Tankar om självhushållning

Självhushållhållare kallare jag mig ibland lite slarvigt och känner mig i gott sällskap när det kommer till odling av grönsaker. De flesta av oss tänker nog på att bara kunna kliva utanför dörren och hämta det man behöver i grönsaksväg i alla fall under sommahalvåret. Gott nog!

Andra menar att självhushållning var nåt man sysslade med på landsbygden för tre, fyra generationer sen. Jag tänker på farmor och farfar som hade hushållsgris, häst och odlade säd, lin och potatis på ett litet "ställe". Om man hade nån ko vet jag minsann inte, men det ystades, slaktades, gammelfarfar spann och farmor vävde handdukar av linet. Bykvinnorna gick samman och gjorde eget potatismjöl. Man eldade med ved, fiskade och farfar ryckte ut med hästen när doktorn behövde skjuts. Det blev lite kontanter i kassan. Självförsörjande kan man tänka, men mycket behövde ändå köpas i Backmans handelsbod med taket fullt av hängande varor och ettöresgodis i glasburkar på köpmansdisken. Inte minst var det säkert väldigt kännbart under krigsåren när socker, kaffe, mjöl, kakao, fotogen och allt möjligt ransonerades. 

Går man ännu längre tillbaka till samlar- och jägarsamhället så var inte ens de självhushållande till hundra procent. Säkert bytte man till sig flinta från trakter med rik tillgång och god kvalité, torkad fisk från kusten och pälshandeln söderut var nog omfattande. Salt, kryddor, örter, vapen, verktyg, smycken, vackra tyger, lockade nog också efter hand. 

Så begreppet självhushållning är relativt. Självhushållningsgrad tycker jag är mycket bättre bergrepp att prata om och den strävar jag ständigt efter att höja. Självklart köper jag saker jag verkligen vill ha, men det handlar ofta om ting som står sig länge både vad det gäller kvalité och mode. Många gånger begagnat dessutom. Det är förvånansvärt mycket man egentligen inte behöver. Teknik för fotografering och kommunikation (som både är arbete och nöje) tillhör tyvärr färskvarorna med tydligt bäst- före-datum och står för den större delen av utgifterna under ett år, till och med mer än hem, hushåll och resor.

Jag tycker det är ganska spännande att utmana mig själv och hushållet att kunna tänja gränserna mot högre självhushållningsgrad varje år. Vi har till exempel solel som täcker hushållsbehovet en stor del av året, egna brunnar och eget reningsverk för avloppsvatten. Vi har inga anställningar utan är våra egna chefer i varsin enskild firma. 
Att planera odlandet så att det inte bara är palsternackor kvar i jordkällaren vid denna tiden på året utan att det fortfarande finns en del att välja på i förråden är en ständig utmaning. Ibland växer nån gröda fantastiskt bra och ibland är missväxten total. I fjol blev till exempel löken helt skövlad av kaniner redan innan midsommar. Att tänka kreativt när det gäller att hitta på nya maträtter när kylen svämmas över av squash eller odla och lära mig många olika sorters kryddor och nya växter att piffa upp vardagsrätterna med, blanda teer för vinterbehovet, samla bär, svamp och örter. Allt sånt är kul och utmanande.

Ibland leker jag med tanken på hur hushållet skulle klara sig vid en total mörkläggning av landet, en omfattande krissituation alltså. Om det inte skulle finnas nån el, ingen värme och inga transporter. Tänk bara att inte kunna handla i matbutiken på flera veckor! Jag antar att bensin och diesel skulle ta slut rätt snart, liksom gasol. Kanske skulle vi klara oss några veckor genom att skrapa ihop skvättar från olika fordon till elverket och laga mat på gasol i husbilen. Sen skulle det handla om öppen eld med ved från skogen som vi skulle släpa hem med mycket möda. Byns hästar skulle få skolas om till dragare och gamla dammiga kärror rotas fram och lagas. 
Matlagningsfett blir nästa bristvara, så stekt mat går bort och grytorna får plockas fram. Det skulle nog bli en helt annan kosthållning med mycket mos och soppor. Ransonering på salt och kryddlandet skulle bli en guldgruva liksom kunskapen om ätligt i naturen och de ätliga perennerna. Mannen skulle få lägga om från nöjesjägare till att anpassa sig efter hushållets behov och när nån lyckats fälla en älg skulle den delas mellan släkt, vänner och grannar. Grannens kor skulle få handmjölkas och alla med fungerande händer skulle bli tvungna att hjälpa till, ändå skulle nog de flesta få barmhärtighetsslaktas.

Redan efter en eller ett par veckor skulle vi åter befinna oss på samlar- och jägarnivå. Så vilka tror vi att vi är egentligen? Invaggade i falsk trygghet, smarta och högstående. Jo pyttsan! 

Efter ett av mina såna tankeexperiment känner jag mig extra tacksam över våra egna brunnar med hyggligt vatten, att det än så länge finns ätlig fisk i sjön och att vi har kunskap om hur man använder ett nät, att jag har ett välfyllt fröförråd och vet hur jag ska samla frö av både morötter, rödbetor och rovor. Att kunskapen om ätligt i naturen är god, att jag har tillgång till mark, en cykel och att jag kan koka soppa på en spik.

Så vart vill jag komma? Egentligen bara ge en tankeställare. Rannsaka mig själv om jag inte kan sträcka mig ännu lite längre i år utan att bli dumsnål. Jo, man kan alltid sträcka sig lite längre och man kan gå ihop och hjälpas åt. Är jag allergisk mot bin kanske jag kan byta till mig honung av grannen. Odlingsmark kan hyras eller lånas. Orkar inte min kropp kanske jag ändå kan bistå yngre med kunskap. Orkar jag inte skörda mina äpplen, kan nån annan få chansen i utbyte mot ett par burkar mos. Vi kan alla göra nåt.

Det blir också så tydligt hur nära vi faktiskt hör ihop med naturen och djurlivet och att ensam sällan är stark.

Att ständigt höja självförsörjningsgraden hör nära ihop med att slita mindre på vårt gemensamma klot, att ha en god känsla i magen och sova gott på natten. Att sluta bry mig skulle vara som att ge upp och sluta leva. 

Hur känner du? Ska du utmana dig själv inom något område i år?

Instgram @atligatradgarden

Länksamlingen TrädgårdsFägring HÄR

Minska matsvinnet

Var nyligen på en inspirerande föreläsning med TV-kocken Paul Svensson. Han pratade bland annat om matkvalité och matsvinn i det olika leden producent, handel och konsument. Under inspelningen av TV-serien matsvinnet hade teamet besökt en morotsproducent där man hittade berg av morötter som inte höll måttet, små, krokiga, delad rot, morötter med nån svart prick och så vidare.

Precis så är det när man odlar. Alla morötter blir inte exakt likadana, jämna 20x3 cm som stöpta i form. De kan komma emot en liten sten i jorden och dela sig, frö gror olika, de kan hamna för tätt och se olika ut av en mängd orsaker. Sånt vet vi som nån gång försökt odla själva och det är naturligt och normalt. Det innebär inte att de morötter med med karaktär är sämre på nåt sätt. 

Jag brukar sortera undan de små, konstiga och använda dem först eftersom de stora klarar vinterförvaringen bäst, men ibland blir det ändå en del som inte stått pall för den långa förvaringen.
Vid den här tiden på året brukar jag gå igenom äppel- och rotsaksförråden och sortera bort sånt som är skrumpet eller om nåt skadat kommit med och börjat ruttna.
I höstas skördade mannen de flesta morötterna. I all hast gallrades inte så noga och av nån anledning lades en hög på golvet i jordkällaren i tron att fukten därifrån skulle hålla dem tillräckligt fräscha, men det funkade inte. Sand eller, torv brukar bli bäst.

Att låta mat bli dålig och sen slänga är helt mot min natur, så nu räddar jag de här stackarna.

Först får de ligga i kallt vatten under natten och få spänsten tillbaka så de går att borsta och skala.

Lagrade rotsaker och särskilt morötter som börjat växa det allra minsta tappar snabbt i sötma, därför väljer jag att smakförbättra genom mjölksyrning. Även näringen förbättras genom att bli mer lättåtkomlig och mjölksyrat är superföda för den goda tarmfloran.

Det här receptet funkar på alla möjliga grönsaker. Viktigt att bara använda friska delar och anpassa bitarna efter hur porös grönsaken är. Morötter passar som stavar eller slantar, liksom kålsorternas stjälkar. Blomkål och broccoli i små buketter, gröna bönor hela, men lätt förkokta, gurka i ca 7-10 cm bitar och klyvd på längden.

Man kan mjölksyra direkt på hösten och på så sätt spara maten hela vintern eller mjölksyra efter hand. Man kan göra en mjölksyrning som kylskåpstömning. Det mesta blir gott att blanda med skivad gul lök och två skivade vitlöksklyftor per liter rotsaker. Man kan testa att blanda olika grönsaker efter vad man har tillgång till. 

Mjölksyrade grönsaker

1 kg ekologiska grönsaker varav en gul lök i skivor och 2 klyftor skivad vitlök.
1 liter vatten
35 gram jodfritt salt (cirka två rågade matskedar).

1. Mät upp vatten och salt. Rör då och då så att saltet löser sig.

2. Skölj under tiden, grönsakerna skala, dela och ta bort fula bitar. 

3. Varva lök och grönsaker i en glasbruk med gummiring och bygellås. (Jag har köpt burkar i olika storlekar både på Granngården och Åhléns.)

4. Det är viktigt att hålla alla grönsaker under vattenytan och jag brukar använda mig av en tvåliters fryspåse. Stoppa ner påsen i burken, fyll den med vatten, så mycket som kan få plats, pressa ut luften och knyt ihop påsen så nära vattnet som möjligt. Var noga med att inget av påsen hamnar utanför burken när locket läggs på.

5.Märk burken med beredningsdatum. 

6.Ställ burken på en tallrik i 18-22 grader i 14 dagar. Undvik solsken.

7.Låt grönsakerna eftermogna i kylskåp ytterligare 2 veckor.

En oöppnad burk håller länge, men när man väl gläntat på locket har man 2-4 veckor på sig att äta upp.



Vilket är ditt bästa knep att ta hand om trötta grönsaker och tråkiga kylskåpssnuttar?

 Instagram @atligatradgarden

Länksamligen TrädgårdsFägring HÄR

 

Bär hela säsongen

Nåt av det bästa med sommarhalvåret är att njuta av färska bär.  Jo, jag vet att det finns bär hela året i matbutiken, men det är inte samma sak så de avstår jag helt ifrån. De få gånger jag fallit till föga för den underbara sommardoften av hallon eller jordgubbar mitt i vintern har varit en stor smaklös besvikelse. Mycket hellre infrysta sommarbär. Behöver jag gå in på hälso- och miljöaspekterna. Nej, jag lämnar det till var och en att begrunda.

Här snackar vi bär som man ser från blomma, hoppet att de inte ska frysa, att det ska finnas gott om pollinerare och inte vara för kallt för dem, längtan från man ser karten formas, lyfta på blad... därunder... om några dagar så... överraskas. Doften från hallonkullen som kommer i pustar en varm sommardag. Ja, det är obetalbart.

Utan att jag egentligen tänkt så mycket på det har det blivit så att det ena bäret avlöser det andra under hela sommarhalvåret tills frosten kommer. Jag satte helt enkelt mina favoriter till att börja med.

Smultronen på solsidan som planterat sig själva i stensättningen längs husgaveln är först ut. Skyddade från tre håll, med full sol och stenarna som värmeackumulatorer. Jag håller dem i schack så de växer som en bård och inte ut över hela sittplatsen. Bara att se dem lysa där redan i början av juni gör mig glad.

Näst i tur är de vita på södersidan på gamla stenpartiet som blivit smultronkulle. Norrsidan på kullen ligger i halvskugga och förlänger säsongen med två veckor. Samtidigt kommer de röda som jag använder som marktäckare på 20 kvm i lunden. De gömmer sig i bladverket och blir stora som mindre jordgubbar.

Smultron- och första jordgubbssäsongen överlappar varandra. Jag har vita 'Pineberry' på friland som smakar lite syrligt av ananas. Lär tålas även av jordgubbsöverkänsliga. Tycker de är roliga eftersom smaken sticker iväg åt ett oväntat håll. Man ser att de är mogna när "prickarna" blir röda. Den till vänster som börjat bli rosa är övermogen och får då en fadd smak. De får vara ifred för fåglarna utan nät vilket är ett stort plus. 

I amplarna har jag röda remonterande. Första omgången kommer i slutet av juni. När man sen ägnat sig åt andra bär hela sommaren och hunnit bli rejält sugen igen kommer de med en andra och lite rejälare omgång i slutet av augusti till frosten kommer. Detta är en sort som vandrat i släkten de senaste 30 åren. Ingen kommer ihåg namnet eller var de kom ifrån, från början.

Nu är det blåbärstider. Har sex buskar amerikanska blåbär, som också tappat namnen efter 20 år. De växer mycket lämpligt vid infarten. Jag fyller handen när jag passerar för att hämta posten en bit bort. På hemvägen är det lagom att fylla igen. En av buskarna ger ca 12 liter per säsong och det räcker till att frysa också. Nån ger aldrig bär. Amerikanska bär tycker jag har fått oförskyllt dåligt rykte. Kanske var de första sorterna som kom blaskiga i smaken, men jag måste säga att det skiljer ordentligt mellan olika sorter. En del sötare än vilda andra mer bleka i smaken, men alla köttiga och saftiga. Jag äter alla bär utan socker så det är lätt att bedöma graden av sötma.

Vinbären finns med sen förre ägaren och är mannens favorit. Han kokar saft av det mesta. Jag gullar och fjäskar för två små svarta buskar som inte alls verkar trivas fast jag har dem på olika ställen och det är olika sorter.

Med sista omgången remonterande jordgubbar kommer också hösthallonen. De ger bär på årsskotten. Jag klipper ner dem på senhösten eller tidig vår. Stora vackra bär som ger tills frosten kommer. Även här hör man klagomål på smaken och de är inte lika söta som vanliga. Knepet är att ha tålamod och vänta tills de är alldeles vinröda och i princip faller av bara man nuddar. Då är sötman där. Nog så svårt när man är sugen.

När jag sammanfattar det här inser jag att det nog blir en hel del småätanande för min del. Sköna kvällar när man vill njuta och hålla på lite till i trädgården fast magen börjat kurra och en näve bär blir det perfekta mellanmålet,  eller som törstsläckare. Må vara hänt.

Nya för i år är blåbärstry och vita körsbär, men det dröjer nog ett par år innan de börjar ge.

Allt gott