Nykläckt

Petra kunde inte hålla sig längre. Mitt i ruggigaste vintern var hon bara helt tvungen att ruva. 

Silkeshöns har kvar sina ursprungliga instinkter och styrs av ljus och hormoner. Varje vinter är det någon i gänget vars hormoner skriker ruva, RUVA, RUVA! Hönan lägger sig bekvämt tillrätta fast besluten att ligga kvar där på samma ställe tills det händer nåt, med en eller annan kortare bensträckare emellanåt. Det tar 21 dygn. Under de sista ruvningsdagarna har jag inte sett nån höna resa sig över huvud taget. Uppgiften är att hålla äggen varma och rotera dem lite grand med jämna mellanrum. Jag tror hon går in i sin egen bubbla och bara är, äter mindre, dricker mindre, bajsar inte så ofta men rejält när det händer. Gissningsvis går ämnesomsättningen ner men när första kycklingen börjar ge livstecken från sig genom att såga igenom skalet blir hon aktiv, pratar, kluckar, kommunicerar. Man behöver sällan lyfta för att kolla om kläckningen är på gång för det märks på hennes beteende. Skulle äggen vara obefruktade kan det hända att hönan envist ligger kvar ändå och kan till och med dö på sin post om man inte hjälper henne att komma igång. För att inte slita på hönan i onödan är jag noga med att hålla reda på dagarna. Tre dagar tycker jag är okej att gå över inte mer.

Innan jul var det Astrid 7 år, min mest erfarna höna, som låg en runda. För första gången nånsin blev det inget. Vi, Astrid och jag, var överens om att hon gjort sitt bästa och hon tyckte det var okej att gå tillbaka till flocken när jag lyfte upp henne, men som sagt hon är erfaren och kanske är hennes hormoner inte lika påstridiga heller, med ålderns rätt.

 

Så här ser man ut när man ruvar, liksom när man håller de små varma. Man intar ett neutralt värdigt, ansiktsutryck, njuter av att ha det välbäddat och egen kupé.

Jag stör friden genom att lyfta fram trillingarna. Genast börjar den vita försöka gå runt och tillbaka till "sin vinge" Den har kläckts först och är lite mer försigkommen. Petra väntar tålmodigt tills kycklingarna har flyttat sig lite innan hon lägger sig tillrätta igen, brer ut vingarna och erbjuder sitt trygga beskydd. 

Så här ser en riktig tröttmössa ut, fyra dagar gammal.

Normalt bor den lilla familjen i ett eget litet hönshus och tillbringar den mesta tiden med att vila i en holk i halvmörkret. Kycklingarna sover mestaldels precis som andra små barn. Hönshuset värms upp av vattenrör som går längs väggen och värmelampa.

Det där med gener är spännande. Tuppen är kolsvart, hönan också, men det behöver inte vara hennes ägg utan kan vara nån av de viltfärgades.  Ändå blir det två viltfärgade och en vit kyckling. Det är cirka tjugo år sen jag hade vita höns och tupp, men genen finns kvar. Nu mörknar de oftast i fjäderdräkten efterhand de växer, men jag håller tummarna för en riktigt kritvit och att det blir en höna.

Allt gott