Hönan som blev långbent

I våras behövde jag ny silkestupp. Letade med ljus och lykta inom femton mils radie, för det är få som har möjlighet att spara vuxna tuppar under vintern. Till slut hittade jag Houdini, tuppen som fått vara kvar för han rymde när han skulle slaktas. Han har verkligen skött sina uppgifter exemplariskt. Stöttar sina hönor och främst alfahönan Astrid i allt, befruktar varje nytt ägg så snart det gamla är lagt, hjälper till att leta mat och äter själv sist, spanar efter inkräktare, håller sällskap när Astrid ruvar och bråkar inte. Det är bara ett litet problem och det är just att han är liten. Bara hälften så stor som han borde. 
När köpet var klart sa säljaren sådär i förbifarten, att det kan vara lite dvärgsilke i honom, men han är ung och kommer fortsätta att växa. Utmattad efter allt letande och överrumplad tog jag ändå stackaren och åkte hem. Han sköter som sagt sina uppgifter perfekt och är så grann, men jag vill hålla flocken rasren.

På fjäderfäutställning inköptes därför en röd tupp. Alla fåglarna i buren hade olika storlekar så det var svårt att avgöra könen. Enklare när man ser en hel kull samtidigt. Jag kunde inte heller motstå en liten vit som jag gissade och hoppades skulle kunna bli en höna. De har i sommar fått heta Vit och Röd och håller ihop som ler- och långhalm. Sen tidigare har jag också Svart, men han är kvar på nåder eftersom eftersom flocken tenderar att bli helsvart. Det verkar vara en dominant färg.

Jag ser ju hönsen varje dag och många gånger om dagen oftast, ändå verkade det som om Vit plötsligt blivit misstänkt långbent bara under natten, långbent som en tupp! Ånej! Det var ju detta som inte fick hända.

Nu har jag alltså fyra, snälla, fina tuppar. Normalt får de vandra vidare så snart jag kan avgöra kön för det blir bråk när alfatuppen känner sig hotad. När tonåringarna hest börjar testa sina stämmor, börjar det galas ikapp så både jag och grannarna far illa och kan man inte vinna galkampen slutar det med slagsmål och att alfatuppen försöker jaga iväg de andra från flocken. Inget av detta har hittills hänt i sommar trots att de är fyra, därför är de kvar. De yngre har haft vett att hålla näbben och Houdini verkar inte känna sig hotad än så länge.

Ändå måste ett val komma till skott. Om ett under sker går det kanske att hålla dem även i vinter. Ynglingarna får förstås inte sitta på samma pinnar som alfatupp och höns men tillåts ändå sova lugnt i hönshuset. Till våren blir det lättare att hitta nya hem, för nu känner vi varandra för väl för att tänka på slakt.

Valet står alltså mellan vännerna Vit och Röd. Båda är friska och det är länge sen jag hade de färgerna. Röd är lite försiktig av sig och litar mycket på Vit för att hitta mat.
Vit däremot är den tamaste kycklingen jag haft på länge. Är först fram när det vankas bröd ur handen eller jag öppnar garagedörren där den magiska matpåsen förvaras. Det är också nåt med utseende på Vits ögon som skvallrar om näringsbrist under uppväxten. Det får mig också att fundera lite över om han kanske varit sjuk som liten, haft svårt att få i sig tillräckligt med mat av nån anledning, alltid varit hungrig och därav blivit tamare. De kommer från samma uppfödare. Supertama höns är och andra sidan väldigt trevligt, men man vill inte föra eventuella sjukdomsgener vidare.

Ett beslut måste tas, men jag skjuter på det tills de börjar gala ikapp och håller tummarna för att det dröjer.

 Allt gott

Röd och Vit nya i hönsgården

Shipp, shipp, shipp låter det så fort jag visar mig, åtföljt av små snabba fötter i krasande grus. Det är den nya kycklingen som just nu bara får heta Vit. Jättetam och lärde sig redan efter ett par dagar att det var mig man skulle tigga mat av. Det går ju inte att motstå huvudet som läggs på sned med de tindrande ögonen, så visst blir det några extra små godbitar, havregryn, smuliga bullar, pasta och lövmask även om det innebär ett springande hit och dit över tomten för jag har knappast fickan full av godis hela tiden.


Vit har också en lite äldre kompis som helt enkelt heter Röd än så länge. Att de inte fått riktiga namn beror på att jag inte är säker på könet ännu. När man inte har en hel kull och kan jämföra hur de utvecklas är det verkligt svårt att avgöra vem som blir tupp och vem som blir höna. 

De här två små gynnarna hittade jag på lokala fjäderfäföreningens smådjursutställning härförleden.
Jag var ute efter en tupp som inte är svart eftersom de flesta egna blivit svarta på sistone och nuvarande Mr Houdini visade sig vara en dvärgsilkesras. Mina är vanliga silkeshöns. Jag vill inte att hönsen ligger på ägg han befruktat och att raserna blandas.

Att besöka en utställning är spännande. Det finns så många raser att titta på, men mer om det en annan gång. Bland hundratals burar var det faktiskt bara två med silkeshöns och många olika åldrar i samma bur. Försökte se något anlag till kam eller om de såg långbenta ut som silkesynglingar kan göra. Jag vill också att de ska hålla rastandard med fem tår och blå kam. Förstås ska de se friska ut med blanka ögon och vara fria från ohyra. Är 90% säker på att röd är en tupp och bli den som ska ersätta Mr Houdini till nästa vår.

Mr Houdini jätteduktig men fel ras

Sen kunde jag inte motstå lilla Vit, som jag håller tummarna för ska bli en höna. Om hon visar sig också bli en tupp är jag riktigt illa ute. Hur sjutton ska jag kunna välja?

Eftersom de kom till trädgården samtidigt håller de ihop. Vit är lite snabbare, mer social och en hejare på att leta mat, även om det är enklast att tigga. Röd håller sig gärna nära vit för att om möjligt sno en brödbit som visat sig för stor att svälja i en tugga. De solbadar ihop och håller värmen ihop när de sover tillsammans som en enda dunklump i en av matskålarna i hönshuset. De stora släpper inte upp dem på pinnarna ännu. Om nu vit är en höna kan de fortsätta att vara kompisar, men är hon en tupp kommer de så småningom att bli rivaler och börja bråka. 

Den stora hungern talar tyvärr för att båda är tuppar, men vit har inte fått de långa benen. Är de båda tuppar kommer de i målbrottet om ett par månader och då vet man säkert.

De gula ringarna markerar att de är födda
2017. Varje år har sin färg

Den bästa matbiten kan kanske ligga under Röd...

Allt gott