Märkligt att det kan skilja så otroligt i beteende mellan olika raser. Lillfröken kan dessutom flyga upp på staket, stenar, grenar och försvinna både hit och dit, medan Svarta Sara som har vingar av dun inte kommer mycket högre än hon kan hoppa. Frågan är hur det ska gå när lillmadam blir lite större. Kan jag hålla henne från grönsakslandet som bara har ett lågt staket runt?
Att Svarta Sara inte har kycklingar från egna ägg beror på att jag blev av med tuppen i våras och ersättaren visade sig vara en dvärgsilkestupp istället för en vanlig silkestupp. Han är alltså av en annan ras och bara hälften så stor. Jätteduktig tupp som sköter alla sina sysslor perfekt, men jag vill inte blanda in dvärggener i gänget. Alltså byter jag ut äggen mot andra befruktade av större raser som sen kan ingå i mannens blandade besättning. Jodå mannen har en egen hönsgård på Södra filialen. Hade jag haft tillgång till befruktade silkesägg på nära håll hade det varit förstahands val, men till nästa säsong räknar jag med att få tag i en vanlig silkestupp.
Roligt att prova nya raser, men en flock Appenzeller skulle aldrig kunna gå fria i trädgården som silkeshönsen gör. De är helt enkelt för livliga.
Så småningom har mamma Sara lockat med sig kycklingen till hönshuset och glider in i skummet där de andra redan kommit till ro och slumrat till på sittpinnarna. Allt för att inte väcka uppmärksamhet och stöka till hackordningen. Nån blir ändå väckt och kacklar till lite grand. För kycklingen är det här en helt ny miljö. Hon har aldrig varit i hönshuset tidigare och flocken har hon bara umgåtts med på håll. Nu ska de sova ihop för första gången, falla in i hackordningen och bli en del av kollektivet. Svarta Sara är en klok höna och har redan underlättat övergången så fint. Imorgon när de vaknar kommer den lilla att bli undankörd och hunsad och satt på plats av de äldre hönorna. Det är så det går till i en flock, men hon vet i alla fall vart de tar vägen på kvällen, var det alltid finns mat och vatten och var hon ska sova fortsättningsvis.
De flesta andra hönsmammor jag haft slutar helt enkelt locka på kycklingarna när de är halvstora och det brukar ta flera dagar innan tonåringarna fattar att det gäller att hitta mat och hänga med flocken på egen hand, för att inte tala om att ta det stora steget in i hönshuset på kvällen utan mammas beskydd, och vara lägst i rang. Så lilla Appenzeller blir ändå väl omhändertagen. Man skulle till och med kunna säga att hon blivit curlad.
Allt gott
