Växthuset är igång. Visserligen används det året runt för vinterförvaring och fotografering, men nu är det nyskurat både utvändigt och invändigt och börjar fyllas på.
Ja, till och med glaskronan gnistrar nu lite extra.
Tomaterna flyttar ut lite efter hand även om det är i kallaste laget trots golvvärme och värmefläktar. Det går ju aldrig veta i förväg hur våren ska bli så jag satsar för fullt med sådderna och hoppas att uppvärmningen inte ska gå till en förmögenhet i slutänden.
Det gäller också att komma ihåg att öppna dörrarna så fort solen visar sig. Takluckorna öppnas automatiskt men de räcker inte långt. Det blir snabbt över 30°
Ett gammalt kompisgäng till mannen hör av sig och vill ta en öl. Perfekt att jag inte hunnit fylla upp med fler tomater för nu blev det ju plats att sitta här. Ville inte störa dem med kvällsfotografering, men du får föreställa dig att det blir rätt mysigt med ett trettiotal värmeljus runt om på muren och lampslingor i taket när skymningen lägger sig.
I den bästa av världar hade jag förstås byggt ett jätteväxthus där jag kunnat ha en permanent umgängeshörna, men jag satte upp så stort platsen och ekonomin tillät och är hyggligt nöjd med att det ändå blivit rätt flexibelt. Det blir fyra, fem ommöbleringar per år, allt efter behov, men då har jag god hjälp av mannen.
De röda trädkaktusarna (Aeonium arboreum) stortrivs hela året om i växthuset, men måste förstås bo frostfritt i övervintringstältet när det är riktigt kallt.
Lite blomning och färg piggar upp så några penséer får vara kvar tills jag vågar låta dem byta plats med pelargonerna. I fjol var jag nämligen för snabb och hade ihjäl ett par favoriter.
I samma sekund jag sätter nyckeln i dörren hörs en rejäl smäll. Nånting rasar och landar med en bang. Två sekunder senare möter jag ett lågt svart skinn som liknar Ture katt. En svart skugga som gör en så stor sväng runt mig som det går i köket. Tar sig förbi med skräck och ångest i ögonen. Jag blänger tillbaka.
Öppnar dörren och han rinner ut. Inte ens nån mening att skälla på den stackaren. Han visste att han inte borde varit i fönstret och blev vettskrämd när dörren öppnades. Han satt säkert och drömde, lyssnade på suset i träden, fascinerades av småfåglarna, var i en annan värld precis som jag kan vara ibland. Han vet vad som är rätt och fel och är väldigt känslig för tillsägelser och skäll. Antagligen den mest lättuppfostade katt jag nånsin känt.
Men med katter och särskilt unga kissar, är det ju så att regler bara gäller när matte är närvarande, annars är de tänjbara och glömmer man att stänga dörren till vardagsrummet får man skylla sig själv. Extra lurviga saintpaulior avslöjar att det ibland tänjs lite både här och där.
Skadorna ses över. Min TRÄDTAKLÖK Aeonium arboreum har gått av på mitten och endast ett litet skott sitter kvar. Trots lerkrukan var det ingen stadig planta. Kronan var stor och tung. Toppen och ytterligare några skott hamnar i nya krukor och förpassas till svalare garaget under belysning.
Som tur är tog jag sticklingar i våras. De har stått längst in och högst upp i växthuset, alltså där det är som varmast och vuxit sig nästan lika stora som modersplantan på en säsong. De verkar gilla hur mycket värme som helst och en skvätt vatten nästan dagligen som får rinna igenom den porösa jordblandningen.
Framåt kvällen kommer Ture katt tillbaka igen som om ingenting hänt, allt är som vanligt, jag serverar kvällsmat, det kelas som vanligt, vi småpratar som vanligt eh... ja, det är kanske mest jag som pratar.
