Här snackar vi bär som man ser från blomma, hoppet att de inte ska frysa, att det ska finnas gott om pollinerare och inte vara för kallt för dem, längtan från man ser karten formas, lyfta på blad... därunder... om några dagar så... överraskas. Doften från hallonkullen som kommer i pustar en varm sommardag. Ja, det är obetalbart.
Utan att jag egentligen tänkt så mycket på det har det blivit så att det ena bäret avlöser det andra under hela sommarhalvåret tills frosten kommer. Jag satte helt enkelt mina favoriter till att börja med.
Smultronen på solsidan som planterat sig själva i stensättningen längs husgaveln är först ut. Skyddade från tre håll, med full sol och stenarna som värmeackumulatorer. Jag håller dem i schack så de växer som en bård och inte ut över hela sittplatsen. Bara att se dem lysa där redan i början av juni gör mig glad.
Näst i tur är de vita på södersidan på gamla stenpartiet som blivit smultronkulle. Norrsidan på kullen ligger i halvskugga och förlänger säsongen med två veckor. Samtidigt kommer de röda som jag använder som marktäckare på 20 kvm i lunden. De gömmer sig i bladverket och blir stora som mindre jordgubbar.
Smultron- och första jordgubbssäsongen överlappar varandra. Jag har vita 'Pineberry' på friland som smakar lite syrligt av ananas. Lär tålas även av jordgubbsöverkänsliga. Tycker de är roliga eftersom smaken sticker iväg åt ett oväntat håll. Man ser att de är mogna när "prickarna" blir röda. Den till vänster som börjat bli rosa är övermogen och får då en fadd smak. De får vara ifred för fåglarna utan nät vilket är ett stort plus.
I amplarna har jag röda remonterande. Första omgången kommer i slutet av juni. När man sen ägnat sig åt andra bär hela sommaren och hunnit bli rejält sugen igen kommer de med en andra och lite rejälare omgång i slutet av augusti till frosten kommer. Detta är en sort som vandrat i släkten de senaste 30 åren. Ingen kommer ihåg namnet eller var de kom ifrån, från början.
Nu är det blåbärstider. Har sex buskar amerikanska blåbär, som också tappat namnen efter 20 år. De växer mycket lämpligt vid infarten. Jag fyller handen när jag passerar för att hämta posten en bit bort. På hemvägen är det lagom att fylla igen. En av buskarna ger ca 12 liter per säsong och det räcker till att frysa också. Nån ger aldrig bär. Amerikanska bär tycker jag har fått oförskyllt dåligt rykte. Kanske var de första sorterna som kom blaskiga i smaken, men jag måste säga att det skiljer ordentligt mellan olika sorter. En del sötare än vilda andra mer bleka i smaken, men alla köttiga och saftiga. Jag äter alla bär utan socker så det är lätt att bedöma graden av sötma.
Vinbären finns med sen förre ägaren och är mannens favorit. Han kokar saft av det mesta. Jag gullar och fjäskar för två små svarta buskar som inte alls verkar trivas fast jag har dem på olika ställen och det är olika sorter.
Med sista omgången remonterande jordgubbar kommer också hösthallonen. De ger bär på årsskotten. Jag klipper ner dem på senhösten eller tidig vår. Stora vackra bär som ger tills frosten kommer. Även här hör man klagomål på smaken och de är inte lika söta som vanliga. Knepet är att ha tålamod och vänta tills de är alldeles vinröda och i princip faller av bara man nuddar. Då är sötman där. Nog så svårt när man är sugen.
När jag sammanfattar det här inser jag att det nog blir en hel del småätanande för min del. Sköna kvällar när man vill njuta och hålla på lite till i trädgården fast magen börjat kurra och en näve bär blir det perfekta mellanmålet, eller som törstsläckare. Må vara hänt.
Nya för i år är blåbärstry och vita körsbär, men det dröjer nog ett par år innan de börjar ge.
Allt gott