Trädgårdsmoppen

Motorintresset i huset är stort och det spiller över lite även på mig, så i våras köpte jag mig en gammal trädgårdsmoppe. Hittills har jag i och för sig inte lyckats köra många sträckor utan att få stopp, men nu hoppas jag att Mannen fått ordning på den så jag slipper gå hem från mina utflykter.

Varma dagar är det helt perfekt att ta en liten svalkande tur till Södra filialen dvs min pumpaodling hos svärfar ett par kilometer bortåt. Jag har en liten släpkärra att hänga på också som du får se en annan dag. Ser framför mig hur jag till hösten kör hem med en jättestor halloweenpumpa som fyller hela vagnen. 
- Hur ska du få upp den då? Undrade en praktiskt lagd vän med ett leende på läpparna. Få upp den… hm… kände hur drömmen sprack som en våt såpbubbla mitt i nyllet… Okej, det kanske blir många små pumpor att köra hem istället, men den drömbilden känns på nåt sätt inte lika effektfull.

Till  buketterna räcker det med en äppelkorg och nu är dikena fyllda av dessa tacksamma vresrosor som bara blommar och blommar. Än så länge är vägrenarna inte klippta, men antagligen bara en tidsfråga innan en del av buskarna ryker så jag frossar.

Ha det gott

Att vara tupp i hönsgården

Det är bra att ha en reservtupp om andremannen vet sin plats så bråk kan undvikas. I år började sommaren med tre tuppar för att de verkade komma bra överens och för att jag omöjligt kunde välja mellan de två svarta ungtupparna Herr blå och Herr röd. Brukar namnge dem efter utseende eller egenskaper och Herr röd hade något rödare haklappar.

Maja och Herr blå (Pablo)

De lyckades charma varsin höna utan att alfatuppen Nuppe fick spader. Ofta sågs de gå två och två ibland som en liten procession. När två hönor lagt sig att ruva, blev det oordning och Herr röd blev utan höna. Det tänkte han förstås inte nöja sig med utan försökte stjäla nån av Nuppes damer och det blev ett himla liv. Till slut läggs mer tid på att bråka, jaga varandra och kuckelikua ikapp än att ta hand om hönorna. Oljudet blir också jobbigt att lyssna på och man får tänka lite på grannarna, alltså fick Herr röd bli änglatupp.

När de ruvande hönorna kläckt och kycklingarna blivit tillräckligt stora får de flytta ut i burar på gräsmattan. Herr blå som vid detta laget bytt namn till Pablo efter att en väninna hört fel, höll sig mycket runt burarna och lade stor möda på att flirta med damerna. Dessutom var burarna var sin sida trädgårdslandet och ibland visste han inte vem han skulle vara hos utan ställde sig exakt mitt emellan för att vara beredd att rycka ut och erbjuda sitt beskydd. Hur Nuppe kunde lämna sina favorithönor och stanna inne i hönshuset är fortfarande en gåta, men Pablo fick flirta fritt och till slut gav Maja och Astrid med sig.

Nu har kycklingarna blivit 7-8 veckor och tonåringar. Maja och Astrid tycker att de gott kan klara sig själva och har slutat locka på dem när det vankas godbitar. Maja har börjat värpa och är plötsligt  högintressant för Nuppe igen, men Astrid är ändå favoriten. Gammal kärlek rostar inte ens i hönsvärlden. Alltså har han slutat sura i hönshuset och resolut tagit tag i saken. Nu ser man honom igen med Astrid vid sin sida. Ivrigt letandes läckerbitar att presentera för henne och däremellan försöker han gå emellan Pablo och Maja så mycket han hinner.

Ha det så gott

Blommiga kållådan

Kommer du ihåg kållådan med röd och grön brysselkål, dvärggrönkål och tre plantor svartkål som jag planterade tillsammans med sommarblommor för att lura kålfjärilarna. För tre veckor sedan, innan blomstren börjat slå ut hade jag ett litet angrepp på den största svartkålsplantan, men inte värre än att larverna gick att plocka bort. Övriga verkar ha klarat första attacken bra, men kålfjärilen kommer i två omgångar så det gäller att kolla undersidorna nångång då och då.

Knappt man ser kålen för alla broksalvior och rosenskära…

…men här är i alla fall en svartkål och den lilla dvärggrönkålen.

Så här såg det ut för exakt en månad sen. Oj, vad tiden flyger iväg!

Ha det gott

Ordningen återställd

Senaste veckan har jag besökt Huseby bruk inte mindre än två gånger. Huseby är traktens största sevärdhet och turistmagnet med slottsvandringar, naturguidningar, pråmturer på Helige å, dammar och vattenhjul, olika bruksmuseum, utställningar, hantverk.

När man bor nära är det dock annat som lockar t.ex. att stanna för en glass och njuta av de lummiga omgivningarna, kanske gå en runda bland jätteträden och rhododendronöarna i ådeltat, fågelskåda eller äta en vällagad söndagsmiddag. Under många år hade vi också vår favoritrestaurang här med en trevlig krögarfamilj och mat direkt från odlingarna och gös från sjön. Sen hände nåt, ägarbyten, nedskärningar och omstruktureringar, som en depression lade sig över hela området. Det var inte roligt längre och våra besök blev allt glesare.

Nu kom jag hit tidigt på morgonen för att titta på hönshus. Det är ett magiskt ställe att ha helt för sig själv med alla ytor, doftande honungsrosor som kastar sig över båggångarna och pärlhönsen i bakgrunden som snackar med varandra med för mig helt nya ljud.

Allra bäst trivs jag i odlingarna och visst blir man extra glad av en röd korsett som ett glatt utropstecken över mangolden...

...eller ett tvättstreck som vajar lite stilla i morgonbrisen.

När jag studerat de utställda hönshusen ett tag, öppnat alla luckor och dragit, lyft och vridit, hälsat på påfåglarna…

...kommer Iwona från nya restaurangen Fröken & Bonden med en enorm rostfri bunke som hon börjar fylla med sallad i alla möjliga färger.

Hon konstaterar glatt att sockerärtorna är klara att börja skördas liksom potatisen. Fler bunkar behövs.

Och det känns så bra att allt återigen hänger ihop. Maten odlas inte längre bara för att vara vacker i sina kulturhistoriska kvarter med fyndigt tema från operan Don Givovanni (som för övrigt ges av Smålandsoperan under sommaren) utan också för att ätas. 

Känns som ordningen är återställd och mina besök kommer att blir tätare i framtiden.

Allt gott

Huseby bruk ligger i Alvesta kommun två mil söder Växjö, väg 23

www.husebybruk.se
www.alvesta.se
Restaurang Fröken och Bonden

Det bästa med sommaren

Att passera smultronkullen och mötas av ett sött doftmoln från solmogna bär, det är nåt av det bästa med sommaren. Varje gång blir jag lika överraskad, stannar till och drar några extra andetag. Det är bra skönt att leva ändå!
Halva kullen ligger i sol och där har smultronen försett mig med frukostbär i ett par veckor. Alla är vita och förstås supermumsiga. Glad för att jag sparat revor på norrsidan som nu förlänger säsongen.

De röda har jag som marktäckare i lunden. I år är de stora som mindre jordgubbar och lätta att trä på strå.

Ha det så gott

Guldvatten - guld värt!

Jag gillar att använda det som finns till hands, så även när det kommer till gödning och guldvatten är helt enkelt urin som man spär med vatten. Urin är kväverikt och varför låta den bara rinna ut i avloppet och samtidigt köpa och släpa hem processad gödsel.Verkar ju knasigt.

Knepet är att bara använda nattgammal urin. Så fort den stått nåt dygn blir den både otrevlig att förvara och det kommer att lukta där man vattnar. 
Kannan är specialgjord för ändmålet fungerar även som potta. Alltså börjar morgonen med att spä urinen med vatten i proportionerna 1:10 ungefär. Mest kväveälskande är ärtor, bönor, kålväxter, squash och pumpor. Jag vattnar mellan raderna, alltså inte på växterna, även andra gröna grönsaker gillar kväve. Perennerna kan också få en liten skvätt nån gång, men då spär jag ytterligare.

Hoppas du har det bra därute i sommaren!

Nånting jag kan slänga

Att slänga växter känns svårt, till och med sånt som de flesta räknar som ogräs har jag svårt att ta livet av, men nu har jag utan pardon ryckt upp en hel korg flocknävor som gick direkt till komposten. Lite jobbigt kändes det allt, men de har fyllt sin funktion, har tjänat mig väl. Planterades för att tillfälligt fylla ut när jag plötsligt fick ett extra rejält rabattutrymme. Bar jord vill man ju undvika. 

Det finns en tanke med varje rabatt, hur jag vill att den ska se ut så småningom, men att lämna en fullständig plantlista till handelsträdgården och göra färdigt på en gång är inte min grej. Det där med färdigt känns inte bra. Nej, jag vill kunna fylla på efter hand, gärna med växter som hittats på plantmarknader eller fådda. Minnen förknippade med växter ger en ytterligare dimension, reseminnen, minnen av person. Egna frösådder är också kul. Själva processen att skapa och prova nytt efter hand.

Att en korg växter försvunnit märks i princip inte. Man kan verkligen säga att flocknävor är tacksamma och jag gillar dem fram till  blomningen, sen är det nåt med färgerna och de spretiga fröställningarna som inte tilltalar alls. Hade det gällt enstaka plantor hade de varit enkla att klippa bort, men nu är de alldeles för många. 

Nästa korg går nog lättare och det är härligt att ha utrymme för trevliga fynd.

Allt gott

Årets bästa loppishändelse

Loppisar är trevliga ställen att trädgårdsfynda på och när
idrottsföreningen i det lilla samhället Simlångsdalen utanför Halmstad ordnar loppis packar vi husbilen och drar iväg. Evenemanget lockar 7-8000 besökare som under två intensiva söndagstimmar fyndar allt från husgeråd och konst till möbler och gräsklippare. Det är gemenskap och fest.

För många är samhället Simlångsdalen i Halland med sina knappt 600 invånare, bara några hus som man passerar längs väg 25 på väg nån annanstans. Det fantastiska är att man har en stor och aktiv idrottsförening med nästan lika många medlemmar som det finns invånare.

Under året arbetar frivilliga med att sortera och ta hand om skänkta saker som lämnas till lagerlokalen.

Man tycker att invånarna i Simlångsdalen inte borde ha fler saker kvar att skänka och att de måste ha de mest välstädade garagen i hela Halland, men det förnekas bestämt när man pratar med inblandade.

Det cirkulerar flera historier om fantastiska köp.

Det var damen som för några tior köpte en matta och gick med den till kemtvätten. Där ville man inte befatta sig med en sån dyrbar handknuten matta. Den visade sig nämligen vara värd upp emot 30.000 kr. På loppisen hade de funnits en likadan till, men ingen visste vart den tagit vägen.

Viljan att sälja är stor. En gång kom det en köpare och frågade efter mortlar. Jodå, det har vi, svarade säljaren och knatade raskt hem efter hustruns stenmortel. Själv var hon på jobbet just då men överraskningen torde ha blivit stor när hon kom hem och mortelns plats var tom.

En barnvagn tillhörande en funktionär råkade också bli såld ett år.

En stor del av charmen i Simlångsdalen är de speciella reglerna. Man handlar nämligen inte hur som helst. Den första timmen får man bara gå runt och titta. Det finns möjlighet att lägga bud på sakerna genom att meddela en funktionär vad man vill betala och en tejp med summan fästs på saken. Nästa spekulant kan höja budet. Det gäller att hålla ögonen på den tysta budgivningen om man verkligen är intresserad och dessutom kan man ju ha saker utspridda över hela planen som man budat på. Vitsen med detta är att förstås att funktionärerna inte behöver prissätta. Minsta bud är tjugo kronor. Tillgång och efterfrågan får styra. När startskottet går gäller det högsta budet en halvtimme framöver. Sen går det att omförhandla. Låter det krångligt? Ja, första gången hängde jag inte med i svängarna, kände mig mest förvirrad och kom bara hem med några småsaker. Knep och tricks är en del av charmen, men samtidigt blir det här sättet ganska demokratiskt eftersom inte ens antikhandlarna kan delta i mer än en budgivning samtidigt när det uppstår olika miniauktioner kors och tvärs. De flesta saker hittar dock sin ägare utan budgivning.

I högtalarsystemet förklaras budgivningsreglerna och prick klockan elva går startskottet.

Sekunderna innan kan man nästan känna hur luften dallrar av spänning. Man står vid den sak man helst vill ha beredd med jämna pengar i fickan och försöker se ointresserad ut.

Fem minuter kvar meddelas det i högtalarna, en minut, trettio sekunder och spring nu inte ner varandra... tio sekunder, nio, åtta sju, hjärtat bankar... sex, fem, fyra, tre, två, ett, PANG! Skottet går. Varje funktionär har plötsligt tio, femton personer runt sig med sedlar utsträckta i luften. Man får inte lyfta upp sin sak förrän den är betald och budgivningar startar spontant. Så fort man fått funktionärens uppmärksamhet och lämnat sina pengar skyndar man vidare till nästa utsedda sak på ett annat bord i hopp om att den ska finnas kvar. Bara att orientera sig bland allt folk är en konst och vilket bord stod nu den där fina vasen igen?

Planen myllrar och sjuder. Den första halvtimmen är det hektiskt, sen lugnar det ner sig så pass att man kan se folk här och där stå i små grupper och prata igen.

Klockan halv ett, efter bara en och en halv timmes försäljning är det mesta borta och ganska glest på borden. Från högtalarna uppmanas:

- Inget lägsta bud gäller nu. Kom med skambud! Fyll en låda eller köp per kvadratmeter! Vi tar oss en tur till för att se om det inte finns nåt mer vi kan ha användning för. Det som blir över på borden kommer ju utan pardon att slängas i containern.

Så roligt det är att komma hem från en riktigt bra loppis med saker som man inte visste att man behövde...

De här två pidestalerna som kommer att bli perfekta i växthuset så småningom. De är lika höga står bara på olika underlag.

Stolarna i mint condition vann jag i hård budgivning.  Ska få vara med i ett fotojobb.

Allt gott

Jordloppor

I kållådan växer det så det knakar. Ja, faktiskt inte bara sex kålplantor utan även broksalvia, heliotrop, jätteverbenor och vit rosenskära som kommer att bli snygga mot den blågröna svartkålen, den röda och gröna brysselkålen och den lilla krusiga minigrönkålen. I ett par stolpar klättrar törnrosas kjortel som än så länge växt mer på bredden än på höjden.

Kålfjärilen lägger sina ägg i två omgångar. Än så länge inga besök på kålplantorna och min plan är som vanligt att förvilla dom med massiv blomning.

Jordlopporna däremot dribblar man inte bort så lätt. De bor i jorden och har en förmåga att störa rotsystemet på nyplanterade kålväxter så att de stannar i växten och i värsta fall helt tynar bort. De gör också små runda hål i bladen och kan få rucola och andra sallater ur kålsläktet att se ut som såll. Inte farligt att äta men ser tråkigt ut.

Här ser man tydliga angrepp på en förvuxen tatsoi som gått i blom.

I år har jag testat att lägga ett lager stenmjöl runt varje planta. Efter det myckna regnande har nu lagret förstärkts. Kan bara konstatera att detta var en lysande idé. En planta glömdes bort och den har fått angrepp på bladen och förmodlingen rötterna för storleken är bara en tredjedel av de andras. Den får agera kontrollplanta under sommaren.

Ha det fint