Adrenalinpåslag av helt annan anledning skulle det bli det närmaste timmarna när vi försöker ta oss fram genom en stad med trafikkaos till följd av attentatet.
Vid Globen överraskades vi av att torget låg nästan öde så när som på några poliser och väktare som sett till att allt utrymts. Kvar var en äldre man med rollator som högljutt meddelade sin irritation över att allt var stängt samtidigt som han kutryggig linkade fram. Hur han skulle ta sig hem nu när kollektivtrafiken var inställd såg jag som ett större problem, men den informationen hade han tydligen inte fått eller den hade inte sjunkit in. SkyView-attraktionen var förstås också stängd.
Ut i rusningstrafiken igen med ständigt nya vittnesmål på lokalradion om nuläget och från drabbade som befunnit sig i händelsernas centrum på Drottninggatan, spekulationer om att det även skett ett dåd på Fridhemsplan. Att radion gick ut med en strid ström obekräftade uppgifter där några som tex om Fridhemsplan visade sig vara helt felaktiga, störde mig verkligen, men sakta började omfattningen av dådet sjunka in och av allt som det dragit med sig.
Vi som från början inte känt oss berörda befann oss plötsligt mitt i en utrymning av en miljonstad. Herregud hur gick det här till! Snacka om otur, när man bara är i stan en gång om året. Bussar passerade med skylten Ej i trafik, tunnelbanan stängd och trottoarerna fyllda av människor med ryggsäck på väg hem i ett lämmeltåg. Stillastående köer, ungdomar som hittade nån bekant och sprang ut bland alla bilarna för att få lift hem, igensatta övergångsställen, en grön udda personbil som uppenbarligen panikstannat mitt på genomfartsleden mot Årsta för att låta sin passagerare, en mansperson av utländsk härkomst pinka. Han verkade tydligt påverkad men träffade skarven mellan två betongblock i det provisoriska räcket med förvånadsvärd precision.
Var befann sig bonusdottern. Hade hon tagit sig hem?
Fler utryckningsfordon som lyckades klämma sig fram. Totalt väjde vi tio gånger på sex kilometer. Sträckan som enligt gps borde tagit 16 minuter under normala förhållanden tog drygt två timmar.
Det blev gott om tid att kolla flödet på instagram och lägga ut några filmer från kaoset.
Det dröjde inte länge förrän kommentarer började strömma in från olika delar av världen. En följare från Kanada meddelade att de redan hört om attentatet, en annan från Frankrike sa att hon visste hur det kändes och att vi måste hålla ihop. Där kom tårarna. En instagramvän från Minnesota sa att de bad för oss och för Sverige. Många önskade oss en säker tur hem. Bara nån timme efter dådet dök det upp ett gulblått hjärta av vårstjärnor och svalört från Danmark och flera gulblå buketter. Man tänker kanske att en hälsning, eller en simpel bild i all sin enkelhet inte har nån betydelse, men inget kan vara mer fel. Blir tjock i halsen och tårögd när jag tänker på den här stunden och all kärlek som strömmade mot Sverige och mot oss där vi satt på helspänn i trafikstockningen. Vi har kört i Stockholms fredagsrusning flera gånger tidigare, men det här var nåt annat.
Hälsningar, böner och bilder, tecken på att vi bryr oss, de goda krafterna håller ihop. Kärleken och omtanken om varandra segrar över ondska och psykisk sjukdom. För den som begår ett sånt här dåd kan väl ändå inte vara frisk. Jag tänker att det måste begås av en paranoid människa i psykos. Att nån vid sina sinnen skulle vilja skada andra känns ju helt ogreppbart.
Samtidigt känner jag mig stolt att leva i ett land där man agerar snabbt och beredskapen fungerar, för så kändes det. En trygghet i att alla verkade veta vad de skulle göra.
Tankarna går till de som förlorat nära och kära och de som befann sig i händelsernas centrum. Nu hoppas jag de får all krishjälp de behöver. Sänder all kärlek till Stockholm och hoppas detta är nåt vi aldrig behöver uppleva igen.
Egentligen hade jag tänkt visa bilder från trädgårdsmässan idag, men jag visar istället några trevliga inköp i nästa inlägg.
