Mammahormonerna flödar i hönshuset

Ensam lämnar tuppen Petter hönshuset. Spanar runt lite på de vanliga matställena. Kanske gömmer sig nån smula från igår, men nej, småfåglarna har städat väldigt noggrant.

När jag kommer ut möter han mig med en bedjande uppsyn. Idag tillsammans med ett krävande kacklande. Jo, jag vet vad uppsynen betyder utan understrykning. Normalt flyttar hönsen på sig när man kommer eller åtminstone vänder rumpan till, men ögonkontakt och några försiktiga steg framåt, betyder sugen. Ge mig MAT!
Det finns väl sammansatt föda inomhus, men det ska vara godbitar utomhus också och helst nåt han kan locka hönorna med och på insektsfronten är det ganska fattigt så här års. Hämtar bröd medan Petter hänger mig i hasorna till garagedörren och småtrampar otåligt utanför medan jag prasslar med brödpåsen.

Så snart brödbitarna är framme uppger han ett glatt och intensivt kacklande. Ingen kan missta sig på att här händer det viktiga saker och Snövit dyker genast upp. Hon är okej och han går gärna med henne hela dagen om hon bara hade varit lika intresserad av honom. Nej, hon far hit och dit och gör faktiskt skäl för uttrycket "Yr som en höna". Hade hon varit människa skulle hon nog fått nån diagnos med bokstäver. 

Men var är alla andra. Petter ser både hängig och uppgiven ut. Att han är mitt i ruggningen, alltså byter fjädrar gör inte saken bättre. I nacken lyser fjäderpennorna vita utan fan och vingarna är spretiga.

I hönshuset råder det babyboom. Tonåringar som ljust bestämt sig för att flytta in i stora hönshuset.

Småkycklingar som helst håller sig så nära mamma som möjligt och piper oavbrutet utom när de sover. Mammor som kluckar tillbaka. Nån höna som ruvar och nån som gett upp.
Extra mammaburar inflyttade och så trångt att det knappt går att komma fram. Det är hur gemytligt som helst och det tycker även hönorna som inte har kycklingar. Mammastämningen har helt enkelt smittat av sig på hela gänget. De kommer knappt sig för att värpa.

Till och med gammelhönan Astrid, 8 år, har känslor fast det inte blivit några kycklingar på två år, men högsta hönset är hon ändå i kraft av sin ålder.

Nån gång per dag lyckas tuppen med lite hjälp av havregryn och matrester locka ut gänget och plötsligt är han sitt gamla jag, övervakar, visar upp en och annan godbit, spanar efter inkräktare, men så snart maten är slut försvinner alla in i mammabubblan igen. Till och med under de vackra brittsommardagarna stod de inomhus i dunklet och tryckte istället för att äta gräs och gå sina rundor.

Nog tycker jag lite synd om Petter.

Allt gott

Länksamlingen TrädgårdsFägring HÄR
*

Nykläckt

Petra kunde inte hålla sig längre. Mitt i ruggigaste vintern var hon bara helt tvungen att ruva. 

Silkeshöns har kvar sina ursprungliga instinkter och styrs av ljus och hormoner. Varje vinter är det någon i gänget vars hormoner skriker ruva, RUVA, RUVA! Hönan lägger sig bekvämt tillrätta fast besluten att ligga kvar där på samma ställe tills det händer nåt, med en eller annan kortare bensträckare emellanåt. Det tar 21 dygn. Under de sista ruvningsdagarna har jag inte sett nån höna resa sig över huvud taget. Uppgiften är att hålla äggen varma och rotera dem lite grand med jämna mellanrum. Jag tror hon går in i sin egen bubbla och bara är, äter mindre, dricker mindre, bajsar inte så ofta men rejält när det händer. Gissningsvis går ämnesomsättningen ner men när första kycklingen börjar ge livstecken från sig genom att såga igenom skalet blir hon aktiv, pratar, kluckar, kommunicerar. Man behöver sällan lyfta för att kolla om kläckningen är på gång för det märks på hennes beteende. Skulle äggen vara obefruktade kan det hända att hönan envist ligger kvar ändå och kan till och med dö på sin post om man inte hjälper henne att komma igång. För att inte slita på hönan i onödan är jag noga med att hålla reda på dagarna. Tre dagar tycker jag är okej att gå över inte mer.

Innan jul var det Astrid 7 år, min mest erfarna höna, som låg en runda. För första gången nånsin blev det inget. Vi, Astrid och jag, var överens om att hon gjort sitt bästa och hon tyckte det var okej att gå tillbaka till flocken när jag lyfte upp henne, men som sagt hon är erfaren och kanske är hennes hormoner inte lika påstridiga heller, med ålderns rätt.

 

Så här ser man ut när man ruvar, liksom när man håller de små varma. Man intar ett neutralt värdigt, ansiktsutryck, njuter av att ha det välbäddat och egen kupé.

Jag stör friden genom att lyfta fram trillingarna. Genast börjar den vita försöka gå runt och tillbaka till "sin vinge" Den har kläckts först och är lite mer försigkommen. Petra väntar tålmodigt tills kycklingarna har flyttat sig lite innan hon lägger sig tillrätta igen, brer ut vingarna och erbjuder sitt trygga beskydd. 

Så här ser en riktig tröttmössa ut, fyra dagar gammal.

Normalt bor den lilla familjen i ett eget litet hönshus och tillbringar den mesta tiden med att vila i en holk i halvmörkret. Kycklingarna sover mestaldels precis som andra små barn. Hönshuset värms upp av vattenrör som går längs väggen och värmelampa.

Det där med gener är spännande. Tuppen är kolsvart, hönan också, men det behöver inte vara hennes ägg utan kan vara nån av de viltfärgades.  Ändå blir det två viltfärgade och en vit kyckling. Det är cirka tjugo år sen jag hade vita höns och tupp, men genen finns kvar. Nu mörknar de oftast i fjäderdräkten efterhand de växer, men jag håller tummarna för en riktigt kritvit och att det blir en höna.

Allt gott

Kycklingarna

Tack för varma kommentarer i förra inlägget om Maja som blev rävens byte och kycklingarna som blev föräldralösa. Många har undrat hur det går för dem.

Det är två veckor sen olyckan hände och trillingarna har vuxit ordentligt. När räven nöp Maja bodde de i en egen bur i ena änden av trädgården. Tyckte inte de kunde vara kvar där ensamma utan på kvällen fick de flytta in i hönshuset med de andra. Att flytta höns på kvällen är perfekt för då har de gått i vila, bråkar inte om hierarkin och hinner vänja sig vid varandra.

Det var dock ingen som tog nån vidare notis om de små stackarna eller tog dem under sina vingars beskydd. Verkade inte som nån bråkade med dem heller i och för sig. Flocken gick helt enkelt ut på morgonen som vanligt utan att säga ett knyst om att de små skulle följa med. De stod kvar inne i hönshusmörkret varje morgon under en veckas tid och såg väldigt ensamma och villrådiga ut.  Tanken var att så länge de inte bråkar har de ändå lite gemenskap på nätterna och när de blir större kommer nån att ta med dom i flocken.

Nej, kycklingarna tröttnade på att stå där och glo. Vana som de var vid grönt gräs, färska insekter och den mjuka skuggan under syrenhäcken. Plötsligt hade de traskat tillbaka och lät sig inte fösas in i hönshuset igen, så det blev tillbaka till buren och alla verkade nöjda.
Det fantastiska är att de hittade buren som står utom synhåll 30 meter från hönshuset. Största delen av sträckan hade de aldrig gått tidigare, bara blivit burna i skymningen. De hade också en öppen yta att passera. Nog så otäckt med snabbt lurande faror från skyn. 

I brist på klok mamma som tar med dem på bästa matletarrundorna i trädgården utvidgar de själva sina turer och söker trygghet hos varandra.

De hittar också ställen som mamma Maja inte skulle brytt sig om...

-Visst ser det inbjudande ut på andra sidan. Tänker ni som jag...

-Nån som ser....

-Jamen det var ju lätt! Vad gör vi nu...

Molokna traskar de ut igen.
-Aldrig får man ha nåt kul...

Stå under kålen och kura funkar ju också när det regnar

 - Har du nåt gott?

Den lite tuffare i gänget och säkert den som ledde uttåget ur hönshuset, kommer gärna fram och är sugen. Ständigt hungrig brukar betyda att det är en tupp, men svårt att säga ännu. Nu ger jag dem godis, bär, insekter och bröd så fort jag får en chans för att få dem så tama och trygga som möjligt. 
Att vara ensamma och minst bland hönsen i trädgården utan vuxen betyder också att de är längst ner i hackordningen, i rang. Hade mamman introducerat dem i flocken hade de ärvt hennes rang till att börja med.

Det är roligt att alla är olika i färgerna, men tyvärr har ingen blivit helt gräddvit som mamma Maja. Antagligen är det ägg från de andra hönorna också, kanske inget ägg var Majas eget ens. De brukar inte vara så noga med den detaljen.

Allt gott

Gängbildning i hönsgården.

Just nu har jag fyra hönsgäng. Det prasslar, piper och snackas i buskarna. 

Maja bor med de nyaste kycklingarna i en bur i hönshuset. Det är viktigt att få privatliv och helt kunna ägna sig åt kycklingarna när de är små. Eget krypin en nödvändighet.

Gammelhönan Astrid, 7 år är inne på sin tredje kull för säsongen. De följer henne lydigt och kommunicerar hela tiden. Om hönan fått bestämma skulle hon antagligen haft minst femton kycklingar på rad, men här råder barnbegränsning, annars skulle trädgården svämma över. Silkeshöns har en mycket stark drift att ruva och kan till och med ligga utan ägg under. Det är viktigt att naturen får ha sin gång och att det blir kullar för hönan att ta hand om för att hon ska må bra.
På många hönsraser har man avlat bort driften att ruva eftersom det inte blir några ägg unden småbarnsperioden. "Fabrikssorterna" värper istället hela tiden, men blir i gengäld inte så gamla. Om man inte vill hålla på att pyssla med kycklingar eller bor i tätbebyggelse där tupp inte är tillåten är "fabrikssorterna" att föredra.

Petra med sina fyra. En del av dunet har börjat bytas ut mot fjädrar och gör att de ser toviga ut. Petra och Astrid bor med sina kycklingar i varsin bur i trädgården. När hönan är redo att börja värpa igen flyttar hon självmant in till de andra i hönshuset. Hormonerna styr.

Tonårskycklingarna blir i början lite förvirrade av att ingen lockar och säger till dem vart de ska gå och var maten finns, men rätt snart lär de sig att haka på de vuxna. Håller sig i utkanten av flocken för de är ju längst ner i hackordningen, lägst rang utan hönans beskydd.

Tuppenuppe längst bak håller koll på gänget. 

Allt gott