En tjej undrade om hon fick komma in och titta lite. Hon kom i sällskap av sin kille som hade ett ärende till verkstan, så jag sa att hon fick se sig runt. Hon klev raskt in på gräsrundeln, stod kvar och tog in rummet med en ödmjuk attityd att inte snoka, samtidigt som samtalet tog fart och jag fortsatte spruta mina tomater med bikarbonat mot mjöldaggen som börjat sprida sig som en löpeld bland plantorna. Jag fick en känsla av att hon kände lite som jag gjorde första gången jag hängde över ett staket och plötsligt blev inbjuden in i en privat djungel av träd, plantor, växthus. En känsla av att nåt mycket privat som nån inordnat efter sitt hjärta med mycket svett, kärlek och omsorg. Nåns vardagsrum som man bara inte klampar runt i.
Vi var direkt på samma våglängd, så jag gjorde ett undantag och avbröt sprutandet för att visa henne runt lite grand. Hon verkade uppskatta detta och jag hoppas hon kände sig inspirerad till att utveckla sitt odlande.
Tyvärr är inte alla besök lika trevliga. Många tar för givet att man kan komma och gå som man vill och jag får en hel del oväntade och ovälkomna besök från folk som bara dyker upp i de mest konstiga situationer.
Några exempel.
Härom kvällen vid åttatiden var jag mitt i vattningen. Den har tagit två till tre timmar varje kväll hela sommaren och har tärt på krafterna. Jag brukar i bästa fall vara klar efter nio och sen stupa i säng nån gång innan midnatt. Det finns ju annat som också ska hinnas med på kvällarna.
Jag står med ryggen mot vägen och dricker ur vattenflaskan, pionröd i ansiktet med svetten rinnandes i floder längs kinder och näsa, lite väl lättklädd och skitig. När jag vänder mig om är en man alldeles bakom mig, tio meter in i trädgården. Obehagligt på många sätt. Han hade besökt en granne och undrade om han fick titta på trädgården. Nej, det fick han inte. Skulle han ensam snoka runt i trädgården, för att komma med en rad frågor så jag ändå fick avbryta det jag höll på med eller förväntade han sig en snabbtitt för att se om trädgården gav ett trevligt intryck, ett rent snokande alltså eller att jag skulle avsätta min dyrbara kvällstid för att följa med och förklara. Jag kände mig både generad över att knappt se genom de igenimmade glasögonen och klädseln, dessutom hade jag verkligen inte tänkt förlänga trädgårdsarbetet och streta runt med slangen i mörkret. Så, nej, han fick åka igen.
Ännu senare en kväll stod jag i godan ro under lyktorna i växthuset med soft musik på radion, vattnade och lät tankarna flyta iväg sådär som de kan göra ibland när man varvar ner och känner sig behagligt avslappnad.
Jag studsar till av att det står en helt främmande karl i växthuset. Det visade sig vara en person som jag bara sett på håll, som betett sig konstigt, trängde en flicka som övningskörde av vägen mitt framför ögonen på mig vid ett tillfälle, en annan gång skräpade han ner hela byn med byggavfall som blåste runt. Ja, faktiskt är jag lite rädd för honom av andra anledningar också som jag inte kan gå in på. Nu pladdrade han på en halvtimme. Jag ville varken uppmuntra samtalet eller väcka aggressivitet. Vem vet vad som skulle kunna hända. Växthuset ligger i andra änden av tomten 50 meter från huset med ett buskage emellan.
Vid ett annat tillfälle dyker en släkting upp som jag inte har kontakt med och inte hade sett på flera år. Hon har två utländska utbytesstudenter med sig. Säger "Jag vet att du inte gillar oanmälda besök men vi var ändå i närheten och nu vill vi titta i trädgården". " Det är inte lämpligt", säger jag. Varpå hon säger att hon kan visa trädgården själv och stövlar rakt in i grönsakslandet ivrigt viftande och gestikulerande samtidigt som hon på engelska berättar om dittan och dattan. Studenterna ser ut som frågetecken och jag är chockad. Känner mig överkörd och kränkt.
En annan gång dyker en person som jag försökt nå per telefon upp och undrar vad jag hade på hjärtat. Efter att ärendet är avklarat lägger han märke till växthuset och vill titta närmare. Jag avsätter en timme och visar runt. På eftermiddagen återkommer personen igen. Denna gång med sambon och två timmar som var vikta till annat försvinner. Kändes väldigt märkligt.
För ett par veckor sen fick mannen en förfrågan av en ytlig bekants sambo att visa verkstan för henne och hennes semestergäst som hon trodde skulle tycka det var roligt att se svarvar och andra maskiner. Mannen som är snäll, ställde upp men var mycket tydlig med att det inte kunde bli nån trädgårdsvisning.
När jag kommer ut för att börja med kvällens beting sitter paret och fikar på eget medhavt i våra trädgårdsmöbler vid entrén. Mannen har tagit emot en erbjuden kopp kaffe som sällskap fast det inte var länge sen han fikade. Jag tackar nej, men sätter mig och är artig en stund. Vi hade båda kvällen fullplanerad och kände oss ganska stressade. Jag blir tillfrågad om att visa trädgården fast de redan fått ett nej, av mannen. Svaret bliv nej igen och därpå följde några ganska pinsamma ögonblick, men jag kände att jag måste vara tuff. Vi är ju faktiskt inget utflyktsmål för folk som inte vet vad de ska göra med sin tid.
De tio första gångerna folk spontant gjorde sig ärenden eller rent ut bad att få komma in i trädgården eller titta på växthuset kändes kul och lite smickrande men sen blir det inte roligt längre. Man tröttnar på att hela tiden bli störd och avbruten. Folk har till och med berättat att de traskat runt och varit i växthuset utan att vi varit hemma. Min trädgård är inte offentlig. Jag har inte ens en visningsträdgård som en del av er har. Jag är först och främst odlare.
Att jag bloggar och visar bilder på instagram från odlingarna är en sak. Jag visar vad jag vill, när jag vill och utan några som helst krav. Det är INTE samma sak som att jag vill ha folk som kommer och går hur som helst. Min tid och mitt privatliv måste respekteras. Odlandet tar mycket tid hela sommaren.
Att oanmäld komma förbi och säga nåt i stil med "Jag har hört att du har en fin trädgård. Får jag komma in och titta" är som att stövla in hos vem som helst av er och säga "Jag har hört att det ser trevligt ut hos dig. Kan jag komma in i ditt hus och titta lite?". Vill du har främmande människor som plötsligt befinner sig i DINA rum, din privata sfär, upptar din tid utan förvarning?
Jag hoppas verkligen inte du är en av dem som beter dig sig så här. I så fall skäms på dig! Du bör tänka till och behandla andra som du själv vill bli behandlad.
Mina trädgårdsrum är högst privata. De är inte märkvärdiga, men de är personliga och en produkt av min själ. De är min rekreation och mitt arbete. Om jag arbetar med ett reportage och behöver fånga ljuset på en växt innan det försvunnit om nån minut, om jag bara rensar ogräs medan tankarna arbetar och idéer föds eller jag kanske bara vill vara ifred av andra orsaker, det kan man inte veta när man ser mig på håll. Ett som är säkert är att jag inte vill bli störd.
Att köra förbi lite sakta eller promenera och vinka är helt okej. Jag vinkar glatt tillbaka om jag ser. Vänner och bekanta som har ärende och har förvarnat är också välkomna. I övrigt gäller besök enligt överenskommelse med mig. Jag älskar att prata odling, men när jag är beredd, har avsatt tid och är inställd på besök. Jag bjuder gärna på fika också när det passar.
Tack och lov har jag haft en rad planerade, mycket trevliga och fina möten med härliga människor i trädgården också under sommaren. Vi har druckit myntate, ätit bär och kakor, pratat trädgård, odling, företagande, relationer och allt mellan himmel och jord. Det är så jag vill ha det!
Allt gott
