På besök i staden
häromdagen fick jag ett infall att hälsa på min gamla odlingslott
på Annaegärde.
Jag svänger in vid
Stadsträdgården som förresten fått en stor fin skylt och parkerar
på gräsmattan.
Det känns som att
passera porten till ett annat liv, som att på en sekund segla igenom
en tidsmaskin och landa på 1980-talet. En våg av nostalgi och
ögonblicksbilder far genom huvudet.
Jag var i
25-årsåldern och bodde i en privat lägenhet några kvarter bort,
visserligen med tillgång till gräsmatta och säkert hade jag fått
krafsa i rabatterna också, men lotten var det givna stället att
vistas på så ofta tillfälle gavs. 30 kvadratmeter ren lycka och
avkoppling. Det var till och med så att när vännerna inte hittade
mig hemma, var lotten ett givet ställe att leta på. Det var på den
tiden när mobilen inte var mans egendom utan möjligen ägdes av en
eller annan företagare och var stor som en jättebanan och internet inte var uppfunnet.
Går ett varv och
konstaterar att de flesta verkar gett upp för säsongen, ogräset
växer högt och torkade grönsaker står kvar. Kanske har de inte
tillgång till vatten längre. Å andra sidan är dubbellotten
bredvid min grön och fräsch. Det finns mycket att skörda, inte ett
ogräs i gångarna och jorden är fet och svart. Är det verkligen
möjligt att samme odlare är kvar som på min tid. Det verkar
minsann så! Det var en ”gubbe” kanske närmare 50-årsåldern
som kom från Norrland och raskt tog sig an den utarmade jorden genom
att systematiskt gräva ner allt trädgårdsavfall han kom över från
de andra lotterna. Med öronen rätt ut sög jag i mig det han hade
att berätta. Det skulle ta mer än en säsong för materialet att
kompostera sig, men det var helt okej bara man odlade uppåtväxande
grödor nästa år och väntade med rotsakerna.
Det är rätt
fantastiskt att man ibland vet precis vilket ögonblick som förändrat
ens liv radikalt. Önskade starkt att ägaren till dubbellotten skulle
dyka upp, men inte en människa syntes till. Det var ett stillsamt
område förr också. Man kunde sitta länge på bänken under en av
balkongerna och njuta av sitt verk och de andras med för den delen.
Om jag nån gång stötte på nån människa var det oftast i all
hast när nån hämtade grönsaker, plockade en bukett eller vattnade lite nysått, men jag var ju inte ute efter att
umgås. De var alla minst dubbelt så gamla som jag.
En gång fick jag
dock sällskap som jag kommer ihåg. Jag grävde och slet. Hyreshuset
vid sidan av användes som kommunalt boende för missbrukare och en
glad person hängde ut genom fönstret från andra våningen och
skrek åt mig. Tjatade om att jag skulle komma upp med en bukett
blommor, försökte på alla sätt få uppmärksamhet, vilket jag
struntade i och jobbade på. Det hade pågått en bra stund när en
av odlargubbarna dök upp och skrek tillbaka:
- Ge f—n i min
dotter! Det blev tyst. Jag blev paff, men förstås tacksam. Det
finns nån slags tyst sammanhållning mellan odlare och det känner
jag fortfarande.
Vid ett annat
tillfälle kom jag till lotten efter en veckas regnperiod och stötte
på en av gubbarna.
Jag konstaterade att
ohyran som jag sett på dillen veckan innan nu var borta. Tog för
givet att det var regnets förtjänst. Nejdå, han hade sprutat med
såpa! Oavsett om det var ren omtanke eller rädsla för att få sina
egna grödor smittade blev jag glad, men skämdes lite
också för att jag inte själv tagit itu med det snabbare.
Nu står det fyra
pallkragar glest utplacerade på min gamla lott och ser väldigt
övergivna och ut. Festen tycks vara över sen länge. Nån tröttnade
redan när ogräsrensningen skulle påbörjats. Ser framför mig en
ung entusiast och hoppas att hon också nån gång får vara
med om det där avgörande ögonblicket som förvandlar hela
inställningen till jorden och odlandet. Känslan av att man knäckt
koden. Jag hoppas att hon också, för jag är säker på att det är
en hon, kommer att få många fina stunder i solen med fågelsång,
doft av vårregn, glädjen av frodigt egenodlat och färggranna
buketter. Att hon får tid för eftertanke när hon vill vara ifred och ett eller
annat överraskande möte som kryddar dagen.
Allt gott
