Mammahormonerna flödar i hönshuset

Ensam lämnar tuppen Petter hönshuset. Spanar runt lite på de vanliga matställena. Kanske gömmer sig nån smula från igår, men nej, småfåglarna har städat väldigt noggrant.

När jag kommer ut möter han mig med en bedjande uppsyn. Idag tillsammans med ett krävande kacklande. Jo, jag vet vad uppsynen betyder utan understrykning. Normalt flyttar hönsen på sig när man kommer eller åtminstone vänder rumpan till, men ögonkontakt och några försiktiga steg framåt, betyder sugen. Ge mig MAT!
Det finns väl sammansatt föda inomhus, men det ska vara godbitar utomhus också och helst nåt han kan locka hönorna med och på insektsfronten är det ganska fattigt så här års. Hämtar bröd medan Petter hänger mig i hasorna till garagedörren och småtrampar otåligt utanför medan jag prasslar med brödpåsen.

Så snart brödbitarna är framme uppger han ett glatt och intensivt kacklande. Ingen kan missta sig på att här händer det viktiga saker och Snövit dyker genast upp. Hon är okej och han går gärna med henne hela dagen om hon bara hade varit lika intresserad av honom. Nej, hon far hit och dit och gör faktiskt skäl för uttrycket "Yr som en höna". Hade hon varit människa skulle hon nog fått nån diagnos med bokstäver. 

Men var är alla andra. Petter ser både hängig och uppgiven ut. Att han är mitt i ruggningen, alltså byter fjädrar gör inte saken bättre. I nacken lyser fjäderpennorna vita utan fan och vingarna är spretiga.

I hönshuset råder det babyboom. Tonåringar som ljust bestämt sig för att flytta in i stora hönshuset.

Småkycklingar som helst håller sig så nära mamma som möjligt och piper oavbrutet utom när de sover. Mammor som kluckar tillbaka. Nån höna som ruvar och nån som gett upp.
Extra mammaburar inflyttade och så trångt att det knappt går att komma fram. Det är hur gemytligt som helst och det tycker även hönorna som inte har kycklingar. Mammastämningen har helt enkelt smittat av sig på hela gänget. De kommer knappt sig för att värpa.

Till och med gammelhönan Astrid, 8 år, har känslor fast det inte blivit några kycklingar på två år, men högsta hönset är hon ändå i kraft av sin ålder.

Nån gång per dag lyckas tuppen med lite hjälp av havregryn och matrester locka ut gänget och plötsligt är han sitt gamla jag, övervakar, visar upp en och annan godbit, spanar efter inkräktare, men så snart maten är slut försvinner alla in i mammabubblan igen. Till och med under de vackra brittsommardagarna stod de inomhus i dunklet och tryckte istället för att äta gräs och gå sina rundor.

Nog tycker jag lite synd om Petter.

Allt gott

Länksamlingen TrädgårdsFägring HÄR
*