Åskar axlar ansvaret

Vi åkte iväg och lämnade hönsen med pubertetshes tupp i grannens vård. 
Det är nåt rörande med en ungtupp som upptäcker sin röst och försöker få till ett sprucket ljud som inte ens kommer i närheten av ett kuckeliku. Hönsmammehjärtat fylls av värme för nu börjar ynglingen bli stor även om alla fjädrarna inte riktigt är på plats och han inte riktigt uppnått sin fulla prakt. Helt ovetande om sina kommande uppgifter i världen tävlade han fortfarande med hönsen om att komma först till maten, lite hunsad, lågrankad och hela tiden bortkörd i väntan på lillturen.

Vi kommer hem efter resan och hör på morgonen ett präktigt kuckelikuande från hönshuset. Grannen verkar ha haft talträning med tuppen och mer än så.

På en vecka har han gått från yngling till tupp med ansvar och intressen utanför sin egen sfär. Nu meddelar han mycket högljutt och ivrigt att mat serveras utomhus istället för att stum kasta sig över kalaset på egen hand. Han får sällskap av Tö, hon är ingen favorit så han äter en hel del själv också.

Plötsligt hörs ett avlägset kuckeliku antagligen från grannbyn. Vi stelnar båda till och lyssnar spänt. Åskar verkar fundera på vad detta innebär och om åtgärd ska vidtas tills han tar sats från tårna och får iväg ett ljudligt gensvar. Vi lyssnar vidare men hör inget mer trots att han skickar iväg några kuckelikun till.

Revirmarkerandet avbryts av ett bråk i hönshuset, gap och skrik. Nån blir utkörd. Han rusar iväg och löser konflikten genom att ta med sig de utkörda damerna Petronella och PiaFia. Det blir helt lugnt i hönshuset.
Han har ju både blivit stora karlen och diplomat!

Det lilla gänget får havregryn att kalasa på. Jag hittar några gröna kålmallarver som är Åskars favoriter. 

Sen en stunds vila med fjäderputs bland bockar och pallkragar.

Hönsgänget har varit utan tupp sen i våras i väntan på att Åskar skulle växa till sig och han artar sig över förväntan. Hönsmammehjärtat svämmar över!

Fram till för några dagar sen hette han bara tuppen. Jag brukar döpa efter utseende eller egenskaper, så nu heter han Åskar efter fjäderdräkten som ser ut som ett åskmoln. Instagramföljarna hjälpte till denna gången.

Instagram @atligatradgarden
Länksamlingen TrädgårdsFägring

Nu värps det

De kallaste dagarna håller sig hönsen inne, men när det mildar på tittar de gärna ut en stund på jakt efter färska godbitar, kanske nåt grässtrå eller nån övervintrande insekt.

Det finns en anledning till att det är staket runt häggmispeln för Gammelhönan Astrid, 8 år vet precis var det godaste plantorna växer. Till och med rötterna av myskmadran är åtråvärda och spekas gärna upp. Man skulle kunna tro att myskmadra är outrotbar men hönorna kan demolera ett bestånd på några dar. De är helt enkelt galna i denna växt. 

Astrid bryr sig inte ett dugg om staket utan hoppar lätt jämfota ett par gånger högre än sin egen höjd. Trots sin lilla hjärna har höns ett spektakulärt matminne. Det spelar ingen roll att det är flera månader sen det fanns nåt grönt att hämta här.

De yngre ser än så länge tveksamma ut till upptåget, men jag vet att de lär av varandra och snart kommer de också att våga sig över. Går de för hårt åt rötterna lägger jag ut gummiormen. Det brukar hejda framfarten.

Annars är det full fart i äggfabriken. Takten är två ägg på tre dagar. Det finns fyra reden att lägga i, men det är alltid det bortersta som fylls på först. Det är inte så noga med mina och dina ägg, bara man får ligga i favoritholken. Är man riktigt nödig spelar det inte ens nån roll om det redan ligger en höna och värper. Är man tillräckligt fräck går det att knö in sig ovanpå och trycka ner sig halvt vid sidan.

Svarta Sara och Petronella har lagt sig att ruva, dock inte i samma rede. När jag ser att nån inte går upp efter värpningen som kanske tar en timme på förmiddagen, utan ligger hela dagen, flyttas redet som är en lös holk, in i ett eget hönshus bredvid där hon får vara ifred utan klättrande systrar på ryggen. Det blir också lugn och ro när kycklingarna ska kläckas. 

Nån enstaka gång har det hänt att jag missat en ligghöna som inte fått vara ifred. Står hon högt i rang, i hackordningen så kommer hon att köra ut hela flocken för att få vara i fred. Då märks det ju i och för sig att nåt är på gång när alla står utanför och stampar. En höna av lägre rang däremot smyger iväg och letar rätt på nåt krypin utomhus. Så har man höns som värper eller ruvar utomhus är det en signal på att de har för få reden eller att hon vill ha lugn och ro som inte finns i hönshuset. Man måste flytta henne till en egen bur.

Nu får de verkligen inte ruva på alla ägg som produceras. Om hon själv fått välja hade hon klarat att ruva fram 20-25 kycklingar, naturens sätt att gardera sig inför ett stort svinn. Här klarar sig alla som är friska och då räcker det med tre ägg vardera. Annars blir det alldeles för mycket höns i trädgården.

Hemmaägg kan bli lite smutsiga och behöva rengöras. Vatten förstör den konserverande ytbehandlingen på äggen, istället använder man ättika och torkar försiktigt med en mjuk handduk.

Allt gott

Påminnelse om vårens odlingskurser.

10 april Självförsörjande i villaträdgård, Klockaregårdens trädgårdsbutik, Ör
17 april Självförsörjande i villaträdgård, Klockaregårdens trädgårdsbutik, Ör
Mer info och anmälan www.klockaregarden.se

14 maj Odla, sköta och använda tomater, Rost och rädisors växthus, Benestad
Mer info HÄR anmälan till anette.brunsell(at)gmail.com

Lilla Stumpan som är speciell

Jag samlar ihop pumpor och squash på utehyllan för att torka under några dagars finväder. Flocken syns inte till. Förmodligen går de sina rundor i trädgården på jakt efter nåt ätligt under löven. Nån kanske sandbadar i södersolen och småbarnsmammorna undervisar antagligen som vanligt med kycklingarna hack i häl om vad som är ätligt och var man bör leta.

Vissa hönor utmärker sig lite extra. Lilla Stumpan var speciell redan som liten. Ofta verkade hon gå sina egna vägar och hängde inte med mamma Astrid som övriga kycklingar.
När man ropar har man snabbt flocken runt benen men Lilla Stumpan kommer sent om sidor och med en uppsyn som ser undrande ut.

Idag har Lilla Stumpan har fått syn på mig och är som ett plåster runt fötterna. Jag håller ju till farligt nära den magiska garagedörren där det finns godis och mellanmål i form av bröd som gått nån dag över datumet. Om jag öppnar dörren skulle det komma höns ur till synes varje vrå i trädgården. De är många nu på hösten i alla möjliga storlekar. De har skarp hörsel och det kärva ljudet som slutar med en duns när dörren slår igen är som en matklocka i deras öron.

Men nu är det bara Lilla Stumpan och jag har redan snubblat över henne två gånger. Tredje gången sätter jag henne i hyllan, så jag vet var jag har henne. Godiset får vänta. 

Händerna försvinner in i allt fluff och jag överraskas av den lilla kroppen som bara är hälften av vad den borde. Liten och mager, väger nästan inget. Undrar på att hon är hungrig. Börjar lägga ihop två och två. Kan det vara så att hon inte hör när jag pullar eller tuppen kuckelikuar att han hittat mat. Plötsligt på morgonen är alla försvunna från hönshuset och hon hör inte vart de tagit vägen. Visst det finns alltid mat och vatten där men de äter mycket hellre utomhus på sina rundor. Har hon tynat av depression, att vara ensam när man är flockdjur...  

Det är lätt att missa att nån inte hänger med eftersom hela flocken sällan är samlad. Det är oftast nån som är kvar i hönshuset för att lägga ägg eller funderar på att ruva. Stackars liten, förlåt! 

Nässelvatten och extra gobitar hädanefter!

 

Omstoppade kronärtskockor och nyfikna höns

Arbetet runt växthuset fortsätter och det har bland annat blivit ett litet land för kronärtskockorna på södersidan. Jag räknar med att läget är tillräckligt skyddat och väldränerat för att de flesta ska klara att övervintra  i zon 4.

För att hinna med att sköta allt inklusive odlingarna på södra filialen (150 kvm) krävs det att arbetet underlättas så mycket som möjligt och då är täckodling perfekt. Förutom att ett tjockt täcke förhindrar ogräs att slå rot, håller det också fukten och avger näring efterhand som det komposterar sig. Bland perenna grönsaker passar det extra bra med täcke eftersom det ligger kvar hela tiden och inte behöver flyttas. Jag bara fyller på ovanifrån efterhand som det sjunker ihop. En förutsättning är förstås att man inte går i bädden utan håller sig på gångarna. Första omgången blev ett tunt lager gräsklipp och nu har jag lagt ensilage som jag återanvänder från ifjol. Det bryts ner ganska sakta.


Hönsen blir snabbt nyfikna på vad jag har för mig när jag prasslar med ensilagetussarna. Det tar väl tio minuter att täcka landet och de står hela tiden blickstilla vid kanten och betraktar. Jag anar förstås vad de har i tankarna och det känns lite som jag lagar en jättelasagne till dem med allehanda godsaker gömda i lagren.

Så snart jag lämnat verket, nöjd med det jämna lagret och mina prydliga gångar, tar Gracie ledningen och ger sig ut i ensilagefluffet. Antagligen hade hon inte räknat med att det skulle vara så djupt eller så var det bara skönt att landa och känna sig omstoppad för hon tog bara ett steg ut innan hon liksom landade mjukt och satt kvar länge som om hon verkligen njöt.

Houdini tupp och Petronella följde strax efter men valde att hålla sig i skuggan av stenarna, småpratandes som om de utbytte åsikter om det nya materialet. Helt klart sprättvänligt, men ändå ganska få insekter under av de första provsprättningarna att döma, dessutom alldeles för varmt.

Även Gracie provsprätte lite halvhjärtat efter ett tag men gav snart upp. Hon livnär sig hellre på nässelvatten och bröd direkt ur handen än letar frön och insekter, vilket antagligen hänger ihop med att hon har en näbbdefekt och svårt att få tag i de minsta matbitarna. Det har dock inte hindrat henne att inta position som andrahöna i flocken. En tuff tjej.

Efter första inspektionen har kronärtskockslandet fått vara ifred, antagligen mest beroende på värmen och att hönsen velat hålla till i skuggan. Kommer det lite regn som packar till ensilaget, tror jag inte det blir så lockande att hålla till där sen heller. 

Allt gott

Tronskifte i hönsgården

I hönsgården har det blivit tronskifte. En liten kaxig typ som fått namnet Houdini efter den historiske och legendariske utbrytarkungen Harry Houdini 1874-1926.
Uppfödaren berättade att han som tredje tupp hos dem inte skulle få vara kvar, men eftersom han rymde fick han behålla livet. När jag kom och skulle flytta över honom till min transportbur lyckades han också bryta sig ut så namnet är välförtjänt.

De tre första dygnet i nya hönshuset fick alla stanna inomhus för att bekanta sig. Efter en vecka sov tuppen fortfarande på golvet medan pullorna som vanligt satt snyggt uppradade på pinnen. Det var ett fasligt liv därinne på dagarna i ända när Houdini kuckelikuade högt och ljudligt och nästan skrämde slaget på tjejerna i sin iver att kolla, dubbelkolla och trippelkolla att verkligen ingen annan tupp fanns i området. Ingen kuckelikuade tillbaka. Han hade äntligen ett helt eget revir och egna hönor. 

Inne på andra veckan hade han plötsligt fått flytta upp på pinnen mellan Lilla Stumpan och Pia Fia. Varje kväll satt de i samma ordning på pinnen.
När jag tittade in häromkvällen hade det hänt nåt igen. Lilla Stumpan, tuppen och Pia Fia på sina vanliga platser medan de andra tjejerna valt att sova nedanför tätt formade runt dem som en stor fjäderklump av sovande hönor. Har aldrig sett nåt liknande. Han har helt enkelt charmat in sig riktigt ordentligt. Alla vill sova bredvid Houdini.

Idag när de fick lunch kastade jag ut brödsmulor på ett annat ställe i trädgården för att slippa den tråkiga bakgrunden av pallkragar som det hade blivit annars. Av gammal vana sprang gammelhönan Astrid och ett par till mot pallkragarna när jag pullade på dem, medan Houdini med sina två första älsklingar snabbt snappade upp att maten idag serverades på andra sidan stenblocket.

Önskar Glad Påsk med Lilla Stumpans fluffrumpa bland lungört och julrosor och den som undrar hur det går med rabatten, så kan jag meddela att denna kombon inte är för pedanter och växter man är rädd om. Å andra sidan tror jag hönsen sätter i sig ansenliga mängder snigelägg.

Allt gott

Fläta staket

Det är inte mycket som trivs under ett träd i full sol där det blir absolut snustorrt, men myskmadran brukar klara detta fint. Jag vill ha en tjock frodig matta med tusentals små vita stjärnor som dessutom gömmer alla skräpiga blad efter vårlökarna.

Men det är fler än jag som gillar myskmadra. Det är också hönsens favorit nummer ett. På ett par dagar har mina fem hönor ätit upp allt och sprätt sönder rötterna om de fått fria tyglar.

Petter tittade förvånad över staketet när det var nytt för två år sen, begrundade ett kort slag om han skulle ge sig in där. Ledarhönan Astrid brukar få bestämma vart turen ska gå, men det dröjde ändå inte länge förrän frestelsen blev för stor och tuppen stod mitt i härligheten och sprätte. Att säga till, köra bort eller bli arg har man inget för. Höns struntar totalt i regler. Där det finns mat där hittar man helt enkelt hönsen.

Det har till och med spårat ur så totalt att de börjat betrakta området som nåt slags uppehållsrum och i godan ro parkerar sina breda rumpor på staketet.

Nåja, efter två år har den enkla slyflätningen torkat ihop och blivit lägre, men det är ändå imponerande att kunna hoppa jämfota högre än var man själv är hög, för vingarna består mest av dun och är inte till mycket hjälp. Det är lite som om jag skulle hoppa jämfota mer än två meter rakt upp i luften.

Nu är det i alla fall slut på det roliga. Idag har vi förnyat och gjort högre. Just nu ser det lite märkligt högt ut, men det kommer att sjunka cirka tio centimeter när det torkat, men förhoppningsvis ändå räcka till för att hålla hönsen på rätt sida i fortsättningen.

Påminner om utlottningen av tomatfröer som avslutas tisdag 21 mars kl 18.00 och vinnarna presenteras dagen därpå. Klicka på bilden.

Allt gott

Olika smak

Hönsen hinner knappt mer än komma ut förrän Petter upptäcker spannen med granris och skogsolvon som jag håller på att städa undan.

Han kacklar till på sättet som betyder "Hej, hallå! Jag har hittat gobitar" samtidigt som han sträcker sig mot bären och nickar upprepade gånger. Själv rör han inga utan inväntar Astrid, alfahöna med särskilda förmåner dvs alla respekterar att hon äter först i annat fall ser hon till att få sin vilja igenom. Hon är i vilket fall alldeles bredvid. Inspekterar snabbt bären, vänder på huvudet och kollar först med ena ögat, sen med andra, men inget faller  i smaken trots att de lyser vackert i solen.

En sekund senare vänder hon baken till och går vidare i jakten på mat utan att ens ha provsmakat, medan Petter står kvar och ser ganska förvånad ut.

Resten av flocken anländer. De svarta ännu namnlösa unghönsen föses snabbt undan av Gracie som inte är lika kräsen. Hon gör klart att bären är hennes och äter med hela ansiktet. Efter en stund är näbben kladdig och rödmosig. Hade jag inte sett det hela skulle jag trott hon råkat ut för en olycka.

Petter har inga invändningar. Han vill att alla ska ha det bra, men särskilt Astrid förstås💕

Allt gott

Pumpa inget för oss

Tyckte jag var smart som satte ut Halloweenpumpan till hönsen. 
Nu ska de få festa om ordentligt med riktig lyxlunch, tänkte jag, inspirerad av hönsvänner på instagram i U.S.A. och Australien där chooksen kastar sig över det saftiga köttet som om de inte sett mat på flera dar.

Petter

 Gracie

Vad gjorde mina... Blängde på mig som om jag inte vore riktigt klok. Närmade sig försiktigt det förskräckliga belätet, men bara för att ta några brödbitar som hamnat nära. Det var inte ens vitt gott bröd utan halvgrovt som är ungefär som falukorv. Det går, men är ingen kulinarisk höjdpunkt. Att ta en smakbit föll ingen in, inte ett minsta provpick ens.

Efter ett par minuter vände de rumpan till och började beta gräs istället. Grönt går det åt i mängder särskilt när det varit mörkt och grått några dagar och de kurat i hönshuset. När ljuset kommer ansas gräsmattan och om snön ligger hittar de alltid nåt ställe där gräset sticker upp eller spekar fram en plätt. Klorofyllet gör gulan gul, men i vanligt hönsfoder har man en syntetisk tillsats som fyller samma funktion så även burhöns får en gul gula, men när höns får beta som de vill blir gulan nästan orange.

Lilla Stumpan

Nej, pumpan hamnade på komposten. Hade tänkt ge det ett försök till genom att hacka köttet i småbitar men den hann mögla under natten. Var ju tvungen att ta in den så den inte skulle frysa.

Andra saker som höns inte på nåt vis i världen äter är kållarver. Det fanns många tillfällen att försöka lära dem i somras, men icke. De har alltså medfödda instinkter som varnar för svartgulrandiga larver, gröna går bra, för att inte tala om vita, de är minsann riktiga delikatesser. Ris och spagetti påminner säkert om larver för det är favoritföda, liksom potatis.

Kål gillas av andra höns vet jag, men inte dessa. Jordgubbs- och hallonblad är godare. Är det månde gourmeter jag har att göra med?

  Allt gott

Trädgården just nu

  

Färgerna i trädgården djupnar dag för dag. Jag tycker skalan är vilsam.

För två dagar sen grönt nu mer höstigt. Möblerna lär vi nog inte sitta så mycket mer i. Det blir trappfika om solen skulle råka titta fram.

Körsbärsbenveden bekänner färg, men inte som den brukar.

Gillar hur de stora fjädrarna silar ljuset.

Rosenflockel och kantnepeta

Hönsen älskar att sprätta runt bland häggmispelns blad och under finns myskmadra som är deras favoritväxt nummer ett. Så mycket mat hittar de däremot inte nu, utan får frukost och lunch serverad.

Allt gott

Lilla stumpan

Ni som följer mig kanske kommer ihåg att jag hade tre kycklingar som blev mammalösa när räven var framme. Vi lyckades aldrig fånga räven, men såg den alldeles utanför huset en kväll och hittade rävbajs en meter från hönsburen, i grönsakslandet och på vägen utanför. Det var en orolig tid och när vi lämnade huset hölls kycklingarna inne.
En annan hönsägare i byn fick påhälsning inne i hönsgården. Blev av med flera djur och andra skadades. Förstås en tragedi. För när man har dem i trädgården och umgås dagligen är de personligheter och en del av hushållet. 
Den vanligaste frågan jag får är just om jag inte blir av med många höns när de får gå fria. 
Nej, det blir jag faktiskt inte. Ibland förlorar jag nån, men de andra hinner snabbt gömma sig. När ett rovdjur kommer in i hönshuset däremot har de ingenstans att ta vägen och man mister lätt hela flocken.

Två kycklingar är kvar av Majas kull, en höna (grå) och en tupp (svart). De höll sig länge för sig själva, men nu bor de i hönshuset tillsammans med de andra sen ett bra tag och hänger med i flockens rutiner under dagen. Petra, en av de svarta har ett ont öga till dem och jagar bort dem mot sin gamla bur titt som tätt, men kycklingarna är kaxiga nog att söka sig tillbaka till flocken igen så fort hon vänder ryggen till.

Fortfarande håller de två syskonen ihop, men nu blir det i alla fall inte fullkomlig panik när de kommer ifrån varandra som det blev i början. När en kyckling kommer ifrån gänget eller sin mamma, stannar den där den är och piper väldigt högt och hjärtskärande. Lilla Stumpan som jag kallar henne, hade en väldig förmåga att gå i egna tankar och komma ifrån sin bror rätt ofta, men nu har hon bättre koll, hittar i trädgården och klarar sig själv även om de gärna letar mat sida vid sida och söker sig till varandra när det är lunchvila.

Det där med namn var svårt denna gången. Jag brukar döpa hönsen efter utseende, men en ganska gråaktig, viltfärgad höna, vad kallar man den? Kom på mig själv med att säga lilla stumpan titt som tätt... men var är du lilla stumpan, här kommer din mat lilla stumpan, här får du en jordgubbe lilla stumpan och då fick det bli Lilla Stumpan. Det verkar bli en riktigt rar liten höna. Än så länge bara två månader gammal, så hon kommer att växa ett tag till.

Allt gott

Ps. På de här bilderna syns det hur torrt det är. 35 mm regn på sex månader och trädgård på sandplatå.