Piffiga, puffiga pioner

De första små pionerna kommer redan i maj men redan efter en vecka är glädjen över. Man får i alla fall en föraning om vad som komma skall.

Julia Rose

Nu är högsäsongen här och tunga bollar blandas med nättare blommor. Några står stadigt tros tungt regn andra hade behövt stöttas. Jag letar efter nån slags system där jag lätt kan avgöra redan på våren vilka som behöver stöd och inte. Lappar blåser bort, stickor fryser upp eller växer in i buskarna och går inte att hitta, kartor...njae. Några har jag lärt mig i huvudet men alla går inte att komma ihåg. Samma problem med namnen.

Har hållit på i tre kvällar att försöka ordna upp namnen, men jag är inte riktigt där ännu och det får bli ett inlägg ändå.

Min äldsta som fanns i trädgården från förre ägaren. Hade hamnat i helskugga bakom stora buskar och äppelträd, men fick flytta några meter och svarade genast med att bli dubbelt så stor och blomma mer än nånsin. Doftar kryddigt och behöver stöttning.

Festiva Maxima (troligen)

Buskpion (trädpion) som blir översållad av mörkröda små blommor. De sitter en bit in bland bladverket som halvdoldisar.

Salmon Sauser

Titta bara på denna perfekt formade boll. Kan inte låta bli att forma mina händer runt och njuta av slätheten. 

Hur myrorna lyckas hitta till pionerna är ett mysterium. De syns inte till nånstans annars och hur vet de att det är knoppning på gång...

Salmon Sauser öppnar sina skålar. Helt klart en av favoritpionerna.

Än så länge namnlös som blommar lika glatt för det.

Jan van Leeuwen

Mjukt rosa jättebakelser som doftar svagt förförande på enmetersstjälkar. Behöver definitivt stöttning till nästa år.

Tyckte jag hade så gott om utrymme när jag glatt började samla och 25 nykomlingar märktes knappt i lunden, men nu får jag välja med ännu större omsorg. Ett tiotal har jag fortfarande plats till och framför allt måste jag få ordning på märkning och arkiv så det inte blir dubbletter.

Allt gott

Favoritställe TV-aktuellt

Varje år har jag tänkt göra ett inlägg om sevärdheter i mina trakter utan att det blivit av.
Ett favoritställe i grannkommunen Växjö är Teleborgs slott som i sommar ska stå värd för TV-inspelningen Stjärnorna på slottet. Bilderna är från försommaren när jag var ute på en njutrunda.

Det är ett riktigt sagoslott i bastant granit med en imponerande trappa där många brudpar blivit fotograferade. Nuförtiden finns här restaurang och festlokal, ett ställe där man gärna äter söndagsmiddag med utsikt över sjön Trummen och den lummiga parken, men ursprungligen byggdes slottet som morgongåva av Fredrik Bonde till den mycket yngre hustrun Anna Koskull. Rappa tungor lär ha sagt "Vad gör inte en Bonde för sin Kos skull".  Slottet stod färdigt år 1900 och är alltså inte alls så gammalt som det ser ut. Eftersom Bonde var så mycket äldre än sin hustru var det i förlängningen tänkt att fungera som änkesäte åt friherrinan. Han räknade förstås med att gå bort först. Bonde beskrivs som synnerligen förmögen och ägde nio slott. Under sin tid som gifta bodde de i Sörmland på Säfstaholms slott. Anna Koskull bodde några år på Teleborg efter sin makes död.

Under slottet låg ett antal torpställen, alla med namn efter Europeiska huvudstäder. De hyrs nu ut till konstnärer och annan kulturell verksamhet.

Från universitet är det bara ett stenkast till slottsparken med sina jätteträd och rhododenronbuskage. Perfekt picknick- och rekreationsområde.

Själv har jag deltagit i flera folkdansevenemang i parken.  Jodå, det har dansats en hel del och sytts torparkläder och dräkter, fast det är ett bra tag sen. Det är jag med armarna i luften som springer med bågarna.

Mellan slottet och universitet ligger Teleborgs handelsträdgård. Här hittar man inte de stora kedjornas växtutbud, men väl en och annan ovanlig ormbunke. Mest åker jag dit för att känna den äkta växthusdoften av fukt och jord som jag kommer ihåg från barndomen. Jag kan stå länge, bara dra in och njuta. 

Allt gott

Marktäckare i växthuset

Lilla växthuset på ca 6 kvm har hängt med i över 30 år, stått pall för Gudrun och andra stormar och läcker dessutom inte. En verklig trotjänare som jag fortfarande har stor glädje av trots att det nu finns ett större växthus också. 

När man länge varit van vid ett så litet utrymme lär man sig också utnyttja varje vrå. Nio tomater tycker jag är lagom, men efter hand som de växer och de första klasarna mognar plockar jag bort de nedersta bladen och det blir barjord under. Denna utnyttjar jag till marktäckare som favoritsallaten isört som har fräscha, saftiga, köttiga blad. Isörten stormtrivs i värmen och bladen blir snabbt stora som händer. Så gott att blanda olika smaker och texturer i en sallad. Det räcker med ett eller två blad åt gången som jag river ner i mindre bitar.

Till höger blev den en rad basilika som också älskar värmen i växthuset. I år blev det en minivariant som jag inte testat innan. Just nu ser den ut som små bollar. Hoppas den växer ihop till en liten häck.

Allt gott

Efter regn kommer sniglar

Nu har jag lärt mig när kriget börjar. Även om enstaka sniglar kan dyka upp då och då en fuktig vår, så kommer den riktiga explosionen efter en längre stabil värmeperiod med påföljande regniga dagar, som nu alltså. Har sett nån snigel på frikomposten och jag är beredd med en arsenal av knep.

Just att börja jakten på en gång är viktigt eftersom varje snigel kan lägga upp till 400 ägg på en säsong. I år hittade jag faktiskt en gömma ca fem cm ner i rotsystemet på en lavendelplanta när jag vårstädade i mars. Det kan ligga upp till hundra ägg i en klump. Tidigt ser de ut som gödselkulor i köpejord för att sen växa upp till ärtstorlek och bli vita, halvgenomskinliga och geléaktiga. Ofta göms de i bra-att-ha-lagret av brädstumpar och små mellanrum i stenmurar, på fuktiga och skuggiga ställen. De ligger alltså inte slängda löst på gräsmattan och fastnar inte i skor eller hjulmönster som jag trodde i början. 
Just på tomten har jag sällan några kläckningar, gissar att hönsen som går fritt spekar fram och plockar i sig.

 
Däremot väller de större sniglarna in från tre sidor natur och äng runtom. Efter tre års kamp utan att få behålla särskilt mycket av det gröna i odlingarna byggdes trädgårdslandet om till lådodling med elstängsel monterat på träsarg runt området. Stängslet består av en metalltråd med 24 Volt från bilbatteri som laddas med enkel solcell från hobbyvaruhus och en tråd som inte är strömförande (jord). Man känner inte strömmen när man tar i tråden och hönsen kan stryka sig längs tråden utan att beröras, men sniglarna med sitt blöta slem reagerar och vänder när de kommer nära. Nackdelen är att tråden kan gå av om gräs ligger mot eller nån liten snigel skulle råka bli grillad och fastna. I fuktiga perioder kontrollerar jag därför staketet varje morgon. Det tar bara en minut. Skulle tråden vara av är den lätt att skarva.

Till pallkragarna finns färdiga snigelplåtar att köpa som tillbehör. Tycker de funkar bra.

Två sidor av tomten har också fått en plåt med bockad kant. 20 cm av plåten är nergrävd för att stå stadigt och förhindra att sniglarna kryper under och 20 cm är ovan jord med bockad kant. Vinkeln är så snäv att de inte klarar svängen. Remsor ca 40 cm breda med ca 4 cm kant kan beställas hos plåtslagaren. Enklast är att be honom räkna ut måtten efter hur många remsor man kan få ut på plåtsjoket som har en standardstorlek, så slipper man spill.

Sniglarna följer plåten och där den tar slut är det trängsel att ta sig in i trädgården. Men här väntar ölfällan där de drunknar på löpande band. Jag brukar gräva ner burken till hälften så den står stadigt och blir lite diskretare. Vilken öl som helst duger, gammal, avslagen, lätt, stark, men man behöver tömma ur fångsten varje morgon.

Viktigast av allt är ändå att plocka alla man hittar. Jag vet att det generellt pratas om halshuggning och det höll jag också på med de första åren, men det är helt enkelt för äckligt för mig. Jag fick mardrömmar om snigelgeggan. Sniglar är kannibaler och kommer snabbt att dras till lämnade klippta och vad jag förstår blir de som fått en rejäl dos protein mer livskraftiga än de som bara ätit växter.
Jag går ständigt beväpnad med begagnade plastpåsar från mataffären i fickan, trär över handen och plockar upp så snart jag hittar en snigel, knyter ihop och slänger i ett eget fack i frysen. När det är dags för soptömning en gång i månaden rensas facket.

Ett bra hjälpmedel när man går på seriös snigeljakt och kanske ska samla hundratals, är plockaren som styrs med ett enkelt handtag. Till och med de minsta kan man lätt fånga upp. Vi brukar hjälpas åt så att en plockar och den andre går bredvid och är beredd med påsen när tången töms.

Ett sätt att dra nytta av kannibalismen om man klipper eller halshugger, är att samla ihop allt klippt, vattna över med nematoder och fördela de preparerade sniglarna på strategiska ställen i trädgården där de kommer att bli uppätna och föra den dödliga nematoden vidare till fler och fler sniglar. Detta behöver upprepas flera gånger under sommaren och kombineras med övriga metoder.

Över huvud taget finns det inte ett ensamt överlägset sätt utan knepet är att kombinera de som är bäst för platsen och tillfället, vara energisk och uthållig.

Runt växter jag är särskilt rädd om som guckuskon och nyutplanterade grönsaker utanför elstängslet lägger jag ibland strängar av järnfosfat. Både järnfosfatpreparat och nematoder dödar alla sniglar i området, alltså även de goda som är viktiga i nerbrytningen av gamla växtdelar och den pampiga leopardsnigeln. Så med tanke på djurliv och inte minst ekonomin försöker jag vara återhållsam.

Sniglarna har också påverkat mitt val av växter och därigenom trädgårdens utseende till viss del. Små hostor har inte en chans att klara sig här, medan större kan hinna att växa till sig innan sniglarna kommer. De är nämligen storfavoriter tillsammans med tagetes och gråtimjan. Tagetesen finns nu bara som jordförbättrare bland grönsakerna innanför snigelstängslet. Mattan av gråtimjan betas ständigt, men verkar inte ta nån skada. Om det inte finns några sniglar där, är det lugnt i övriga trädgården också. Man kan säga att min gråtimjan fungerar som indikatorväxt. Annars kan man sätta ut en tagetesplanta och får den vara i fred kan man vara rätt säker på att det är snigelfritt.

Listan över vad sniglar gillar och inte kan göras lång, men generellt är grönsaker och sommarblommor godis, medan förvedade växter klarar sig bra.

Det här är alltså min arsenal av knep i kriget om växtligheten, sen finns det en del varianter av färdiga fällor att köpa, för här ser marknaden en möjlighet att tjäna pengar på oss. Vattenglas var en uppseglare som det pratades och skrevs om i fjol. Vattenglas är dock giftigt att hantera och inget jag vill hålla på med.
Salt på sniglar ger en utdragen och plågsam död och det är ju trots allt levande varelser.

Lycka till  jakten!

Fulbulans rabatt

Fulbulan är ett stort välvt lock i plast över det nergrävda reningsverket. Numera syns inte själva bulan för vi har byggt ett litet hus över, men rabatten närmast kallar jag ändå Fulbulans rabatt. Huset är runt med spetsigt tak och delvis gömt under en klätterhortensia. Kanske visar det nån gång fram över.

Rabatten är på sin fjärde säsong och äntligen har alla allium som jag längtat efter, kommit på plats. Fyra sorters bollar med lite olika höjd och blomningtid. Eftersom det är en stor rabatt 6x3 meter, valde jag att plantera glest från början, låta kantnepetan som är en av karaktärsväxterna fröså sig. Tomrum fylldes ut med ettåriga växter. Hela planteringen går i lila nyanser, grått, vitt och lite rosa. På hösten kommer självsådd slingerkrasse och ger en kaxig orange kick bland de falnande färgerna.  I år har det mesta växt ihop och inga ettåringar behövs.

Tanken var ju att kantnepetan som är ca 40 cm nu skulle täcka alliumlökarnas vissna och gula blad. Det lyckades nästan. Bladen vissnade en vecka innan nepetan hunnit täcka dem och några lökar hamnade utanför, men de går ju lätt att flytta in i fluffet.

Inspirationen kom från en lite tuva backtimjan som slagit rot och spridit sig i kanten av parkeringen. I tuvan stack det upp en rosenmalva och ett par andra små växter. Jag ville göra nåt liknande i stor skala. En plantering för fjärilar och insekter i full sol med låga marktäckare och höga uppstickande växter. Till skillnad från andra planteringar ville jag inte ha den där tripp-trapp-trull effekten med högst längst bak utan mer huller om buller där höga växter står upprätta för egen kraft. På försommaren får torn och hjärtan hålla höjden, men senare kommer den pampiga kardvädden att ta över. Här finns också kronärtskockor, akantus, bolltistel och martorn.

Stäpplök på väg

Hur det ser ut lite längre fram i sommar, skiss, vilka växter jag valt och hur man gör rishjärtan, kan du läsa om i Allers nr 7-8 2017, där jag kallar den fjärilsrabatt, för här trivs de verkligen liksom, humlor och bin.

Allt gott