Sandsenap en favorit

Sandsenap eller ruccola, rucola som den kallas i butik är en av mina stora bladfavoriter. Den tillhör de korsblommiga växterna precis kål. Jag gillar den peppriga smaken och jag gillar att den är flerårig. En liten tuva i kanten av grönsakslandet kan man ha glädje av många år. Det råder en viss förvirring i fröhandeln beträffande namn, så man kan inte alltid lita på att det som säljs som sandsenap är flerårigt. Det finns ettåriga varianter också. Man får läsa det finstilta. Vild rucola är ett annat namn på den perenna. Ursprungligen kommer den från Sydeuropa där den växer vild, men finns även här på vissa ställen.

Ibland odlar jag den som krukväxt inomhus på vintern. Funkar bra, men man får starta krukorna tidigt på hösten eftersom den växer ganska långsamt. Att lyfta in en färdig planta är nästan enklare. Kräver dock en riktig djup kruka för här snackar vi ordentlig pålrot. 

Precis som kålväxterna är sandsenapen törstig. Desto mer vatten ju mildare smak och motsatt ju mer plågad och torr desto pepprigare i smaken.

Den kan få samma insektsangrepp som kålen. Jordloppor till exempel visar sig som små torra prickar på bladen eller ännu värre hål och undviks bäst genom att hålla jorden fuktig. Ibland lägger jag strängar av stenmjöl eller aska precis runt plantorna och det fungerar bra men måste göras innan angrepp visat sig och förnyas efter regn och vattning.

Nåt år när kållarverna varit extra rikliga har de också gått på sandsenapen, men det är undantag. Oftast klarar den sig fint och de små prickarna från jordlopporna går att överse med. Inget farligt.

I juni, juli kommer blomningen. Jag brukar nypa bort blomställningarna efter hand för att dra nytta av bladen lite längre, men till slut brukar blomningen ändå vinna.

Sandsenapen är användbar till mycket, men här blir det ofta pesto, eller som bladgrönt på pizzan.
Även om jag odlar mycket grönt på vintern också är det skönt att vara inne i den perioden igen när man kan hämta det mesta från landen och naturen. 

Allt gott

Ps. Har ju glömt att tacka för namnförslagen till mannens äventyrliga höna i förrförra inlägget. Brunhilda efter en av asatrons valkyrior tilltallade mig lite extra. Så när det är min tur att stänga in hönsen på södra filialen säger jag: "Natti, natti Brunhilde" och våra blickar möts i hemligt samförstånd där hon sitter på näst högsta pinnen lite till vänster bland de andra i hönshuset. Hon fick en gul fotring så jag är säker på att känna igen henne bland alla andra bruna Lohmann. Höns är vanedjur och väljer samma sovställe varje natt och dessutom har hon ju inga fjädrar på huvudet, så än så länge skulle jag känna igen henne även utan ring.

//

Länk till fler trädgårds- och odlingsbloggare HÄR