Åskar axlar ansvaret

Vi åkte iväg och lämnade hönsen med pubertetshes tupp i grannens vård. 
Det är nåt rörande med en ungtupp som upptäcker sin röst och försöker få till ett sprucket ljud som inte ens kommer i närheten av ett kuckeliku. Hönsmammehjärtat fylls av värme för nu börjar ynglingen bli stor även om alla fjädrarna inte riktigt är på plats och han inte riktigt uppnått sin fulla prakt. Helt ovetande om sina kommande uppgifter i världen tävlade han fortfarande med hönsen om att komma först till maten, lite hunsad, lågrankad och hela tiden bortkörd i väntan på lillturen.

Vi kommer hem efter resan och hör på morgonen ett präktigt kuckelikuande från hönshuset. Grannen verkar ha haft talträning med tuppen och mer än så.

På en vecka har han gått från yngling till tupp med ansvar och intressen utanför sin egen sfär. Nu meddelar han mycket högljutt och ivrigt att mat serveras utomhus istället för att stum kasta sig över kalaset på egen hand. Han får sällskap av Tö, hon är ingen favorit så han äter en hel del själv också.

Plötsligt hörs ett avlägset kuckeliku antagligen från grannbyn. Vi stelnar båda till och lyssnar spänt. Åskar verkar fundera på vad detta innebär och om åtgärd ska vidtas tills han tar sats från tårna och får iväg ett ljudligt gensvar. Vi lyssnar vidare men hör inget mer trots att han skickar iväg några kuckelikun till.

Revirmarkerandet avbryts av ett bråk i hönshuset, gap och skrik. Nån blir utkörd. Han rusar iväg och löser konflikten genom att ta med sig de utkörda damerna Petronella och PiaFia. Det blir helt lugnt i hönshuset.
Han har ju både blivit stora karlen och diplomat!

Det lilla gänget får havregryn att kalasa på. Jag hittar några gröna kålmallarver som är Åskars favoriter. 

Sen en stunds vila med fjäderputs bland bockar och pallkragar.

Hönsgänget har varit utan tupp sen i våras i väntan på att Åskar skulle växa till sig och han artar sig över förväntan. Hönsmammehjärtat svämmar över!

Fram till för några dagar sen hette han bara tuppen. Jag brukar döpa efter utseende eller egenskaper, så nu heter han Åskar efter fjäderdräkten som ser ut som ett åskmoln. Instagramföljarna hjälpte till denna gången.

Instagram @atligatradgarden
Länksamlingen TrädgårdsFägring

Hönsen och jag har en överenskommelse

Rött är vackert och mumsigt tycker både vi och hönsen. Som tur är har vi tre stora röda vinbärsbuskar på rad från söder till norr. Det betyder att nu när första busken är mogen är den sista fortfarande grön och det blir en lång skördesäsong.

Hönsen trivs i skuggan under buskarna, där fukten stannar kvar i det lite slarvigt klippta gräset. De hittar säkert insekter och larver och är samtidigt skyddade från rovfåglar.

Jag har fyra svarta höns och Petronella känns igen på blå fotring.

I bärtider trivs de extra bra.  Petronella är mest försigkommen, siktar in sig på fina lysande bär, hoppar och drar ner. Hon har några somrar på nacken, fyra fem om jag inte minns fel och har varit med förut. Snövit är som en lillasyster, följer nyfiket hack i häl, ser och lär. Plockar upp det som tappats och glömts och betraktar det som sitt.

Höns har ett fantastiskt matminne. Annat tycks lätt glömmas bort, som att man blir bortkörd från pallkragarna eller att man inte får gå in i trädgårdslandet, men mat verkar det finnas ett särskilt minne för.

Hönsen och jag har en deal, en outtalad överenskommelse att de får alla bär de kan nå från marken. Det gäller även hallon och druvor. Vad det gäller druvor var det nån som i fjol kom på att man kunde använda sig av bänken framför för att nå lite högre. Får se om den kunskapen sitter kvar i år när det är dags.

Allt gott

Instagram @atligatradgarden
Länksamlingen TrädgårdsFägring
---=000=---

I år deltar jag i Lands Öppen trädgård söndagen den 21 juli 12-18. All info på https://www.land.se/oppentradgard/#/ där jag heter Ätliga trädgården precis som på instagram och finns i Kronobergs län.

Rena vilda västern!

Kväll, och plötsligt ett väldigt liv på hönsen i trädgården. Hade det varit på förmiddagen kunde det varit signalen på att ett nytt ägg levererats, men nu reagerar vi blixtsnabbt och far upp för att se vad som händer. Mannen hinner först till fönstret och ser en räv ge sig av. 

Jag är inte jätteförvånad för tre mornar i rad har jag hittat svarta, blanka bajsar i lillfingerstorlek på olika ställen runt växthuset. Det kunde varit igelkottspillning om vi haft nån kotte, men hittade också en korv innanför sargen till potagen och dit kommer inga igelkottar, men jag hade räv runt växthuset i fjol också.

-Jag hämtar bössan ifall den kommer igen, säger mannen och hinner inte mer tillbaka från vapenskåpet och ställa ner den förrän räven åter är på parkeringen. Från kökstrappan ser jag en bit av benen bakom picupen när den kollar hönshuset längst in i vinkeln på uthusen. Där är tomt och hönsen är som bortblåsta. Jag ser benen vända och något lätt förvirrad stannar räven till nån sekund framför agaven. Mannen far upp på tå för att få fri sikt genom äppelträdet. Pang! Räven faller.

 
Jag far hemskt illa av sånt här, att se ett vackert djur dö, men i valet mellan att förlora höns är valet ändå lätt. Om rävungen fått en lyckad jakt skulle den återkommit gång på gång tills alla hönsen gått åt.

Varför stänger människan inte in hönsen, kan jag gissa att nån tänker. Nej jag vill att de ska leva så naturligt som möjligt. En hönsgård kan aldrig bli tillräckligt stor och det är nästan omöjligt att stänga ute räven även från en hönsgård. Inte om, utan när räven tar sig in är hönsen fångade i en dödsfälla och alla blir ihjälbitna och ivägburna en efter en.

Såna här räder händer tack och lov inte ofta. Det är många år sen senast och då var det en lös hund som roade sig.

Det är en märklig, makaber känsla att komma ut i trädgården när det ligger fjädrar överallt som om nån haft sönder ett par dunkuddar, hönshuset är tomt, ingen höna syns till och det hörs inte ett pip. De håller sig gömda flera timmar innan de vågar sig fram och det går att överblicka skadegörelsen. Andretuppen blev illa tilltygad och dog i ett rede under natten.

 
Skäggiga damen blev av med hela rumpan och det sved nog värre än en vaxning. Hon har blivit väldigt nervös och försiktig och går in till och med när hon ser oss. Övriga klarade sig bättre, men följer ändå med henne.

Den stora fällan är betad med tuppen som dog. Det finns ju sannolikt fler rävungar i närheten, men att en räv skulle gå i fälla är nog inte särskilt realistiskt.

Som monument av den sorgliga tilldragelsen har jag nu en kulhagelperforerad agave och en prickig stenfot. Rena vilda västern!

Instagram @atligatradgarden
Länksamlingen TrädgårdsFägring

Den 21 juli kl 12-18 är jag med i Lands Öppen trädgård 2019. Enda drop-in tillfället i år. Se hela listan på Land

Kärlek i hönsgården

Har ni hört talas om änkekonservering? Det var när den nye prästen fick jobbet om han gifte sig med prästänkan som förstås kunde vara betydligt äldre. Präster skulle vara gifta och prästfrun fick fördelen av att bo kvar på gården och behålla sitt hem. Lite så är det i hönsgården också. Ny tupp bildar par med alfahönan. Även om alla hönor förstås ska befruktas efter varje lagt ägg så är det alfahönan som kommer i första hand och får mest uppmärksamhet.

När Petter tillträdde för två år sen var det alltså alfahönan Astrid, sju år som var änkekonserverad. En medelålders dam i hönsvärlden. Petter var bara två år och de blev ett lite udda par där hon verkade gå helt sina egna vägar och Petter hängde på hack i häl och servade med att leta mat och spana efter inkräktare så gott han kunde, men egentligen klarade hon sig väldigt bra själv. För några veckor sen blev hon sjuk och dog.

Sen dess har Petter och Lilla Stumpan har varit nästan oskiljaktiga. De är mer jämngamla. Han gör sitt befruktningsjobb i skaran, generna ska ju spridas, men bryr sig inte alls om att ta med sig flocken ut. De har blivit ståendes i hönshuset medan han tagit med Lilla Stumpan på alla möjliga utflykter i trädgården. Tätt, tätt har de gått tillsammans till fågelbordet för att se om nån tappat frö, till det lättspekade ensilaget som jag lagt som marktäckare, till solen i lä vid garaget. De håller ihop som ler och långhalm och har bara ögon för varandra.

Häromdagen när jag skulle fota spirande ätligt hade Lilla Stumpan balat ner sig bredvid minikiwin. För en gångs skull utan Petter. Antagligen skötte han sina tuppliga plikter i hönshuset. Lilla Stumpan kände sig störd. Efter att ha rest sig och vankat lite hit och dit utan att hitta ro försvann hon.

Två minuter senare hörs ett upprört kacklande bakom flätade staketet. Hon har varit och hämtat Petter som raskt närmar sig, mycket upprörd med Lilla Stumpan två steg efter. Jag känner mig ordentligt tillrättavisad, ja rent av utskälld.
Vad är det som försiggår här? Min höna kör man minsann inte bort hur som helst! Nu stannar jag här och ser till att hon får bada, komma och störa... känna sig otrygg... lugn och ro...  bla, bla, bla, osv.

Se hur han blänger.

Lilla Stumpan går direkt till sin grop igen och börjar böka ner sig och sprätta sand omkring sig med vingarna. Lägger sig bekvämt tillrätta i den solvarma sanden och Petter ställer sig beskyddande alldeles bredvid.

Där fick jag så jag teg. Förlåt så mycket att jag störde!

Instagram @atligatradgarden
Länksamlingen TrädgårdsFägring

Mammahormonerna flödar i hönshuset

Ensam lämnar tuppen Petter hönshuset. Spanar runt lite på de vanliga matställena. Kanske gömmer sig nån smula från igår, men nej, småfåglarna har städat väldigt noggrant.

När jag kommer ut möter han mig med en bedjande uppsyn. Idag tillsammans med ett krävande kacklande. Jo, jag vet vad uppsynen betyder utan understrykning. Normalt flyttar hönsen på sig när man kommer eller åtminstone vänder rumpan till, men ögonkontakt och några försiktiga steg framåt, betyder sugen. Ge mig MAT!
Det finns väl sammansatt föda inomhus, men det ska vara godbitar utomhus också och helst nåt han kan locka hönorna med och på insektsfronten är det ganska fattigt så här års. Hämtar bröd medan Petter hänger mig i hasorna till garagedörren och småtrampar otåligt utanför medan jag prasslar med brödpåsen.

Så snart brödbitarna är framme uppger han ett glatt och intensivt kacklande. Ingen kan missta sig på att här händer det viktiga saker och Snövit dyker genast upp. Hon är okej och han går gärna med henne hela dagen om hon bara hade varit lika intresserad av honom. Nej, hon far hit och dit och gör faktiskt skäl för uttrycket "Yr som en höna". Hade hon varit människa skulle hon nog fått nån diagnos med bokstäver. 

Men var är alla andra. Petter ser både hängig och uppgiven ut. Att han är mitt i ruggningen, alltså byter fjädrar gör inte saken bättre. I nacken lyser fjäderpennorna vita utan fan och vingarna är spretiga.

I hönshuset råder det babyboom. Tonåringar som ljust bestämt sig för att flytta in i stora hönshuset.

Småkycklingar som helst håller sig så nära mamma som möjligt och piper oavbrutet utom när de sover. Mammor som kluckar tillbaka. Nån höna som ruvar och nån som gett upp.
Extra mammaburar inflyttade och så trångt att det knappt går att komma fram. Det är hur gemytligt som helst och det tycker även hönorna som inte har kycklingar. Mammastämningen har helt enkelt smittat av sig på hela gänget. De kommer knappt sig för att värpa.

Till och med gammelhönan Astrid, 8 år, har känslor fast det inte blivit några kycklingar på två år, men högsta hönset är hon ändå i kraft av sin ålder.

Nån gång per dag lyckas tuppen med lite hjälp av havregryn och matrester locka ut gänget och plötsligt är han sitt gamla jag, övervakar, visar upp en och annan godbit, spanar efter inkräktare, men så snart maten är slut försvinner alla in i mammabubblan igen. Till och med under de vackra brittsommardagarna stod de inomhus i dunklet och tryckte istället för att äta gräs och gå sina rundor.

Nog tycker jag lite synd om Petter.

Allt gott

Länksamlingen TrädgårdsFägring HÄR
*

Fest hos hönsen

När Astrid ruvar har plötsligt Lilla stumpan blivit högsta hönset som går med tuppen och passas upp som en drottning, fast jordgubbarna hittade hon alldeles själv.

Bär är gott, gottigottgott, men den här sorten har Lilla stumpan, 3 år inte smakat förut. Jordgubbslandet är nämligen både utom syn- och räckhåll och att det skulle bli några över händer sällan.
- De ser ju väldigt goda ut men ska man våga...
Petter avvaktar. Detta här nyhet även för honom.

 - Jag vågade, jag vågade!

- Hur går det Stumpan?
- Det är slafsigt, men gott. Jag måste putsa näbben mellan vartannat hack.

- Nej, nu måste jag också smaka, menar Petter och snor helt enkelt gubben för Stumpan medan hon tillfälligt släppt taget för att torka näbben. Så gör inte en gentleman, men han kan helt enkelt inte bärga sig.

Grace sträcker på halsen bakom en lutande trädgårdsstsol för att se vad som försiggår där borta. Hon är bekant med jordgubbar sen tidigare eftersom hon i smyg brukar få en då och då när de andra är nån annanstans. Jag tycker nämligen lite synd om henne med den deformerade näbben som inte riktigt funkar för små frö och saftiga grässtrå, men gubbar och andra bär går väldigt bra.

Tonåringarna håller sig lite molokna på behörigt avstånd i väntan på lillturen. De har nyss fått en tillsägelse i form av ett dovt kacklande, att inte komma för nära. I hönsflocken är det viktigt att veta sin plats.

Allt gott!

Länksamlingen TrädgårdsFägring HÄR

Hönan från skogen

Sitter vid skrivbordet och blir plötsligt medveten om att hönorna signalerar för objuden gäst, skulle kunna vara katten som nonchalant går rakt genom flocken. Jag lägger först inte mycket vikt vid detta, men det speciella kacklandet fortsätter och jag är redan så störd i mina tankegångar att jag lika gärna kan lyfta på rumpan och ta reda på vad som försiggår. Hade det varit nåt allvarligt som en rovfågel, hade de gallskrikit och jag hade rusat direkt. Inte heller låter det som om nån signalerar "Tjoho, jag har värpt!" (Höns har 34 olika läten och jag kan knappt tio).

Jag hittar hela gänget på gräsrundeln framför växthuset. Petronella som slagit larm, stirrar in mot skogen där en helt främmande höna av annan ras uppenbarar sig.

Hon saknar fjädrar på huvud och vingarnas "armbågar", krävan är platt och tom. Stackars liten! Men hur sjutton har hon hamnat i skogen? Det första jag tänker är att hon kidnappats från nån besättning i byn och förts bort av rovfågel som tappat henne. Sånt händer. Skadorna ser ut som om nån suttit på henne. Kanske har hon klarat sig i blotta förskräckelsen och irrat i skogen i flera veckor. Jag hämtar mat och vatten.

Hon vill helt klart komma in till oss, men håller sig på säkert avstånd bland torra jätteverbenor i en ostädad rabatt. Ser du henne under backarna?

Efter några timmar är hon inne på tomten och hittar genast den förbjudna men åtråvärda myskmadran innanför flätade staket. Hur tuff ska man vara mot en främling? Ska jag säga till henne att detta är förbjuden mark eller vara artig och låta henne sprätta. Silkeshönsgänget betraktar henne. De vet vad som gäller.

Det är ingen hejd på vilka friheter nykomlingen tar sig. Strax är hon bland vitlöken och härjar. Plötsligt känns mina egna marodörer till höns riktigt skötsamma och väluppfostrade.

Tuppen bekantar sig. Stirrar, men beslutar sig för en avvaktande hållning. Hon får vara med, men det blir inget flirtande eller fjäskande i så här tidigt skede, annars är han inte den som är den.

Basil har intagit åskådarplats i väntan att det ska bli dags att gå in för kvällsmat.
Grannen går förbi med hunden och vi tittar båda förundrat på den röda hönan och diskuterar vad som kan ha hänt. Går igenom vilka raser som finns i byn och kommer fram till att man får gå till grannbyn 2 km bort för att hitta närmaste rödbruna.  Visst ser hon ut som en Lohmann och jag vet vem som har såna.

Under tiden käkar hönsen brödbitar som jag slängt ut på gräset, även damen från skogen är framme och förser sig. Det uppstår en kontrovers när Petronella och nykomlingen siktat in sig på samma bit. Petronella får sig ett nyp i nacken och ser mycket förvånad ut, avstår brödet med sammanbiten näbb, lätt chockad över tilltaget, att nån överhuvudtaget och dessutom en nykomling ser sig som högre än henne i hackordningen. Även jag tittar storögt. Det är ingen mespropp vi fått besök av utan en högt rankad höna som är van att ta för sig.

Senare står nykomlingen innanför myskmadrastaketet igen med fingrarna i syltburken så att säga, samtidigt som silkeshönsgänget i enad trupp traskar förbi mot hönshuset för att ta kvällen. Hon vill förstås följa med in, vara en i gänget och upphöjer sin stämma i en förfrågan.  Det låter som Sarah Leander i en barnkör. Flocken låtsas inte om henne utan fortsätter mot hönshuset under tystnad. Man kommer inte in i gänget så där bara.

På morgonen hittar vi henne i en lövkorg med kottar under lutan. 

Vi hittar ett ägg också. Fint och skyddat ställe. Om inte kottarna varit för knöliga har hon nog sovit gott, trots att en sittpinne hade varit att föredra.


Mannen som varit borta under hela historien och kommit hem sent på natten, berättar att när han dagen innan släppte ut sin flock med BRUNA LOHMANN i föräldrarhemmet i grannbyn, hade det varit ett himla liv i flocken med höns flygandes åt alla håll.

Den enda rimliga förklaringen är nog att hönan skrämd, gömt sig under pickupen och helt enkelt åkt med. Med tanke på hennes förmåga att använda näbben kan hon mycket väl suttit och hållit sig fast i nåt stag.

Känner en viss beundran för denna morska fröken som visat sig vara både äventyrlig och så duktig på att ta hand om sig. Att hon saknar fjädrar på huvud och vingar beror nog snarast på att hon är tuppens favorit. 

Innan hon reste tillbaka, denna gången lite mer bekvämt, fick hon en gul benring så att jag känner igen henne bland de andra tjejerna på Södra filialen.  Försökte komma på ett bra namn till henne men hittade inget tillräckligt värdigt. Har du nåt förslag?

 Allt gott

--//--

Trädgårdsdag i Tyrolen, Blädinge söndag 6 maj kl 10-15
Tema kryddor
Catharina Malmgren-Snoddgrass ger tips kring kryddträdgården
Fia Sjögren om hur du planerar din trädgård
Thorvald Fält "Potatismannen" visar olika sorter
och mycket mer!

Arrangör Hållbara Blädinge länk HÄR
Tyrolens sommarprogram HÄR

--//--

Trevliga trädgårdlänkar hos TrädgårdsFägring HÄR