2018 var utmanande på många sätt. Våren var sen och när den äntligen kom skulle allt ske på en gång. Sen kom torkan. För varmt i växthuset, ohyra, mjöldagg. I princip regnade det inte på sex månader. Jag koncentrerade mig på att rädda grönsaker och allt i de drygt 100 hinkarna och krukorna. Vi vågade inte ta vatten ur trädgårdsbrunnen utan körde i tankar från sjön. Detta upptog all tid varenda kväll utom de fem dagar vi var bortresta och grannarna tog över. När jag kom till slutet av vattningsrundan efter tre timmar, visste jag till slut inte om jag vattnat där tidigare på kvällen eller det var igår. Allt flöt ihop.
Jag kände mig utsatt, otillräcklig och hotat av naturkrafterna. Rädd helt enkelt på ett sätt jag aldrig upplevt förut. Det var hemskt. Om jag levt för några generationer sen, kanske runt sekelskiftet 1900, hade svälten kommit som ett brev på posten. Vi kanske hade fått gå från hus och hem, emigrera.
Nu blev det tack vare vattningen överlag en bra skörd, men jag ställde in höstaktiviteter och julmässor för att hinna ikapp och vila upp mig lite.
Januari. Året började som vanligt med städning av min garageplats där jag håller till med trädgårdsrelaterat på vintern. Numera är det ytterst sällan något inhandlas i en plastcontainer så jag återanvänder de jag har om och om igen. De är utmärkta till bredsådd av alla möjliga fröer.
Februari. Nånstans runt jul börjar jag bli sugen på skott och groddar som är ett fräscht komplement till allt syrat, konserverat och fryst.
Mars. Höstsådd pak choi levererade hela vintern under dubbla lager väv i växthuset. Notera hur mycket snö som fortfarande ligger.
April. Vintersådderna kommer fint i sina backar. De har stått i växthuset, men får nu lämna plats åt tomaterna.
Maj. Tomatplantorna från garaget får nässelbad och skolas om till sina hinkar. Gräset klipptes ett par gånger, sen behövde vi inte lägga mer energi på det och jag fick inget nytt täckmaterial att fylla på med.
Juni. Tomaterna startade bra, men de borde fått flytta utomhus istället, fast vem kund ana vad som väntade.
Om jag jämför livet på landet med livet tidigare i lägenhet i stan, så har det aldrig varit tydligare hur beroende vi är av en miljö i balans. Jag levde nära naturen i staden också, hade två kolonilotter, trampade runt i naturen efter jobbet, men kunde ändå missa de första vitsipporna, vårens fågelliv och mycket annat. Blev det ohyra på dillen och missväxt av morötter var det förstås tråkigt, men ingen katastrof. Allt finns i butik.
Allt finns fortfarande i butik, men nu har jag sen tio år tillbaka bestämt mig för att det egenproducerade ska stå för merparten av maten på bordet. Krafterna behöver också räcka till en del arbete i form av skrivande och fotande. I och med detta är situationen mer utsatt, men glädjen och tillfredsställelsen också desto större över att lyckas ta hand om sig själv och bestämma över livet i så mycket högre utsträckning.
God fortsättning på nya året!
Instagram @atligatradgarden
Länksamlingen TrädgårdsFägring HÄR
