Behöver du några blomsterbönor? Ehh... Innan jag tänkt ut ett diplomatiskt svar fortsätter mostern...
Jag skickar några. Ett par dagar senare fiskar jag upp ett tjockt rasslande brev ur lådan med en näve blomsterbönor i en omsorgsfullt rullad strut.
Liknande utspelade sig flera år i sträck och samma problem med var jag skulle sätta dem varje gång. Orange blommor. Jag gillar ju inte orange. Svår färg att placera och rankorna blir tre, fyra meter långa, måste förgros och vaktas för att inte bli snigelföda den första tiden. Suck, pust, stön.
Samtidigt blir jag glad av omtanken och vem gillar inte rasslande kuvert, bönorna är så vackra och jag kan helt enkelt inte slänga.
Så fick det bli en orange hörna med blomsterbönorna i ett torn, matchade av röd stege, en styvklematis i mellanhöjd med vinröda blad och orange nejlikrot som golv. En hörna som gör mig glad när den brinner i kvällssolen.
Jag kom på att blomsterbönornas baljor är ätliga, ja till och med goda. Varför hade ingen sagt det tidigare. 7-10 cm långa smakar de lite som haricots verts. De är kompakta och går bra att frysa. Numera kan jag inte tänka mig en sommar utan blomsterbönor, men jag föredrar att kalla dem rosenbönor, eftersom blomster låter just som om det bara vore blomningen det handlade om, när de är så mycket mer.
Den orange hörnan ligger nära grönsakslandet och då kunde jag ju lika gärna låta några tagetes smyga sig in. De hjälper till att hålla jorden pigg.
Till
och med när jag skriver det här, slits jag mellan smakriktningarna.
Visst sjutton vill jag ha en lugn sval, harmonisk och prydlig trädgård,
gärna med vita allium som sticker upp i grupper över hostor med
matchande kant, men vissa dagar vill jag också klä mig i orange, med
prickar och streck, känna mig kaxig som ett orangelysande böntorn och en
busig linnétagetes.
Allt gott