Fleråriga ätliga växter intresserar mig särskilt och det gäller både vilda och i trädgården. Strutbräken kan tillhöra båda grupperna, men hos mig får de bo i trädgården. Efter några år kastar plantorna ut kraftiga jordstammar och nya plantor slår upp lite här och var. Otroligt charmigt och vackert på rätt ställe, alltså där man vill ha en vild känsla, men kan förstås bli ett gissel där de hamnat fel. Trivs i lite fuktig jord i skuggan åt norr. Här växer de till och med i grus dit solen aldrig når. Några plantor har på tjugo år blivit nåt hundratal och nu är jag på gång att flytta ett större antal till gränsen mellan skog och tomt så gränsen blir så flytande som möjligt.
När de blivit många har jag också börjat skörda av dem. Det är den lilla skruvade snäckan, på engelska kallad fiddlehead som är en riktig delikatess, men man får vara snabb i vändningarna för efter bara ett par dar har bladet vecklat ut sig för långt och snäckan får en liten bitterhet. Blad högre än 15 cm låter man därför vara och jag plockar inte heller alla på samma planta.
I Kanada och vissa delar av U.S.A. använder man skotten i soppa. Det verkar vara en lika utbredd vårdelikatess som nässelsoppan hos oss av instagramflödet att döma.
Jag föredrar dem stekta al dente i smör, gärna med tendens till lite yta, kryddade med salt och peppar och gärna åt det saltare hållet, men det är ju en smaksak. Mannen tycker smaken påminner om sparris och jag håller med, men texturen är mer mjuk än krispig. Just nu den perfekta lättlunchen som topping på en omelett, i pastan med ost och lök eller bara som tillbehör. Man kan också fritera dem eller lägga in.
Obs! Att man sköljer dem noga i flera vatten innan tillagning och kokar ca 7-10 min i saltat vatten, sen kyler dem i isvatten för att bli av med eventuell bitter antydan. Gäller även om man ska steka dem.
Strutbräken får helt enkelt fem rädisor för snygg, matig, användbar, god och gratis!
Allt gott
