Tyckte jag var smart som satte ut Halloweenpumpan till hönsen.
Nu ska de få festa om ordentligt med riktig lyxlunch, tänkte jag, inspirerad av hönsvänner på instagram i U.S.A. och Australien där chooksen kastar sig över det saftiga köttet som om de inte sett mat på flera dar.
Petter
Gracie
Vad gjorde mina... Blängde på mig som om jag inte vore riktigt klok. Närmade sig försiktigt det förskräckliga belätet, men bara för att ta några brödbitar som hamnat nära. Det var inte ens vitt gott bröd utan halvgrovt som är ungefär som falukorv. Det går, men är ingen kulinarisk höjdpunkt. Att ta en smakbit föll ingen in, inte ett minsta provpick ens.
Efter ett par minuter vände de rumpan till och började beta gräs istället. Grönt går det åt i mängder särskilt när det varit mörkt och grått några dagar och de kurat i hönshuset. När ljuset kommer ansas gräsmattan och om snön ligger hittar de alltid nåt ställe där gräset sticker upp eller spekar fram en plätt. Klorofyllet gör gulan gul, men i vanligt hönsfoder har man en syntetisk tillsats som fyller samma funktion så även burhöns får en gul gula, men när höns får beta som de vill blir gulan nästan orange.
Lilla Stumpan
Nej, pumpan hamnade på komposten. Hade tänkt ge det ett försök till genom att hacka köttet i småbitar men den hann mögla under natten. Var ju tvungen att ta in den så den inte skulle frysa.
Andra saker som höns inte på nåt vis i världen äter är kållarver. Det fanns många tillfällen att försöka lära dem i somras, men icke. De har alltså medfödda instinkter som varnar för svartgulrandiga larver, gröna går bra, för att inte tala om vita, de är minsann riktiga delikatesser. Ris och spagetti påminner säkert om larver för det är favoritföda, liksom potatis.
Kål gillas av andra höns vet jag, men inte dessa. Jordgubbs- och hallonblad är godare. Är det månde gourmeter jag har att göra med?
Allt gott
Nu mår ni tro att hönsen älskar att sprätta omkring i alla löven, ju tjockare och prassligare desto bättre verkar det och som vanligt tycks gräset grönare på andra sidan i alla fall för somliga.
Om de verkligen hittar så många insekter och frön vid den här årstiden känner jag mig tveksam till. Nån larv, spindel eller lövmask slinker nog med, men faktiskt tror jag att det är mest löven som triggar, därför stödmatar jag utomhus oftast två gånger om dagen.
Till lunch blev det idag sommaräpplen. En lätt stöt med stövelklacken för att krossa. Kastar bitarna åt olika håll för att det inte ska bli bråk. Nån gapar över mycket och försöker svälja en stor bit hel. Håller ett öga för att se hur det går. Nån annan nappar sitt byte som om det vore den finaste skatt och springer snabbt iväg för att rädda fyndet från de andra. Ett syskon följer ändå en hönslängd efter, men får ge sig under trädgårdsmöblerna.
En liten svart fröken kör med skakteknik. Håller i en bit äppelskal och kastar frenetiskt med huvudet för att få bort en tugga. Mamma Astrid ser skeptiskt på. Hon vet att hacka ur flisor går mycket bättre.
Yra som höns... Nej, så här fint kan man klämma ihop sig på ett led och finkamma gräsmattan när det vankas kokt quinoa till kvällsmat, rester som blev över från vårt bord.
Höns är verkligen allätare men quinoa står högt på listan över favoritmat. Protein behövs ju för att bygga muskler och quinoa är proteinrikt. Har de möjligen ett sinne för proteinhalt... Ofta ser jag hönorna undervisa sina små om vad som är ätbart, lyfter maskar från backen och släpper igen för att locka. Pickar med näbben bredvid och kacklar för att visa att detta är mumma. Själv verkar hon inte ha nån svårighet att avstå från protein medan hon har kycklingar. När äggläggningen kommer igång kan det däremot slinka ner både kopparödlor, grodor och mindre ormar.
Allt gott
