Egen druvjos

Det är bara en staketdruva, säger jag ofta lite ursäktande och oförskyllt nedsättande om min stackars stock vid garageväggen eftersom jag fått lära mig att det ju inte är nån "riktig" druva. Både bären och klasarna är mindre än växthusdruvor och innehåller två kärnor som gör att man får spotta mycket, fast vad gör det om man har dem som utomhusgodis.

Men efter denna sommarens kanonleverans som jag fått behålla för småfåglarna tänker jag inte baktala den mer. Den har helt klart sitt värde.

När jag satte plantan hade jag knappt nån förhoppning om att den ens skulle överleva i zon 4 eller att jag skulle klara att äta dem, men ville ändå testa på friland.
Redan första året visade det sig att jag tål hemmaodlade druvor mycket bra, inte bara denna sorten utan även andra. På köpedruvor svullnar magen upp som en ballong efter endast ett par stycken och länge trodde jag det var överkänslighet mot själva druvan. Stor lycka att kunna äta, men också oroande att köpedruvorna är besprutade och förmodligen också gasade med ämnen som inte är så snälla.

Hönsen brukar få de nedersta våningarna, men sen är resten mina och det brukar gå att plocka fram till frosten. Alltid är det nån klase som gömt sig bakom ett par blad och mognat lite långsammare.

När vi inte hinner hålla jämn takt med mognandet blir det druvjos av det allra enklaste slaget.

Sköljer, repar och mosar bären med en slev i en trådsil. Det är viktigt att kärnorna inte går sönder för de ger beska. Tappar på sirapsflaskor och stoppar i frysen. Det blir helt ljuvliga morgonshots till vintern fulla av sommarvitaminer. Helt klar finjos får man om man låter saften sjunka nån timme innan tappning, men det hade jag inte tid med här. 1 kg ger 4 dl.
Min druva är söt, så jag sockrar inget extra och den heter...
Jag har dragit på det i det längsta. Letat i en jättesamling namnlappar, men nej... har inget namn tyvärr.

Instagram @atligatradgarden

Länksamlingen  TrädgårdsFägring

Morgondimma och pärliga spindelnät

Igår hörde jag sommarens första syrsa när jag plockade smultron och i morse låg dimman tjock över trädgården. Det betyder högsommar.

Plötsligt är trädgården fylld av de mest konstfulla spindelnät trädda med pärlor. Förstås finns de där varje morgon men osynliga för ögat utan dropparna.

Armeringsnätet har fått dekorationer.

 
Nån tyckte vindsnurran var ett lämpligt ställe.

På denna bilden händer det mycket men spana in närmaste portalen som har fått den allra sprödaste och mest delikata kristallkrona.

Inte ens pumpen är bortglömd.

Älskar att fota i dimma när solen just bryter igenom och innan värmen blir för tung. En skön söndag utan några måsten. Trädgården i hyggligt skick om man undantar skämsytorna där hönsen ställt till det. Ärtnäten dignande av skördefärdiga baljor, mogna tomater lite överallt och kamomilldoft i små pustar från trädgårdslandet.

Ha det så gott

Instagram @atligatradgarden
Länksamlingen TrädgårdsFägring

Nästa helg, söndagen den 21 juli är jag med i Lands öppna trädgård kl 12-18. Guideningar kl 13 och 16 och jag har tänkt ut kluriga tipsfrågor med priser från Frökungen. I år är vi en hel bukett trädgårdar som ställer upp i mina trakter så det går fint att lägga upp en runda för dagen. All info om trädgårdarna som är med finns HÄR Jag kallar mig numera Ätliga trädgården även om bloggnamnet inte har ändrats.
Välkommen!

Kärlek i hönsgården

Har ni hört talas om änkekonservering? Det var när den nye prästen fick jobbet om han gifte sig med prästänkan som förstås kunde vara betydligt äldre. Präster skulle vara gifta och prästfrun fick fördelen av att bo kvar på gården och behålla sitt hem. Lite så är det i hönsgården också. Ny tupp bildar par med alfahönan. Även om alla hönor förstås ska befruktas efter varje lagt ägg så är det alfahönan som kommer i första hand och får mest uppmärksamhet.

När Petter tillträdde för två år sen var det alltså alfahönan Astrid, sju år som var änkekonserverad. En medelålders dam i hönsvärlden. Petter var bara två år och de blev ett lite udda par där hon verkade gå helt sina egna vägar och Petter hängde på hack i häl och servade med att leta mat och spana efter inkräktare så gott han kunde, men egentligen klarade hon sig väldigt bra själv. För några veckor sen blev hon sjuk och dog.

Sen dess har Petter och Lilla Stumpan har varit nästan oskiljaktiga. De är mer jämngamla. Han gör sitt befruktningsjobb i skaran, generna ska ju spridas, men bryr sig inte alls om att ta med sig flocken ut. De har blivit ståendes i hönshuset medan han tagit med Lilla Stumpan på alla möjliga utflykter i trädgården. Tätt, tätt har de gått tillsammans till fågelbordet för att se om nån tappat frö, till det lättspekade ensilaget som jag lagt som marktäckare, till solen i lä vid garaget. De håller ihop som ler och långhalm och har bara ögon för varandra.

Häromdagen när jag skulle fota spirande ätligt hade Lilla Stumpan balat ner sig bredvid minikiwin. För en gångs skull utan Petter. Antagligen skötte han sina tuppliga plikter i hönshuset. Lilla Stumpan kände sig störd. Efter att ha rest sig och vankat lite hit och dit utan att hitta ro försvann hon.

Två minuter senare hörs ett upprört kacklande bakom flätade staketet. Hon har varit och hämtat Petter som raskt närmar sig, mycket upprörd med Lilla Stumpan två steg efter. Jag känner mig ordentligt tillrättavisad, ja rent av utskälld.
Vad är det som försiggår här? Min höna kör man minsann inte bort hur som helst! Nu stannar jag här och ser till att hon får bada, komma och störa... känna sig otrygg... lugn och ro...  bla, bla, bla, osv.

Se hur han blänger.

Lilla Stumpan går direkt till sin grop igen och börjar böka ner sig och sprätta sand omkring sig med vingarna. Lägger sig bekvämt tillrätta i den solvarma sanden och Petter ställer sig beskyddande alldeles bredvid.

Där fick jag så jag teg. Förlåt så mycket att jag störde!

Instagram @atligatradgarden
Länksamlingen TrädgårdsFägring