Här går det verkligen åt mängder av såstickor, de flesta alldeles vanliga vita av plast och ibland färgade för att skilja tomatsorterna åt. Ibland gör jag nåt annorlunda, bara för att det är så roligt att pyssla.
Pärlorna hittade ja på loppis. När jag köpte hade jag ingen aning om vad jag skulle ha dem till, men sånt brukar lösa sig. När jag får den där speciella känslan i magen som inte går över utan istället växer till ett starkt obehag när jag försöker lämna bordet, ja då vet jag att det är lika bra att de får följa med hem annars kommer jag att ångra mig. Det kan gälla en liten grej som det här eller i värsta fall en impulshandlad planta som kräver speciella förutsättningar för att trivas och som jag sen får traska runt med i dagar innan jag hittar en vettig plats för. Så i detta fallet kom jag lindrigt undan. Det är nämligen ganska fullt i förråden och rabatterna har jag planer för.
Det blev några såstickor som går att återanvända år från år. Böjde ståltråden som ett V för att stickan ska stå stadigare. Lade ihop pärlorna på bordet och limmade dem sida vid sida innan jag trädde staplarna på varsin ståltrådsände, snurrade till ändarna och fäste staplarna med några limduttar.
Hur har du det med självdiciplinen på loppisar och växtmarknader?
Allt gott
för mina loppisfynd!
Spann, fat och någon slags tunna. Allt i rödbrun emalj.
Det började med fatet och spannen. De stack ut i mängden bland all möjlig kuriosa. Vad jag än tittade på så drogs blickarna till den rödbruna emaljen som var inklämd under en bjälke i taket bland andra hinkar, lampor och korgar. Spann och fat fick följa med direkt.
På planen utanför en konformad tunna i samma emalj. Gick flera varv runt den, kollade priset, helt ok, men vad skulle jag ha den till... Nej, jag får väl nöja mig ändå med dagens fynd, försökte jag intala mig. Saker och ting ska ju förvaras också. Körde hemåt nöjd och glad med mina fynd, men kunde inte släppa tanken på det stora förvaringskärlet med den konstiga formen. Kände att jag nog skulle ångra mig om inte den också fick följa med. Vände efter några kilometers vånda. Mannen förvånande genom att inte komma med en enda protest. Plockade lugnt fram medhavda bullar och kaffetermos igen medan jag sprang in.
Det var som att återse en nyfunnen vän, fast vi bara varit ifrån varandra en kvart.
- Hej, ledsen att jag körde ifrån dig. Det var ju inte meningen, men nu är jag här. Kom så åker vi hem och hittar på nåt kul! Skulle du inte bli snygg med ett stort grönt ris... särskilt om snön ligger kvar... I vilket fall så tror jag du kommer att trivas.
I kassan fick jag veta att den roströda emaljen kom från gamla Östtyskland och att tunnan med lock och luftning var nåt slags förvaringskärl.
- Jamen då ska vi ju kunna umgås ännu mer. Du kanske kan vakta rotsaker och potatis åt mig. Klart det blir svårt för en mus att klättra upp för de halkiga sidorna och hoppa har de ju inget för om du har locket på.
Kände ett hemligt samförstånd.
Kanske har jag träffat alldeles för lite folk under helgerna, men vi har både haft gäster och varit bortbjudna så jag borde inte behöva prata med döda ting, men nu var det ju tunnan som talade till mig och det är ju artigt att svara.
Ha det så gott
