Årets bästa loppishändelse

Loppisar är trevliga ställen att trädgårdsfynda på och när
idrottsföreningen i det lilla samhället Simlångsdalen utanför Halmstad ordnar loppis packar vi husbilen och drar iväg. Evenemanget lockar 7-8000 besökare som under två intensiva söndagstimmar fyndar allt från husgeråd och konst till möbler och gräsklippare. Det är gemenskap och fest.

För många är samhället Simlångsdalen i Halland med sina knappt 600 invånare, bara några hus som man passerar längs väg 25 på väg nån annanstans. Det fantastiska är att man har en stor och aktiv idrottsförening med nästan lika många medlemmar som det finns invånare.

Under året arbetar frivilliga med att sortera och ta hand om skänkta saker som lämnas till lagerlokalen.

Man tycker att invånarna i Simlångsdalen inte borde ha fler saker kvar att skänka och att de måste ha de mest välstädade garagen i hela Halland, men det förnekas bestämt när man pratar med inblandade.

Det cirkulerar flera historier om fantastiska köp.

Det var damen som för några tior köpte en matta och gick med den till kemtvätten. Där ville man inte befatta sig med en sån dyrbar handknuten matta. Den visade sig nämligen vara värd upp emot 30.000 kr. På loppisen hade de funnits en likadan till, men ingen visste vart den tagit vägen.

Viljan att sälja är stor. En gång kom det en köpare och frågade efter mortlar. Jodå, det har vi, svarade säljaren och knatade raskt hem efter hustruns stenmortel. Själv var hon på jobbet just då men överraskningen torde ha blivit stor när hon kom hem och mortelns plats var tom.

En barnvagn tillhörande en funktionär råkade också bli såld ett år.

En stor del av charmen i Simlångsdalen är de speciella reglerna. Man handlar nämligen inte hur som helst. Den första timmen får man bara gå runt och titta. Det finns möjlighet att lägga bud på sakerna genom att meddela en funktionär vad man vill betala och en tejp med summan fästs på saken. Nästa spekulant kan höja budet. Det gäller att hålla ögonen på den tysta budgivningen om man verkligen är intresserad och dessutom kan man ju ha saker utspridda över hela planen som man budat på. Vitsen med detta är att förstås att funktionärerna inte behöver prissätta. Minsta bud är tjugo kronor. Tillgång och efterfrågan får styra. När startskottet går gäller det högsta budet en halvtimme framöver. Sen går det att omförhandla. Låter det krångligt? Ja, första gången hängde jag inte med i svängarna, kände mig mest förvirrad och kom bara hem med några småsaker. Knep och tricks är en del av charmen, men samtidigt blir det här sättet ganska demokratiskt eftersom inte ens antikhandlarna kan delta i mer än en budgivning samtidigt när det uppstår olika miniauktioner kors och tvärs. De flesta saker hittar dock sin ägare utan budgivning.

I högtalarsystemet förklaras budgivningsreglerna och prick klockan elva går startskottet.

Sekunderna innan kan man nästan känna hur luften dallrar av spänning. Man står vid den sak man helst vill ha beredd med jämna pengar i fickan och försöker se ointresserad ut.

Fem minuter kvar meddelas det i högtalarna, en minut, trettio sekunder och spring nu inte ner varandra... tio sekunder, nio, åtta sju, hjärtat bankar... sex, fem, fyra, tre, två, ett, PANG! Skottet går. Varje funktionär har plötsligt tio, femton personer runt sig med sedlar utsträckta i luften. Man får inte lyfta upp sin sak förrän den är betald och budgivningar startar spontant. Så fort man fått funktionärens uppmärksamhet och lämnat sina pengar skyndar man vidare till nästa utsedda sak på ett annat bord i hopp om att den ska finnas kvar. Bara att orientera sig bland allt folk är en konst och vilket bord stod nu den där fina vasen igen?

Planen myllrar och sjuder. Den första halvtimmen är det hektiskt, sen lugnar det ner sig så pass att man kan se folk här och där stå i små grupper och prata igen.

Klockan halv ett, efter bara en och en halv timmes försäljning är det mesta borta och ganska glest på borden. Från högtalarna uppmanas:

- Inget lägsta bud gäller nu. Kom med skambud! Fyll en låda eller köp per kvadratmeter! Vi tar oss en tur till för att se om det inte finns nåt mer vi kan ha användning för. Det som blir över på borden kommer ju utan pardon att slängas i containern.

Så roligt det är att komma hem från en riktigt bra loppis med saker som man inte visste att man behövde...

De här två pidestalerna som kommer att bli perfekta i växthuset så småningom. De är lika höga står bara på olika underlag.

Stolarna i mint condition vann jag i hård budgivning.  Ska få vara med i ett fotojobb.

Allt gott