Här har tyvärr de flesta redan trillat ner, men tänk er några hundra äpplen till i bilden så får ni en uppfattning. Grannen räfsar fallfrukt var och varannan dag som oftast hamnar i skogen till älgarna. Äpplena är nämligen stenhårda och smakar pyton. Duger inte ens till matäpple.
Jag brukar få ta så många jag vill och de har blivit nästan oumbärliga i dekorationerna hela hösten fram till jul. De små hamnar i kransar och några väl utvalda jättebamsestora placeras omsorgsfullt i julens ljuskrona av grönt ris. De som blir kvar får rådjuren.
Förr när självhushållningsgraden var högre använde man ytorna väl och planerade för en lång fruktsäsong. Det märks inte minst i vår trädgård. Därför har det verkat så konstigt att man skulle satt ett träd bara för att titta på frukten. För att få svar på gåtan tog jag med fem vackra äpplen till pomologen som sortbestämde på skördemässan i helgen.
För det första fick vi äntligen veta att det är ett Rött järnäpple som härstammar från Tyskland. Det har odlats i Sverige i flera hundra år och i äldre förteckningar nämns det som Röd Pipping.
Den allra största nyheten var dock att det går att äta, fast nästa år! Lagringsegenskaperna är alltså fenomenala. Frukten mognar nån gång i januari och håller sig fram till maj-juni. Köttet ska vara saftigt och syrligt. Det är bäst till midsommar, sa pomologen! Wow, säger jag!
Dagen därpå passerar jag åter trädet i finväder, möter en annan granne, han kommenterar äpplena. Det visar sig att hans mormor bott i huset med äppelträdet och att hans morfar brukade gräva en stuka för vinterförvaring av potatis, men stukan delades av med ett halmlager så även äpplena fick rum. Tänk var man får lära sig när man hämtar posten.
Den här bilden har ni sett förut, men jag kan inte få nog av allt rött så ni får den igen.
Allt gott
