Höstkrans

Plötsligt blir jag så sugen på att göra kransar... ett sug som infaller nästan varje år vid den här tiden.

Fast materialet ofta är detsamma är det kul att utmana kreativiteten och hitta variationer. Att vandra runt i trädgården, fylla korgen med blomster och ladda upp på bänken i växthuset omgiven av tomater och aubergineplantor, radion på hit fm gold och så in i min egna lilla bubbla är. Så njutbart och avkopplande. Känner hur jag verkligen saknat pysslandet under sommaren.  Jag försöker välja material som torkar snyggt och håller ett par veckor. Ofta hinner jag ändå avverka ett helt gäng kransar och hjärtan innan det är dags för vintervarianterna.

Hortensior och olika färger av kärleksört tillhör favoriterna

Allt gott

Veckans matsedel

Vi har båda vår dagliga gärning hemma och lagar därför både lunch och kvällsmat från grunden varje dag. Halvfabrikat är inget för oss, men ibland har förstås även vi mer bråttom än vanligt. Vi löser detta genom att laga stora satser av grytor, röror och soppor när det passar, fryser och plockar fram efter hand.

Härligast och fräschast är det förstås att gå en insamlingsrunda i trädgården eller naturen, att hämta ingredienserna direkt i grönsakslandet och hönshuset samtidigt som man rycker ett gult blad, ett litet ogräs, konstaterar i sitt stilla sinne att squashen kommer att vara lagom stor för att fyllas i övermorgon och att det kan bli jordgubbar till efterrätt.

Det mesta på tallriken har vi odlat eller ordnat själva. Mannen jagar och fiskar, plockar bär och svamp. Vi syltar och saftar, lägger in, torkar och syrar. Hönsen bjuder på ägg. Det faller sig naturligt att äta efter årstid. När tomaterna t.ex. är slut i oktober/november får jag nöja med vad lilla busktomaten Vilma ger på fönsterhyllan och då njuter jag desto mer.  Att köpa en smaklös tomat eller gurka lockar faktiskt inte. Sista sommarsquashen brukar också hålla sig till jul. Att längta efter nästa säsongs fräscha grönsaker ingår i konceptet och förhöjer glädjen. När vintern kommer är det rotsakernas tid.

Självförsörjande är ett relativt begrepp, men det går att få ut bra mycket av en villaträdgård.


Så här ser veckans egenodlade matsedel ut:

Måndag Knosad färskpotatis med rosmarin, vitlök, grönsallad, tomat, ångade gula sockerärtor, stekt älgkorv.

Tisdag Salladstallrik. Tomatsoppa, knäcke, ost.

Onsdag Pasta med mangold, grönmögelost, valnötter. Tomatsallad med vinägrett, rödlök, persilja (Marinerade svarta linser).

Torsdag Wok på morötter, pak choi, purjo, små blomsterbönor, cashewnötter. Råris.

Fredag Pizza med pesto, tomater, lök, valnötter, fetaost. Svartkålsallad med paprika.

Lördag Auberginegryta, inlagda sötkrispiga gurkor, rivna morötter.

Söndag Kantarellfylld ostgratinerad squash, marinerade bondbönor, tomat. Quinoa.

   Mobilbild

Allt gott

Samla tomatfrön

Nu är jag mitt i tomatskörden och har hunnit se hur de nya sorterna beter sig och smakar. Av de jag gillar samlar jag frön att så till nästa år. Främst är jag intresserad av riktigt tidiga sorter som hinner mogna innan hösten är här, men de ska också vara goda och friska, inte få bladmögel så lätt, inte få sprickor eller fläckar. Några sorter måste klara utomhusläge och så vill jag förstås ha olika färger och storlekar.

På de finaste och plantorna väljer jag ut den största, eller snyggaste tomaten. Den ska vara riktigt ordentligt mogen. Sen delar jag och pillar ut kärnorna med en sked. Lägger dem i ett glas med vatten där de får jäsa några dagar upp till en vecka. Eventuella små, omogna och skadade frö flyter efter hand upp till ytan och skummas lätt bort. Om de möglar gör inget. Varje glas är förstås noga uppmärkt. Efter fem, sex dagar är geléhöljet runt fröet uppmjukat och lätt att skölja bort i en sil. Sen får de torka direkt på ett fat. Även om det förstås blir ordentligt blött dunstar vattnet fort. Förr försökte jag torka dem på hushållspapper, men tyckte de var omöjliga att få loss och om man får med papper när man sätter möglar lätt fröet.

Har man plantor som är F1 hybrider, alltså korsningar med en bestämd mamma och pappa, blir det visserligen plantor även om man samlar av dessa, men de kommer inte att likna plantan man tog tomaten från och smaken kan bli hur som helt sannolikt inte mycket att hänga i julgranen. Om det är en F1 hybrid står det på fröpåsen, men har man köpt en färdig planta kan det vara svårare att veta.

Allt gott

Växthuset får trappsten

Ett av sommarens projekt har varit att få ordning framför växthuset. Innan markarbeten och stensättningar kunde påbörjas var vi tvungna att ordna trappstenen framför växthuset eftersom det inte skulle gå att köra med tunga maskiner över gräs och kanter sen.

Det behövdes en rejäl sten med måtten minst 170 x 70 cm och var hittar man en sån? Köpte en hög begagnade, huggna och rejäla kantstenar för nåt år sen tänkta att använda till trappa, men de är bara ca 40 cm breda och jag ville gärna ha nåt större eftersom växthuset är ganska stort (30 kvm).

Lokala bygghandeln kunde erbjuda kinesiskt granitblock i standardformat 150 x 70 cm för 5.500 kr. Dyrt och för kort, skulle hamna precis kant i kant med dörröppningen och se urvuxen ut. Man kunde förstås beställa efter egna mått... vad skulle det kosta? 
Gillar verkligen granit men importerad från Kina när man bor i stenriket Småland! Sådär gick tankarna och tiden också... tills mannen kom att tänka på att det låg två gamla trappor dumpade i föräldrahemmets kohage.
Med tumstocken i högsta hugg kunde konstateras att måtten stämde! Kände mig helt upprymd och lycklig som att ha öppnad önskeklappen på julafton när man var liten eller vunnit en fin vinst... Härligt ibland har man flyt! Nu skulle lastpallen som fungerat som provisorium bort.

 170 cm är ganska stort på nära håll...

...men väl på plats känns det som den har krympt rejält. Mannen ville högtryckstvätta bort alger och lava, men jag tycker det ger liv och vill behålla. Så glad över min sten och patinan!

Allt gott

Slarv lönade sig

Det är sällan slarv lönar sig men i år hade vi lite tur.

Utöver mina odlingar i lådor hemma på tomten har jag ca 150 kvm "vanligt" land där jag täckodlar med ensilage och odlar sånt som står i jorden länge och får sköta sig självt t.ex. bondbönor, jordärtskockor, morötter, rödbetor och potatis. Potatis sätter jag i mån av plats och tid eftersom det är svårt att förvara mer än det som äts upp efter hand och det ändå inte går åt så mycket nuförtiden. Vi har t.ex  fortfarande nypotatis kvar fast vi bara satte två korta rader.

I år odlar jag prydnadspumpor där vi hade Amandine i fjol. Redan på försommaren syntes små ruggar potatisblast bland pumpaplantorna som det kan göra när man glömt nån liten knöl kvar i landet här och där. Normalt rycker jag upp, men mannen sa:

Låt dem stå! Vi har ju inte hunnit sätta några vinterpotatis. 
Ja, de fick stå. Nån såg jag blomma. 
I slutet av juli började det bli ganska trångt mellan pumpalianerna och mannen fick vackert hacka upp sina potatisar.
Döm om min förvåning när det blev nästan en halv korg och några till och med onödigt stora.

Knölarna som blivit förbisedda och kvarlämnade i fjolårshackningen hade mått väl under två decimeter ensilage och brett ut sig fint. Täcket hade hållit tjälen borta och fukten kvar. Att vi hade en ganska mild vinter hjälpte väl till. 

Nu ser jag oanade möjligheter att slippa spara utsäde för vårsådd eftersom det är svårt att förvara frost- och råttfritt. Istället blir det höstsådd favoritpotatis som jag täcker med ensilaget. Inte slumpmässigt här och där utan i prydliga rader. Blir det en normal mild vinter i Småland går det bra och skulle de bli vargavinter är det bara att så om till våren. Den här potatisen tog vi upp för ett par veckor sen, men man hinner ju inte blogga allt som händer på sommaren så därför kommer inlägget nu. Alltså skördeklar cirka två månader innan den man sätter på våren.

Allt gott

Kycklingarna

Tack för varma kommentarer i förra inlägget om Maja som blev rävens byte och kycklingarna som blev föräldralösa. Många har undrat hur det går för dem.

Det är två veckor sen olyckan hände och trillingarna har vuxit ordentligt. När räven nöp Maja bodde de i en egen bur i ena änden av trädgården. Tyckte inte de kunde vara kvar där ensamma utan på kvällen fick de flytta in i hönshuset med de andra. Att flytta höns på kvällen är perfekt för då har de gått i vila, bråkar inte om hierarkin och hinner vänja sig vid varandra.

Det var dock ingen som tog nån vidare notis om de små stackarna eller tog dem under sina vingars beskydd. Verkade inte som nån bråkade med dem heller i och för sig. Flocken gick helt enkelt ut på morgonen som vanligt utan att säga ett knyst om att de små skulle följa med. De stod kvar inne i hönshusmörkret varje morgon under en veckas tid och såg väldigt ensamma och villrådiga ut.  Tanken var att så länge de inte bråkar har de ändå lite gemenskap på nätterna och när de blir större kommer nån att ta med dom i flocken.

Nej, kycklingarna tröttnade på att stå där och glo. Vana som de var vid grönt gräs, färska insekter och den mjuka skuggan under syrenhäcken. Plötsligt hade de traskat tillbaka och lät sig inte fösas in i hönshuset igen, så det blev tillbaka till buren och alla verkade nöjda.
Det fantastiska är att de hittade buren som står utom synhåll 30 meter från hönshuset. Största delen av sträckan hade de aldrig gått tidigare, bara blivit burna i skymningen. De hade också en öppen yta att passera. Nog så otäckt med snabbt lurande faror från skyn. 

I brist på klok mamma som tar med dem på bästa matletarrundorna i trädgården utvidgar de själva sina turer och söker trygghet hos varandra.

De hittar också ställen som mamma Maja inte skulle brytt sig om...

-Visst ser det inbjudande ut på andra sidan. Tänker ni som jag...

-Nån som ser....

-Jamen det var ju lätt! Vad gör vi nu...

Molokna traskar de ut igen.
-Aldrig får man ha nåt kul...

Stå under kålen och kura funkar ju också när det regnar

 - Har du nåt gott?

Den lite tuffare i gänget och säkert den som ledde uttåget ur hönshuset, kommer gärna fram och är sugen. Ständigt hungrig brukar betyda att det är en tupp, men svårt att säga ännu. Nu ger jag dem godis, bär, insekter och bröd så fort jag får en chans för att få dem så tama och trygga som möjligt. 
Att vara ensamma och minst bland hönsen i trädgården utan vuxen betyder också att de är längst ner i hackordningen, i rang. Hade mamman introducerat dem i flocken hade de ärvt hennes rang till att börja med.

Det är roligt att alla är olika i färgerna, men tyvärr har ingen blivit helt gräddvit som mamma Maja. Antagligen är det ägg från de andra hönorna också, kanske inget ägg var Majas eget ens. De brukar inte vara så noga med den detaljen.

Allt gott

Till minne av Maja

När en höna har kycklingar får hon flytta till egen lägenhet med dem. Behovet av att skydda är stort och om de skulle varit tillsammans med de andra hade hönan lagt mycket av tiden på att köra bort övriga. Det hade blivit stökigt och bråkigt. Alltså bor de i egen bur. När de blir ett par veckor gamla, stora nog för att hinna gömma sig om faror hotar och inte är ett uppenbart skrovmål för skator och korp, får de gå ut.
Senast var det Maja, med sina tre som bodde i mammalägenheten.

De dagliga utflykterna går mest runt buren och i den skyddande häcken där det alltid finns godbitar och nåt att upptäcka. Efterhand som kycklingarna växer blir också rundorna större.
Kycklingarna trängs nära mamma för att vara först på matbitarna när hon visar vad som kan ätas.

Och när benen blir trötta och vinden tar i är det så gott att värma sig under mammas vinge.

Så plötsligt händer det som inte får hända....

För lite sen, när vi skulle iväg öppnade mannen buren kvart över fem på morgonen. Alldeles för tidigt för små kycklingar att krypa ur mammas goa vingtäcke, så de gosade vidare i ett hörn av burdelen i väntan på att morgonen skulle bli varmare. Normalt öppnas buren klockan nio.

En kvart senare går jag ut för att fota en vy i rätt morgonljusljus och finner buren tom! I alla fall tom på höns. Gräset är täckt av gräddvitt dun och spåren går mot sjön. RÄVEN!

Vi har ett riktigt rävår här i år. En ung räv har visat sig på tomten tidigare och nafsat tuppen i stjärten. De stryker runt och nappar det de hittar längs rundorna och nu råkade buren stå öppen!

Kycklingarna hade räddat sig in i bodelen och hade förskräckta  tryckt ihop sig i en klump. Så oerhört sorgligt och alldeles för tidigt att klara sig på egen hand i stora världen.

Vanligaste frågan jag får är just hur det går med rovdjuren när hönsen är fria i trädgården.

Det är mer än tjugo år sen vi förlorade en höna till räven senast, fast vi bor bredvid skogen. Annars är Duvhöken är vår värsta fiende utomhus framåt senhösten, men eftersom vi båda har våra dagliga gärningar hemma hinner vi i nio fall av tio skrämma iväg den och det brukar i värsta fall sluta med en tilltufsad höna som snart hämtar sig.
För några år sen hade vi problem med en hund i byn som ägarna lät springa lös ur sikte. När det är jakt håller vi däremot hönsen inomhus så länge dreven går runt oss. Oftast vet vi i förväg när det jagas runt huset.

Naturligtvis har jag ändå blivit av med en del höns genom åren. En mård rensade ett år en kycklingbur med åtta höns, klämde sig in mellan masoniten i taket på en utebur där en spik hade släppt. Drog med sig alla kycklingarna. Fyra dagar senare tog vi mården i en fälla inuti hönsburen.

Inne i själva hönshuset i uthuslängan har vi också förlorat höns. Detta trots att hönshuset har ett förrum och själva hönshuset är väl nätat. Den gången var det en mink som tagit sig in. Vi jagade honom hela förmiddagen innan vi fick fatt i honom men stor skada var redan gjord.

Det är så tragiskt när sånt här händer och ganska jobbigt att skriva om. Hönsen är husdjur, en del av familjen som jag ägnar mycket tid åt. Jag känner varje hönas egenheter. De är små personligheter som jag har en relation till, precis som vilket annat husdjur som helst. Nån är kelig, nån gillar särskild mat, nån hänger alltid hack i häl, nån ska äta ur handen och nån är kittlig mellan tårna. De är de bästa vänner.

Vännerna vill man ska ha ett bra liv och ett bra liv är fritt i trädgården med föräldrar som tar hand om dem och priset är att man mister nåt djur ibland. I trädgården där de kan gömma sig bland buskar och lummighet, klarar de sig dock mycket bättre än när en predator tar sig in i en bur där hönsen inte har en chans att komma undan och gömma sig.

Så jag sörjer Maja. Hon blev fyra år. Var en duktig mamma, bra värpare och rar höna. Inte högsta hönset i flocken men en hygglig medelsvensson och hon älskade potatis och bröd.

Skördefordonet

Nu är sista bondbönorna skördade så när som på utsädet som får hänga kvar så länge som möjligt. Blir hösten torr kan de till och med torka färdigt på plantorna i landet. Annars rycker jag upp och hänger på tork i garaget som är uppvärmt lite grand.

Bondbönorna får inte plats i min lilla odling hemma utan jag har ytterligare 150 kvm odling i grannbyn. Varma dagar är det perfekt att fläkta av sig lite med en tur på Monarscooten. Det är min odlingsmoppe (jo jag har körkort, men moppe är ju så kul!).

Stövlar är bra till mycket. Kräftdill i den ena och vattenflaska i den andra.

Allt gott

Vitlöken i hamn

Skördade vitlöken för några veckor sen och hängde upp på uthusväggen under taket.

Jag hade kunnat låta den hänga kvar och blir helt torr, men det är ju så roligt att fläta. Faktiskt det roligaste momentet i hela vitlöksodlingen. Ja, det är klart... att sätta vitlöksklyftorna och starta nåt nytt på hösten när det mesta annars avslutas är ju trevligt också och man blir så glad när de första gröna spjuten sticker upp tidigt på våren... så är den ju god att äta... Ja vitlök är helt enkelt givande på många sätt. 

De finns både vitlök med hårda svanhalsar och franska flätbara med mjuk blast. De hårda är inte flätbara men är i gengäld ofta mer anpassade till svenskt klimat. Jag odlar i zon 4 där det är lite av ett vågspel att odla flätbara sorter eftersom de lätt bildar stresslök vid ojämnt väder och dåliga somrar, men i år har det gått över förväntan med mycket sol och värme.

De största och finaste lökarna sparas som utsäde. Jag har lagt dem i en gammal nätpåse för att skilja ut dem från ätlökarna och märkt upp med sortnamn. Detta är Messidor. Spruckna eller skadade lökar tål inte att förvaras nån längre tid utan hamnar i en hög för sig, att ätas upp först. 
Ansar lökarna lite grand. Klipper av rötterna och gnider av den värsta jorden.

När blasten är så gott som torr, men fortfarande har en liten seg kärna så att den inte går av helt när man tar i den, då tycker jag den är perfekt att  fläta. Börjar med att knyta ihop tre lökar och flätar sen som vanligt. För varje nytt överlägg, lägger jag till en lök. Lätt som en plätt.

Det känns som en högtidsstund att hänga upp årets fläta. Att sätta punkt för ett av sommarens små delprojekt och att ha egenodlad lök ytterligare ett år. Om jag hade haft nåt bra ställe att hänga den på i köket skulle den mått bra där, men nu förvarar jag både utsäde och övrig lök i garaget där det är uppvärmt och torrt. Utsädet får inte utsättas för kyla och fukt.

Allt gott