Många faror lurar på hönsen

Hönsen är en fantastisk och produktiv del i trädgårdens näringskedja, förökar sig och föder många, inte bara oss. Dagligen vaktar skatan på tillfälle att ta sig in genom dörren på som står glänt och skutta längst in i det allra heligaste i hopp om att sno nåt ägg i redena innan vi hinner dit. En och annan framgångsrik eskapad gör mödan värd att försöka igen och igen.

Ett år hade igelkotten slagit läger med sju ungar i förrummet.
Å, så gulligt! Vi har en igelkott är det första man tänker, men i nästa varv förstår jag att det är äggtjuvar som bosatt sig i skafferiet.

Att råttor dras till hönshus är säkert allmänt bekant, även om kisse är bra på att hålla dem i schack och ibland väljer att övernatta i hönshuset när det ska jagas på allvar. Hönsen har inget emot detta. Nån gång har det faktiskt hänt att nån halvfet råtta suttit på rumpan och ätit hönsmat direkt ur foderautomaten när jag öppnat dörren, men det är ett tag sen nu. Äckligt jag vet, men det är sanningen. Allt med höns är inte ulligt och gulligt.

Nåt som jag också lärt mig är att räven valpar i slutet av mars och veckan innan provianteras det. Det vill säga nån höna stryker med. I år var det min fina tupp. I fjol rensades flera hönsgårdar i byn helt. Det är svårt att helt skydda sig.

Sen har vi mården, illern och duvhöken på hösten. Att hönsen lyckas föröka sig och bli fler överhuvud taget är nästan ett under med alla faror som lurar runt hörnet. En höna kan mycket väl ruva fram 20 kycklingar, men man kan anta att det inte skulle bli många kvar om hon levde i det vilda. Jag tänker på änderna som börjar med en lång rad ungar efter sig som stadigt krymper under sommaren tills det är bara två, tre kvar. Så sorgligt, men det är ju så naturen fungerar. 

Nåt som fåglar och höns har en medfödd skräck för är ormar. Jag har en gummiorm som jag lagt på olika ställen i trädgården och sen studerat hur hönsen beter sig. 4-5 meter ifrån kommer varningsläte och de går inte närmare. Detta utnyttjar jag genom att lägga ormen där jag har en känslig gröda som behöver växa till sig lite innan hönsen får komma nära. Det funkar på andra fåglar också om man t.ex. vill ha mossan på en sten ifred för koltrastarna.

För ett par veckor sedan låg ormen under häggmispeln där jag brukar ha den ibland för att rädda den hårt ansatta myskmadran. Tänkte, att mannen lagt ut den, men vid nästa ögonkast såg jag att det inte var min orm utan en levande.  Så märkligt att den placerat sig just där gummiormen brukar ligga och dessutom hade samma storlek och snarlik färg. Dvs den var kolsvart. Eftersom ormen i sin överraskning tyckte det var bäst att stelna och ligga helt still minst en kvart, fick jag gott om tid att studera och hämta kameran. Inga gula fläckar, men alla snokar har ju inte fläckar. Inget sicksackband, nej alla huggormar har ju inte mönster, likaväl som det faktiskt finns mönstrade snokar. Det enda säkra sättet att artbestämma är att se hur pupillen är formad. Lyckades förstora och ljusa upp tillräckligt för att se rött öga med elliptisk pupill, alltså säkert tecken på huggorm. Snoken har rund pupill oavsett om den är grön, grå, svart eller till och med har sicksackmönster. Känns viktigt att veta vad man har för djur kring sig om olyckan skulle vara framme.
Noterade också att hönsen som alldeles nyss gick vid staketet och sprätte nu tryckt ihop sig vid sitt SPA och ser alldeles villrådiga ut.

Funderade lite över vad som kunde förmå ormen att våga sig in på tomten där vi rör oss hela tiden. Kanske törstig, kanske på väg till hönshuset. Vi hittade för ett tag sen ett ömsat skinn bakom uthuset, alltså baksidan av hönshuset och mannen stötte ifjol på en svart orm i högen med reservsten.

Jag har inget emot orm i närheten av tomten utan vill gärna leva sida vid sida. Jobbar för mångfald på alla sätt i trädgården och det gäller även orm. Tycker till och med det är lite coolt att ha ett fridlyst djur i närheten och dessutom en helsvart huggorm. De sätter i sig en mängd gnagare som annars ställer till skada i odlingarna om de blir för många, men jag vill förstås inte springa runt och snubbla över orm eller riskera att katten blir biten i tassarna. Alla bett innehåller inte gift, men man kan ju få andra infektioner.
Efter att ha passerat vår närgångna granskning återvände ormen till sitt och jag hoppades att den skulle blivit tillräckligt avskräckt för att hålla sig i skogen.

 
Halvdassig morgon. PiaFia och hennes tuppkyckling har just börjat gurgla vid vattenfatet som är spetsat med en nässla. Hela flocken anser att detta är bästa vattenhålet i trädgården, men de andra har börjat dagen med matrunda. Två hönor ruvar. Frid i trädgården, men i hönshuset är saker på väg att hända.

Mannen hämtar mig. Han har nyss, nästan stigit på ormen som ligger på stentröskeln på väg in. Han hann förlänga steget och kliva över.
Aha, då var det ändå hönshuset som lockade! Vad gör vi? Jag får bestämma och väljer att ge den en tredje chans. Den förpassas till sin stenhög igen. Nu borde den väl ge sig.

Men så i förrgår var den där igen. Helt otroligt! Man måste väl ändå beundra detta mod och detta luktsinne. Tänk vilket sug efter protein den måste ha för att ge sig in på människomark, med dundrande automatsvarvar vägg i vägg, träskotramp, oljelukt, bilhjul, motorer, vasst knarrande grus, röster. Vågar mig nog på en gissning om att det är en hona som snart ska föda. Hon är hungrig. Hon har cravings!

Nu var måttet ändå rågat. Trots min beundran för denna modiga varelse så skyfflades hon ner i en hink och förpassades till ett lämpligt stenigt område 2 km bort, utan hus i närheten. Förhoppningsvis finner hon sig väl tillrätta och vi slipper fler överraskningar. Hönsen hann inte märka nåt. Förstora och se så vacker hon är.

Instagram @atligatradgarden

Länksamlingen TrädgårdsFägring

Till minne av Maja

När en höna har kycklingar får hon flytta till egen lägenhet med dem. Behovet av att skydda är stort och om de skulle varit tillsammans med de andra hade hönan lagt mycket av tiden på att köra bort övriga. Det hade blivit stökigt och bråkigt. Alltså bor de i egen bur. När de blir ett par veckor gamla, stora nog för att hinna gömma sig om faror hotar och inte är ett uppenbart skrovmål för skator och korp, får de gå ut.
Senast var det Maja, med sina tre som bodde i mammalägenheten.

De dagliga utflykterna går mest runt buren och i den skyddande häcken där det alltid finns godbitar och nåt att upptäcka. Efterhand som kycklingarna växer blir också rundorna större.
Kycklingarna trängs nära mamma för att vara först på matbitarna när hon visar vad som kan ätas.

Och när benen blir trötta och vinden tar i är det så gott att värma sig under mammas vinge.

Så plötsligt händer det som inte får hända....

För lite sen, när vi skulle iväg öppnade mannen buren kvart över fem på morgonen. Alldeles för tidigt för små kycklingar att krypa ur mammas goa vingtäcke, så de gosade vidare i ett hörn av burdelen i väntan på att morgonen skulle bli varmare. Normalt öppnas buren klockan nio.

En kvart senare går jag ut för att fota en vy i rätt morgonljusljus och finner buren tom! I alla fall tom på höns. Gräset är täckt av gräddvitt dun och spåren går mot sjön. RÄVEN!

Vi har ett riktigt rävår här i år. En ung räv har visat sig på tomten tidigare och nafsat tuppen i stjärten. De stryker runt och nappar det de hittar längs rundorna och nu råkade buren stå öppen!

Kycklingarna hade räddat sig in i bodelen och hade förskräckta  tryckt ihop sig i en klump. Så oerhört sorgligt och alldeles för tidigt att klara sig på egen hand i stora världen.

Vanligaste frågan jag får är just hur det går med rovdjuren när hönsen är fria i trädgården.

Det är mer än tjugo år sen vi förlorade en höna till räven senast, fast vi bor bredvid skogen. Annars är Duvhöken är vår värsta fiende utomhus framåt senhösten, men eftersom vi båda har våra dagliga gärningar hemma hinner vi i nio fall av tio skrämma iväg den och det brukar i värsta fall sluta med en tilltufsad höna som snart hämtar sig.
För några år sen hade vi problem med en hund i byn som ägarna lät springa lös ur sikte. När det är jakt håller vi däremot hönsen inomhus så länge dreven går runt oss. Oftast vet vi i förväg när det jagas runt huset.

Naturligtvis har jag ändå blivit av med en del höns genom åren. En mård rensade ett år en kycklingbur med åtta höns, klämde sig in mellan masoniten i taket på en utebur där en spik hade släppt. Drog med sig alla kycklingarna. Fyra dagar senare tog vi mården i en fälla inuti hönsburen.

Inne i själva hönshuset i uthuslängan har vi också förlorat höns. Detta trots att hönshuset har ett förrum och själva hönshuset är väl nätat. Den gången var det en mink som tagit sig in. Vi jagade honom hela förmiddagen innan vi fick fatt i honom men stor skada var redan gjord.

Det är så tragiskt när sånt här händer och ganska jobbigt att skriva om. Hönsen är husdjur, en del av familjen som jag ägnar mycket tid åt. Jag känner varje hönas egenheter. De är små personligheter som jag har en relation till, precis som vilket annat husdjur som helst. Nån är kelig, nån gillar särskild mat, nån hänger alltid hack i häl, nån ska äta ur handen och nån är kittlig mellan tårna. De är de bästa vänner.

Vännerna vill man ska ha ett bra liv och ett bra liv är fritt i trädgården med föräldrar som tar hand om dem och priset är att man mister nåt djur ibland. I trädgården där de kan gömma sig bland buskar och lummighet, klarar de sig dock mycket bättre än när en predator tar sig in i en bur där hönsen inte har en chans att komma undan och gömma sig.

Så jag sörjer Maja. Hon blev fyra år. Var en duktig mamma, bra värpare och rar höna. Inte högsta hönset i flocken men en hygglig medelsvensson och hon älskade potatis och bröd.