fredag 15 februari 2019

Tankar om självhushållning

Självhushållhållare kallare jag mig ibland lite slarvigt och känner mig i gott sällskap när det kommer till odling av grönsaker. De flesta av oss tänker nog på att bara kunna kliva utanför dörren och hämta det man behöver i grönsaksväg i alla fall under sommahalvåret. Gott nog!



Andra menar att självhushållning var nåt man sysslade med på landsbygden för tre, fyra generationer sen. Jag tänker på farmor och farfar som hade hushållsgris, häst och odlade säd, lin och potatis på ett litet "ställe". Om man hade nån ko vet jag minsann inte, men det ystades, slaktades, gammelfarfar spann och farmor vävde handdukar av linet. Bykvinnorna gick samman och gjorde eget potatismjöl. Man eldade med ved, fiskade och farfar ryckte ut med hästen när doktorn behövde skjuts. Det blev lite kontanter i kassan. Självförsörjande kan man tänka, men mycket behövde ändå köpas i Backmans handelsbod med taket fullt av hängande varor och ettöresgodis i glasburkar på köpmansdisken. Inte minst var det säkert väldigt kännbart under krigsåren när socker, kaffe, mjöl, kakao, fotogen och allt möjligt ransonerades. 

Går man ännu längre tillbaka till samlar- och jägarsamhället så var inte ens de självhushållande till hundra procent. Säkert bytte man till sig flinta från trakter med rik tillgång och god kvalité, torkad fisk från kusten och pälshandeln söderut var nog omfattande. Salt, kryddor, örter, vapen, verktyg, smycken, vackra tyger, lockade nog också efter hand. 



Så begreppet självhushållning är relativt. Självhushållningsgrad tycker jag är mycket bättre bergrepp att prata om och den strävar jag ständigt efter att höja. Självklart köper jag saker jag verkligen vill ha, men det handlar ofta om ting som står sig länge både vad det gäller kvalité och mode. Många gånger begagnat dessutom. Det är förvånansvärt mycket man egentligen inte behöver. Teknik för fotografering och kommunikation (som både är arbete och nöje) tillhör tyvärr färskvarorna med tydligt bäst- före-datum och står för den större delen av utgifterna under ett år, till och med mer än hem, hushåll och resor.

Jag tycker det är ganska spännande att utmana mig själv och hushållet att kunna tänja gränserna mot högre självhushållningsgrad varje år. Vi har till exempel solel som täcker hushållsbehovet en stor del av året, egna brunnar och eget reningsverk för avloppsvatten. Vi har inga anställningar utan är våra egna chefer i varsin enskild firma. 
Att planera odlandet så att det inte bara är palsternackor kvar i jordkällaren vid denna tiden på året utan att det fortfarande finns en del att välja på i förråden är en ständig utmaning. Ibland växer nån gröda fantastiskt bra och ibland är missväxten total. I fjol blev till exempel löken helt skövlad av kaniner redan innan midsommar. Att tänka kreativt när det gäller att hitta på nya maträtter när kylen svämmas över av squash eller odla och lära mig många olika sorters kryddor och nya växter att piffa upp vardagsrätterna med, blanda teer för vinterbehovet, samla bär, svamp och örter. Allt sånt är kul och utmanande.



Ibland leker jag med tanken på hur hushållet skulle klara sig vid en total mörkläggning av landet, en omfattande krissituation alltså. Om det inte skulle finnas nån el, ingen värme och inga transporter. Tänk bara att inte kunna handla i matbutiken på flera veckor! Jag antar att bensin och diesel skulle ta slut rätt snart, liksom gasol. Kanske skulle vi klara oss några veckor genom att skrapa ihop skvättar från olika fordon till elverket och laga mat på gasol i husbilen. Sen skulle det handla om öppen eld med ved från skogen som vi skulle släpa hem med mycket möda. Byns hästar skulle få skolas om till dragare och gamla dammiga kärror rotas fram och lagas. 
Matlagningsfett blir nästa bristvara, så stekt mat går bort och grytorna får plockas fram. Det skulle nog bli en helt annan kosthållning med mycket mos och soppor. Ransonering på salt och kryddlandet skulle bli en guldgruva liksom kunskapen om ätligt i naturen och de ätliga perennerna. Mannen skulle få lägga om från nöjesjägare till att anpassa sig efter hushållets behov och när nån lyckats fälla en älg skulle den delas mellan släkt, vänner och grannar. Grannens kor skulle få handmjölkas och alla med fungerande händer skulle bli tvungna att hjälpa till, ändå skulle nog de flesta få barmhärtighetsslaktas.

Redan efter en eller ett par veckor skulle vi åter befinna oss på samlar- och jägarnivå. Så vilka tror vi att vi är egentligen? Invaggade i falsk trygghet, smarta och högstående. Jo pyttsan! 



Efter ett av mina såna tankeexperiment känner jag mig extra tacksam över våra egna brunnar med hyggligt vatten, att det än så länge finns ätlig fisk i sjön och att vi har kunskap om hur man använder ett nät, att jag har ett välfyllt fröförråd och vet hur jag ska samla frö av både morötter, rödbetor och rovor. Att kunskapen om ätligt i naturen är god, att jag har tillgång till mark, en cykel och att jag kan koka soppa på en spik.


Så vart vill jag komma? Egentligen bara ge en tankeställare. Rannsaka mig själv om jag inte kan sträcka mig ännu lite längre i år utan att bli dumsnål. Jo, man kan alltid sträcka sig lite längre och man kan gå ihop och hjälpas åt. Är jag allergisk mot bin kanske jag kan byta till mig honung av grannen. Odlingsmark kan hyras eller lånas. Orkar inte min kropp kanske jag ändå kan bistå yngre med kunskap. Orkar jag inte skörda mina äpplen, kan nån annan få chansen i utbyte mot ett par burkar mos. Vi kan alla göra nåt.

Det blir också så tydligt hur nära vi faktiskt hör ihop med naturen och djurlivet och att ensam sällan är stark.

Att ständigt höja självförsörjningsgraden hör nära ihop med att slita mindre på vårt gemensamma klot, att ha en god känsla i magen och sova gott på natten. Att sluta bry mig skulle vara som att ge upp och sluta leva. 

Hur känner du? Ska du utmana dig själv inom något område i år?

Länksamlingen TrädgårdsFägring HÄR









16 kommentarer:

  1. Så många tänkvärda ord att läsa.
    Du är så otroligt duktig med ditt odlande, tar vara på allt.
    Här blir det absolut inga utmaningar i år, känns som att det mesta kommer att få bli orört.
    Operation onsdag nästa vecka.
    Trevlig Helg!

    SvaraRadera
  2. Åhh vilket tänkvärt inlägg Anette och så viktigt det är att ha med sig att vi är väldigt sårbara i dagens tekniksamhälle. Stäng av strömmen och vi är strandsatta. Gammal kunskap försvinner som vi borde värna om och föra vidare. Du är en stor förebild med ditt tänk och din odlarkunskap.
    Hos mig blir det mer odlande till sommaren i köksträdgården och graden av självförsörjande kommer att öka markant, hoppas jag.
    Ha det så gott och en riktigt trevlig helg !
    Kram/Isa

    SvaraRadera
  3. Bra och tänkvärt inlägg. Jag är ju uppvuxen på landet och känner mig lite närmare problemen som skulle bli men också mer införstådd med det som behöver förändras. Tänker att man hade en hyfsat hög självförsörjningsgrad förr om man betänker de byten man gjorde - för så fungerade det här. Men ensam helt självförsärjande - det blir ganska magert tror jag. Och om den situationen uppstår så kommer nog ganska många vilja ut på landet och vi kommer få 'slåss om resurserna'.

    Du är en stor inspiraitonskälla :)

    Ha en fin helg! Kram, Carina

    SvaraRadera
  4. Underbar läsning och så tänkvärt. Vi pratar ofta om detta här hemma.Om att hjälpas åt, dela på resurserna och tänka ett varv till. Som förra året tex. alla hade stora äppelskördar som på många ställen bara låg och ruttnade. Vi fick fem äpplen. Att jag som är rörlig kan plocka svamp och lingon och byta med min mamma som kan sticka raggsockor. Ja för det kan inte jag. Ja lite så... Kraaaam Pia

    SvaraRadera
  5. Hej Anette!

    Ett klokt, genomarbetat och tänkvärt inlägg Anette!

    Alldeles för ofta numera känner jag att vårt samhälle glider isär och utvecklas i två helt olika riktningar. Å ena sidan finns de som insett hur sårbara vi är och att sårbarheten ökar i takt med ett förändrat klimat. Att kraftigare stormar, bränder och häftiga skyfall gör att två hål i väggen inte med säkerhet levererar den elektricitet som vi tar för självklar och att bristen på rent vatten blir allt mer akut i delar av landet.

    Den delen av befolkningen som inser allt detta vet också att vi behöver varandra såsom din tillbakablickande historia visar. Ensam är inte stark och vi måste alla ta vårt ansvar och fundera över vår livsstil och hur vi kan minska belastningen på vår natur och vårt klimat.

    Läste nyss en artikel om det nya yrket influerare som lämpligen kan exemplifiera den delen av befolkningen som är illa förberedd inför eventuella kriser. Ett yrke som går ut på att manipulera människor att öka sin konsumtion av allsköns produkter, oftast saker som ingen behöver och där den som är duktig att påverka belönas med produkter eller utlandsresor. Konsumtionen som livsstil är förödande för individen och för vår natur som skall leverera allt från en ny färg på nagellacket till ett nytt kök med senaste trenderna. Motorn i denna köpkultur är ständigt missnöje som reklammakarna utnyttjar på ett särdeles utstuderat sätt. Det upplevs som en frihet att köpa grejor som omgående mister sitt värde och måste ersättas. Men den upplevda friheten att konsumera ser märkligt likadan ut trots känslan av självständigt val.

    Ursäkta ett långt inlägg men ibland blir jag rent ut sagt upprörd över bristen på solidaritet med både människor och natur.

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för kloka ord och engagemang! Här är man välkommen att skriva så långt eller kort man vill.
      Kram
      /Anette

      Radera
  6. Klocka tankar som jag blir rädd av att tänka på! Förhoppningsvis hjälps vi åt för det är så gott som ingen som är självförsörjande. Men det blir säkert fler jägare, fiskare, odlare osv om den stor olyckan kommer och allt trygghet brakar ihop???
    Är så glad för att jag fått igång två burkar mjölksyrade grönsaker nu. Tack vare ditt tidigare inlägg!
    Trevlig helg!

    SvaraRadera
  7. Ditt inlägg fick t.o.m. mig att tänka till ordentligt, jag som aldrig odlat något matnyttigt i någon större utsträckning trots plats. Men...nu är det nog lite för sent att börja, har fullt upp med att orka ta hand om trädgården. Kroppen säger ifrån ganska snabbt nu för tiden, men några år till ska vi väl greja det. Men att då starta upp med en massa grönsaksodlingar, det är tyvärr inte att tänka på. Jag får nöja mig med lite tomater, chili, vindruvor och kiwi i växthuset - och utan att känna mig skyldig faktiskt!
    KRAM/Susie

    SvaraRadera
  8. Kloka, skrämmande men tyvärr inte helt osanna tankar, i den takt vi missköter vårt kära jordklot och dess atmosfär så kommer vi närmare och närmare ett scenario där vi inte längre kan äta det vi vill. Däremot är jag rädd för att klimatförändringarna i sig kanske måste få oss att byta grödor, allt vi odlar idag kommer inte kunna odlas imorgon.
    Jag försöker utöka min köksträdgård för varje år, har visserligen en begrändad yta så någon självförsörjning är inte att tala om, men det känns skönt i bröstet att veta att familjen kan äta egenodlad, eklologisk lök, potatis och kryddväxter åtminstone en-två månader per år. Dessutom är den så mycket godare när man lagt kärlek och möda på den.
    Du gör ett grymt bra jobb och jag önskar fler hade ditt sätt att tänka och agera.
    Kram Annica

    SvaraRadera
  9. Hej Anette!
    Vilket bra inlägg, vi är lyckligt lottade som har en täppa att odla på. Intresset för att odla breder ut sig, och det blir allt vanligare med stadsodlingar, vilket är toppen för dem som inte har egen mark.
    Ha det fint /Marika

    SvaraRadera
  10. Klokt och tänkvärt, som dina inlägg brukar vara.
    Som du vet är min självhushållningsgrad ganska låg, odlar mest för sommarbruk, men krismedvetenheten är större. En scoutfamilj är alltid redo. Det som skulle bli svårast för oss är vattnet och efter sommarens torka funderade jag på möjligheten att borra en egen brunn. Dags att börja undersöka den saken nu och se vad som gäller i Stockholms stad.
    Kram.

    SvaraRadera
  11. Intressanta tankar, såna som du och din familj även min familj kan nog klarar sig rätt bra. Värre för alla som bor i stan. Ett sårbart samhälle har vi byggt. Ha det gott!/Monica

    SvaraRadera
  12. Mycket tänkvärt. Själv är jag uppväxt i storstaden och fortfarande väldigt stolt över minsta morot jag själv lyckas producera så jag hoppas på ett samhälle med återupptagen torghandel och en explosion av kunniga hantverkare i min närhet innan katastrofen är ett faktum. Själv fortsätter jag mina egna odlingsutmaningar med att försöka behärska den ena grönsaken efter den andra. I år funderar jag på att pröva kålroten.
    He en härlig helg /Lotta

    SvaraRadera
  13. Klokt och inspirerande. Du gillar ju verkligen att vara självförsörjande och ser det som ett ansvar också. Det är nog få som har kommit dit i sin självhushållarmognad men bra att utmana sig. Vi har länge funderat på hur vi ska klara oss om det blir ett långt strömavbrott. Långt innan den nuvarande kampanjen tog fart. Det är förstås inte självhushållning men det leder ändå tankarna åt rätt håll. Att alla måste kunna klara sig själva så bra som möjligt vid kris. Råkade höra en ung tjej på bussen som diskuterade ämnet med en kompis. Hon sa: men om det blir strömavbrott får man väl gå ut och hämta lite sushi. Självhushållnings-mognaden kanske inte var så väldigt hög där.
    Kram
    Helene

    SvaraRadera
  14. Så klok inställning och vi behöver verkligen fundera på hur vi lever ibland. Förra årets utmaning var att gå bikurs och skaffa bin, i år ska vi bygga hönshus och lära oss om höns. En utmaning som jag ser fram emot!Små, små steg i självhushåll!
    Så kul att läsa dina texter!

    SvaraRadera
  15. MYCKET tänkvärda funderingar!
    (Håller på att läsa i kapp). Kram från Eva Linnea

    SvaraRadera