrådet av rödbetor, morötter, potatis, kål, jordärtskockor, olika sorters lök, kokbönor, bondbönor, pumpor, gurkor och blommor. Kort sagt sånt som jag inte behöver till köket varje dag utan klarar sig med tillsyn en eller ett par gånger i veckan. På hösten blir det skördedagar då vi fyller korg efter korg med allt som ska ner i jordkällaren.

@atligatradgarden
Länksamlingen TrädgårdsFägring

Vad säger tomatbladen? del 1

Är det nån som tänkt på tomatbladen? Nej, det är nog mest smaken på tomaterna som intresserar och bladen liksom bara finns där.

När man ställer om fokus och tar på sig bladglasögonen finns det en hel del att upptäcka. Bladen ge ledtrådar om släktingar, hur de vill växa, övervattning, för lite vatten, näringsbrister och sjukdomar, men jag delar upp detta på fler inlägg under sommaren.
Trots att tomatblad kan se så olika ut, känner vi ändå genast igen dem

Mest spännande blad denna säsongen har bubblaren 'Silvery Fir Tree'. En röd busktomat som sägs ha krämigt välsmakande kött, plattrunda, ljusröda tomater i generös mängd, höjd 90 cm. 
Jag tycker nästan den är värd att odla bara för sitt skira bladverk.
Faktum är att när tomaten först kom till Sverige på 1500-talet var det just som prydnadsväxt.

Det här får man väl kalla ett ganska ordinärt tomatblad och man anar släktskapet med potatis. Själva tomaterna är det däremot inget ordinärt med. Det är en så kallad 'Evighetstomat' och frukterna kommer aldrig att mogna helt utan hålla sig saftiga och friska långt in på nästa år. Ingen kulinarisk höjdpunkt utan mest en kul sort att ha i sortimentet. Det är bara tomaterna man sparar, själva plantan blir för stor och får återgå till kretsloppet som övriga när hösten blir för kall. Hög, tjyvas.

Tomat eller potatis, ja blommorna brukar avslöja om inte annat. Potatisblomning brukar vara vit, rosalila eller lila, medan tomaternas är envist gula. Tomater med potatisblad skvallrar om att de ofta är känsligare för värme än andra sorter. Det vill säga pollenet gillar inte alls för höga temperaturer och här bör man se upp lite extra. 

Vid 35 grader dör det mesta pollen på alla sorter. Idealet är att inte utsätta pollen för över 30 grader så det gäller att ha god ventilation och skugga växthuset. Har man ett litet växthus kan stora vattendunkar eller tunnor med vatten utjämna temperaturen till en viss gräns. Skuggväv gör stor skillnad och har man betonggolv kan man alltid spola golvet, men det tar förstås både tid och slösar vatten. I fjol bar jag till sist ut alla hinkar från växthuset.

"Potatisbladet" ovan tillhör en 'Bloody Butcher' som är en tidig busktomat, ca 90 cm, med medelstora, mycket saftiga, röda tomater. Hyggligt god som bastomat, men för mig är det viktigaste att ha nån med normalstora som ger tidigt och rikligt. I år har den haft det tufft med kyla och övervattning vilket försenat fruktsättningen lite, så än så länge gosar sig ett par plantor i växthuset, men de kommer att må bäst utomhus under sommaren.

Ampeltomaten 'Pendulina' med sitt hängande, buskiga växtsätt är däremot på gång och levererar fantastisk, söta tomater med fyllig smak. Snygga också.

@atligatradgarden
Länksamlingen TrädgårdsFägring

Många faror lurar på hönsen

Hönsen är en fantastisk och produktiv del i trädgårdens näringskedja, förökar sig och föder många, inte bara oss. Dagligen vaktar skatan på tillfälle att ta sig in genom dörren på som står glänt och skutta längst in i det allra heligaste i hopp om att sno nåt ägg i redena innan vi hinner dit. En och annan framgångsrik eskapad gör mödan värd att försöka igen och igen.

Ett år hade igelkotten slagit läger med sju ungar i förrummet.
Å, så gulligt! Vi har en igelkott är det första man tänker, men i nästa varv förstår jag att det är äggtjuvar som bosatt sig i skafferiet.

Att råttor dras till hönshus är säkert allmänt bekant, även om kisse är bra på att hålla dem i schack och ibland väljer att övernatta i hönshuset när det ska jagas på allvar. Hönsen har inget emot detta. Nån gång har det faktiskt hänt att nån halvfet råtta suttit på rumpan och ätit hönsmat direkt ur foderautomaten när jag öppnat dörren, men det är ett tag sen nu. Äckligt jag vet, men det är sanningen. Allt med höns är inte ulligt och gulligt.

Nåt som jag också lärt mig är att räven valpar i slutet av mars och veckan innan provianteras det. Det vill säga nån höna stryker med. I år var det min fina tupp. I fjol rensades flera hönsgårdar i byn helt. Det är svårt att helt skydda sig.

Sen har vi mården, illern och duvhöken på hösten. Att hönsen lyckas föröka sig och bli fler överhuvud taget är nästan ett under med alla faror som lurar runt hörnet. En höna kan mycket väl ruva fram 20 kycklingar, men man kan anta att det inte skulle bli många kvar om hon levde i det vilda. Jag tänker på änderna som börjar med en lång rad ungar efter sig som stadigt krymper under sommaren tills det är bara två, tre kvar. Så sorgligt, men det är ju så naturen fungerar. 

Nåt som fåglar och höns har en medfödd skräck för är ormar. Jag har en gummiorm som jag lagt på olika ställen i trädgården och sen studerat hur hönsen beter sig. 4-5 meter ifrån kommer varningsläte och de går inte närmare. Detta utnyttjar jag genom att lägga ormen där jag har en känslig gröda som behöver växa till sig lite innan hönsen får komma nära. Det funkar på andra fåglar också om man t.ex. vill ha mossan på en sten ifred för koltrastarna.

För ett par veckor sedan låg ormen under häggmispeln där jag brukar ha den ibland för att rädda den hårt ansatta myskmadran. Tänkte, att mannen lagt ut den, men vid nästa ögonkast såg jag att det inte var min orm utan en levande.  Så märkligt att den placerat sig just där gummiormen brukar ligga och dessutom hade samma storlek och snarlik färg. Dvs den var kolsvart. Eftersom ormen i sin överraskning tyckte det var bäst att stelna och ligga helt still minst en kvart, fick jag gott om tid att studera och hämta kameran. Inga gula fläckar, men alla snokar har ju inte fläckar. Inget sicksackband, nej alla huggormar har ju inte mönster, likaväl som det faktiskt finns mönstrade snokar. Det enda säkra sättet att artbestämma är att se hur pupillen är formad. Lyckades förstora och ljusa upp tillräckligt för att se rött öga med elliptisk pupill, alltså säkert tecken på huggorm. Snoken har rund pupill oavsett om den är grön, grå, svart eller till och med har sicksackmönster. Känns viktigt att veta vad man har för djur kring sig om olyckan skulle vara framme.
Noterade också att hönsen som alldeles nyss gick vid staketet och sprätte nu tryckt ihop sig vid sitt SPA och ser alldeles villrådiga ut.

Funderade lite över vad som kunde förmå ormen att våga sig in på tomten där vi rör oss hela tiden. Kanske törstig, kanske på väg till hönshuset. Vi hittade för ett tag sen ett ömsat skinn bakom uthuset, alltså baksidan av hönshuset och mannen stötte ifjol på en svart orm i högen med reservsten.

Jag har inget emot orm i närheten av tomten utan vill gärna leva sida vid sida. Jobbar för mångfald på alla sätt i trädgården och det gäller även orm. Tycker till och med det är lite coolt att ha ett fridlyst djur i närheten och dessutom en helsvart huggorm. De sätter i sig en mängd gnagare som annars ställer till skada i odlingarna om de blir för många, men jag vill förstås inte springa runt och snubbla över orm eller riskera att katten blir biten i tassarna. Alla bett innehåller inte gift, men man kan ju få andra infektioner.
Efter att ha passerat vår närgångna granskning återvände ormen till sitt och jag hoppades att den skulle blivit tillräckligt avskräckt för att hålla sig i skogen.

 
Halvdassig morgon. PiaFia och hennes tuppkyckling har just börjat gurgla vid vattenfatet som är spetsat med en nässla. Hela flocken anser att detta är bästa vattenhålet i trädgården, men de andra har börjat dagen med matrunda. Två hönor ruvar. Frid i trädgården, men i hönshuset är saker på väg att hända.

Mannen hämtar mig. Han har nyss, nästan stigit på ormen som ligger på stentröskeln på väg in. Han hann förlänga steget och kliva över.
Aha, då var det ändå hönshuset som lockade! Vad gör vi? Jag får bestämma och väljer att ge den en tredje chans. Den förpassas till sin stenhög igen. Nu borde den väl ge sig.

Men så i förrgår var den där igen. Helt otroligt! Man måste väl ändå beundra detta mod och detta luktsinne. Tänk vilket sug efter protein den måste ha för att ge sig in på människomark, med dundrande automatsvarvar vägg i vägg, träskotramp, oljelukt, bilhjul, motorer, vasst knarrande grus, röster. Vågar mig nog på en gissning om att det är en hona som snart ska föda. Hon är hungrig. Hon har cravings!

Nu var måttet ändå rågat. Trots min beundran för denna modiga varelse så skyfflades hon ner i en hink och förpassades till ett lämpligt stenigt område 2 km bort, utan hus i närheten. Förhoppningsvis finner hon sig väl tillrätta och vi slipper fler överraskningar. Hönsen hann inte märka nåt. Förstora och se så vacker hon är.

Instagram @atligatradgarden

Länksamlingen TrädgårdsFägring