Andra menar att självhushållning var nåt man sysslade med på landsbygden för tre, fyra generationer sen. Jag tänker på farmor och farfar som hade hushållsgris, häst och odlade säd, lin och potatis på ett litet "ställe". Om man hade nån ko vet jag minsann inte, men det ystades, slaktades, gammelfarfar spann och farmor vävde handdukar av linet. Bykvinnorna gick samman och gjorde eget potatismjöl. Man eldade med ved, fiskade och farfar ryckte ut med hästen när doktorn behövde skjuts. Det blev lite kontanter i kassan. Självförsörjande kan man tänka, men mycket behövde ändå köpas i Backmans handelsbod med taket fullt av hängande varor och ettöresgodis i glasburkar på köpmansdisken. Inte minst var det säkert väldigt kännbart under krigsåren när socker, kaffe, mjöl, kakao, fotogen och allt möjligt ransonerades.
Går man ännu längre tillbaka till samlar- och jägarsamhället så var inte ens de självhushållande till hundra procent. Säkert bytte man till sig flinta från trakter med rik tillgång och god kvalité, torkad fisk från kusten och pälshandeln söderut var nog omfattande. Salt, kryddor, örter, vapen, verktyg, smycken, vackra tyger, lockade nog också efter hand.
Så begreppet självhushållning är relativt. Självhushållningsgrad tycker jag är mycket bättre bergrepp att prata om och den strävar jag ständigt efter att höja. Självklart köper jag saker jag verkligen vill ha, men det handlar ofta om ting som står sig länge både vad det gäller kvalité och mode. Många gånger begagnat dessutom. Det är förvånansvärt mycket man egentligen inte behöver. Teknik för fotografering och kommunikation (som både är arbete och nöje) tillhör tyvärr färskvarorna med tydligt bäst- före-datum och står för den större delen av utgifterna under ett år, till och med mer än hem, hushåll och resor.
Jag tycker det är ganska spännande att utmana mig själv och hushållet att kunna tänja gränserna mot högre självhushållningsgrad varje år. Vi har till exempel solel som täcker hushållsbehovet en stor del av året, egna brunnar och eget reningsverk för avloppsvatten. Vi har inga anställningar utan är våra egna chefer i varsin enskild firma.
Att planera odlandet så att det inte bara är palsternackor kvar i jordkällaren vid denna tiden på året utan att det fortfarande finns en del att välja på i förråden är en ständig utmaning. Ibland växer nån gröda fantastiskt bra och ibland är missväxten total. I fjol blev till exempel löken helt skövlad av kaniner redan innan midsommar. Att tänka kreativt när det gäller att hitta på nya maträtter när kylen svämmas över av squash eller odla och lära mig många olika sorters kryddor och nya växter att piffa upp vardagsrätterna med, blanda teer för vinterbehovet, samla bär, svamp och örter. Allt sånt är kul och utmanande.
Ibland leker jag med tanken på hur hushållet skulle klara sig vid en total mörkläggning av landet, en omfattande krissituation alltså. Om det inte skulle finnas nån el, ingen värme och inga transporter. Tänk bara att inte kunna handla i matbutiken på flera veckor! Jag antar att bensin och diesel skulle ta slut rätt snart, liksom gasol. Kanske skulle vi klara oss några veckor genom att skrapa ihop skvättar från olika fordon till elverket och laga mat på gasol i husbilen. Sen skulle det handla om öppen eld med ved från skogen som vi skulle släpa hem med mycket möda. Byns hästar skulle få skolas om till dragare och gamla dammiga kärror rotas fram och lagas.
Matlagningsfett blir nästa bristvara, så stekt mat går bort och grytorna får plockas fram. Det skulle nog bli en helt annan kosthållning med mycket mos och soppor. Ransonering på salt och kryddlandet skulle bli en guldgruva liksom kunskapen om ätligt i naturen och de ätliga perennerna. Mannen skulle få lägga om från nöjesjägare till att anpassa sig efter hushållets behov och när nån lyckats fälla en älg skulle den delas mellan släkt, vänner och grannar. Grannens kor skulle få handmjölkas och alla med fungerande händer skulle bli tvungna att hjälpa till, ändå skulle nog de flesta få barmhärtighetsslaktas.
Redan efter en eller ett par veckor skulle vi åter befinna oss på samlar- och jägarnivå. Så vilka tror vi att vi är egentligen? Invaggade i falsk trygghet, smarta och högstående. Jo pyttsan!
Efter ett av mina såna tankeexperiment känner jag mig extra tacksam över våra egna brunnar med hyggligt vatten, att det än så länge finns ätlig fisk i sjön och att vi har kunskap om hur man använder ett nät, att jag har ett välfyllt fröförråd och vet hur jag ska samla frö av både morötter, rödbetor och rovor. Att kunskapen om ätligt i naturen är god, att jag har tillgång till mark, en cykel och att jag kan koka soppa på en spik.
Så vart vill jag komma? Egentligen bara ge en tankeställare. Rannsaka mig själv om jag inte kan sträcka mig ännu lite längre i år utan att bli dumsnål. Jo, man kan alltid sträcka sig lite längre och man kan gå ihop och hjälpas åt. Är jag allergisk mot bin kanske jag kan byta till mig honung av grannen. Odlingsmark kan hyras eller lånas. Orkar inte min kropp kanske jag ändå kan bistå yngre med kunskap. Orkar jag inte skörda mina äpplen, kan nån annan få chansen i utbyte mot ett par burkar mos. Vi kan alla göra nåt.
Det blir också så tydligt hur nära vi faktiskt hör ihop med naturen och djurlivet och att ensam sällan är stark.
Att ständigt höja självförsörjningsgraden hör nära ihop med att slita mindre på vårt gemensamma klot, att ha en god känsla i magen och sova gott på natten. Att sluta bry mig skulle vara som att ge upp och sluta leva.
Hur känner du? Ska du utmana dig själv inom något område i år?
Instgram @atligatradgarden
Länksamlingen TrädgårdsFägring HÄR
