fredag 1 september 2017

Odlingslotten


På besök i staden häromdagen fick jag ett infall att hälsa på min gamla odlingslott på Annaegärde.
Jag svänger in vid Stadsträdgården som förresten fått en stor fin skylt och parkerar på gräsmattan.
Det känns som att passera porten till ett annat liv, som att på en sekund segla igenom en tidsmaskin och landa på 1980-talet. En våg av nostalgi och ögonblicksbilder far genom huvudet.

Jag var i 25-årsåldern och bodde i en privat lägenhet några kvarter bort, visserligen med tillgång till gräsmatta och säkert hade jag fått krafsa i rabatterna också, men lotten var det givna stället att vistas på så ofta tillfälle gavs. 30 kvadratmeter ren lycka och avkoppling. Det var till och med så att när vännerna inte hittade mig hemma, var lotten ett givet ställe att leta på. Det var på den tiden när mobilen inte var mans egendom utan möjligen ägdes av en eller annan företagare och var stor som en jättebanan och internet inte var uppfunnet.



Går ett varv och konstaterar att de flesta verkar gett upp för säsongen, ogräset växer högt och torkade grönsaker står kvar. Kanske har de inte tillgång till vatten längre. Å andra sidan är dubbellotten bredvid min grön och fräsch. Det finns mycket att skörda, inte ett ogräs i gångarna och jorden är fet och svart. Är det verkligen möjligt att samme odlare är kvar som på min tid. Det verkar minsann så! Det var en ”gubbe” kanske närmare 50-årsåldern som kom från Norrland och raskt tog sig an den utarmade jorden genom att systematiskt gräva ner allt trädgårdsavfall han kom över från de andra lotterna. Med öronen rätt ut sög jag i mig det han hade att berätta. Det skulle ta mer än en säsong för materialet att kompostera sig, men det var helt okej bara man odlade uppåtväxande grödor nästa år och väntade med rotsakerna.

Det är rätt fantastiskt att man ibland vet precis vilket ögonblick som förändrat ens liv radikalt. Önskade starkt att ägaren till dubbellotten skulle dyka upp, men inte en människa syntes till. Det var ett stillsamt område förr också. Man kunde sitta länge på bänken under en av balkongerna och njuta av sitt verk och de andras med för den delen. Om jag nån gång stötte på nån människa var det oftast i all hast när nån hämtade grönsaker, plockade en bukett eller vattnade lite nysått, men jag var ju inte ute efter att umgås. De var alla minst dubbelt så gamla som jag.



En gång fick jag dock sällskap som jag kommer ihåg. Jag grävde och slet. Hyreshuset vid sidan av användes som kommunalt boende för missbrukare och en glad person hängde ut genom fönstret från andra våningen och skrek åt mig. Tjatade om att jag skulle komma upp med en bukett blommor, försökte på alla sätt få uppmärksamhet, vilket jag struntade i och jobbade på. Det hade pågått en bra stund när en av odlargubbarna dök upp och skrek tillbaka:
- Ge f—n i min dotter! Det blev tyst. Jag blev paff, men förstås tacksam. Det finns nån slags tyst sammanhållning mellan odlare och det känner jag fortfarande.
Vid ett annat tillfälle kom jag till lotten efter en veckas regnperiod och stötte på en av gubbarna.
Jag konstaterade att ohyran som jag sett på dillen veckan innan nu var borta. Tog för givet att det var regnets förtjänst. Nejdå, han hade sprutat med såpa! Oavsett om det var ren omtanke eller rädsla för att få sina egna grödor smittade blev jag glad, men skämdes lite också för att jag inte själv tagit itu med det snabbare.



Nu står det fyra pallkragar glest utplacerade på min gamla lott och ser väldigt övergivna och ut. Festen tycks vara över sen länge. Nån tröttnade redan när ogräsrensningen skulle påbörjats. Ser framför mig en ung entusiast och hoppas att hon också nån gång får vara med om det där avgörande ögonblicket som förvandlar hela inställningen till jorden och odlandet. Känslan av att man knäckt koden. Jag hoppas att hon också, för jag är säker på att det är en hon, kommer att få många fina stunder i solen med fågelsång, doft av vårregn, glädjen av frodigt egenodlat och färggranna buketter. Att hon får tid för eftertanke när hon vill vara ifred och ett eller annat överraskande möte som kryddar dagen. 



 Allt gott

18 kommentarer:

  1. Tänk så många minnen man har i sig, som poppar upp vid någon av alla platser, som har betytt något för en! Så underbara minnen du har!
    Kram, Monica

    SvaraRadera
  2. Tack för en härlig promenad "down the memory lane".

    SvaraRadera

  3. This is a really good idea that you have going on.
    ก็อตซิลล่า 2015

    SvaraRadera
  4. Så roligt att läsa hur ditt intresse för jorden började. Hoppas många flera får glädje av kolonilotter, och hjälp att komma igång.

    SvaraRadera
  5. Så många fina härliga minnen du har från kolonilott tiden.
    Jag känner igen mig när du berättar att "man gett upp för säsongen, ogräset växer högt och torkade grönsaker står kvar", så känns det här...funderar på om jag ska ta bort fler rabatter nästa år, eller kanske allihop. Just nu känns allt jobbigt.
    Men blir glad när jag läser din blogg och all den ork och glädje du har över att odla.
    Kram!

    SvaraRadera
  6. imagine so many memories you have, which pops up at any of the places that have meant something for one! so wonderful memories you have!


    หนังจีน

    SvaraRadera
  7. Härliga minnen och ett härligt inlägg!
    Kram från Titti

    SvaraRadera
  8. Min enda kommentar till detta är: Jag njuter av dina berättelser och ser allt i bilder! Tack!
    Kram Eva

    SvaraRadera
  9. Du får sätta en liten lapp vid dubbellotten och kolla av om det är samma ägare! I somras satt det en lapp på mina föräldrars sommarhus med en förfrågan om att få titta in då hon som skrivit lappen bott där som liten under somrarna med sin farmor. Ha en fin söndag! Här är det nederbördsdag. Kram

    SvaraRadera
  10. Om man skulle ta en tur till vår gamla kolonilott där allt "började"? Ditt inlägg väcker nostalgi även här:-)
    Kram

    SvaraRadera
  11. Kul att få en inblick i hur allt ditt odlande startade. Tack också för alla recept du delar med dig av! I år blev det inte många tomater här , men nästa år hoppas jag komma igång tidigt i nya växthuset:)
    Ha det fint!

    SvaraRadera
  12. Läsvärt och fint inlägg!
    Jag kan tyvärr inte minnas NÄR det hände mig, det där magiska ögonblicket när man "knäcker koden". Det har nog mer kommit succesivt och smygande, mitt odlarintresse. Jag kan inte ens skylla på mina föräldrar eller morföräldrar. Möjligtvis kan det komma från min farmors mamma, som drev ett litet jordbruk.
    Ha det gott! Kram EL

    SvaraRadera
  13. Himla fint skrivet om återseendet och tankarna däromkring!
    (Min ingivelse kom genom en dröm med en mossig sten och några frö. Den sa mer än hundra ord om tankarna jag haft ett tag att byta yrkesbana för att skapa liv och harmoni på till synes övergivna platser./ Luna

    SvaraRadera
  14. Minnen är härligt, särskilt de bra och positiva!
    Så kul att du redan som så ung som 25 år var så intresserad. Det är nog inte helt vanligt utan kommer mer med åren för de flesta tror jag. Du har verkligen mycket kunskap som du så snällt delar med dig av till dina bloggläsare. Tack för det!
    Kram, Ann

    SvaraRadera
  15. Så kul att du berättade om detta. Lite ovanligt att bli trädgårdsbiten så tidigt (i vår generation iallafall). För de flesta kom det nog successivt. Tror kanske att många som är unga idag och börjar odla ätbart har samma känsla som du redan tidigt. Det blir ju en sådan direkt belöning. Men gissar bara.
    //Helene

    SvaraRadera
  16. Påminner om området där jag har min odlingslott, aktiviteten är hög (eller ganska i alla fall) på våren, men så här års är det ganska igenväxt på många lotter. Min är lott ungefär någonstans mitt emellan de välskötta och de övergivna... Nåja, det kommer ju en ny säsong och nya chanser :)
    Roligt att läsa om dig och din lott!
    Hälsar
    Katarina

    SvaraRadera
  17. Så vackert du skriver och så kul att få följa med till din ungdom då känslan för odlandet väcktes och blev en del av dig. Under ungefär samma tid väcktes också mitt intresse, men jag "lufsade" runt i naturen och inventerade den svenska floran. Glädjen i att odla ätbart fann jag senare hos min svåger som sen minst 20 år tillbaka odlat en stor del av de grönsaker som han och min syster behövt. Dina grönsaker ser otroligt fina ut och det syns att du har god hand med dem.

    Blev lite full i skratt åt att du kallade de femtioåriga männen för "gubbar" och inser att för de unga så är man väl en "gumma" nuförtiden. :)

    Kram Anna-Karin

    SvaraRadera
  18. Vilket hjärtevärmande inlägg, jag blir alldeles rörd. Tänk vad lite omsorg kan göra, både för människor och grödor.

    SvaraRadera